Dagen till ära: Reagan

Dagen till ära (Berlinmurens fall) vill jag passa på att tipsa om ett av historiens bästa tal. Det i det tal Ronald Reagan yttrar de berömda orden: ”Tear down this wall”. Talet hölls framför Brandenburger Tor den 12 juni 1987:

Läsvärt om detta i övrigt: SvD, AB, Newsmill och DN.

 

Mitt i politikens otydliga centrum

Det var Bill Clinton som började för 13 år sedan. Han behövde en strategi för att bli återvald som president. Väljarna klagar ofta på att politikerna säger ungefär samma sak och är för lika varandra. Man kan därför tycka att det finns en betydande marknad för att sticka ut och att vara annorlunda.

Men så enkelt fungerar inte politisk logik.

Striden i alla val står om väljarna i mitten. Det finns 10-20 procent av väljarkåren som avgör valen. Resten röstar som de alltid röstar, höger eller vänster. Att vinna mitten är att vinna valet.

Detta insåg Clinton, vars strategi var att närma sig och avväpna motståndaren, genom att ta dennes starka frågor och delvis göra till sina egna. Det kallas triangulering på fint språk. Helt enkelt en strategi för att vinna väljarna i mitten av den politiska skalan, de så kallade marginalväljarna. Efter att Clinton blivit återvald tog det inte många minuter innan politiska strateger i andra länder satte tänderna i trianguleringen. Numera är det vardag i politisk strategi.

Men om all politik flyttas till mitten borde det väl vara guldläge för ett mittenparti? I Sverige och Finland finns Centerpartiet, i Norge Senterpartiet medan Danmark saknar ett uttalat mittenparti.

Men de partierna är sins emellan väldigt olika. Det svenska Centerpartiet är ett liberalt och företagsvänligt parti som stöds av cirka 6-8 procent av väljarna. Det norska Senterpartiet är ett protektionistiskt vänsterparti som nyligen fick sex procent i stortingsvalet. Inga stora framgångar för mittenpartierna alltså. Men i Finland är Centerpartiet en dominerande politisk kraft. Det socialliberala mittenpartiet brukar få med sig var fjärde finsk väljare. Är det bara Finland som verkligen fattat hur den politiska logiken fungerar?

Troligen inte. För även om politisk logik handlar om att vinna mitten är det inte där de flesta väljarna finns. Även de nämnda centerpartierna måste välja sida, annars riskerar de att utplånas. Väljarna har en tendens att straffa politiska partier som velar i mitten och inte ger besked om vilken politik de tänker stödja. Ingen vill köpa grisen i säcken. Väljarna vill helst av allt ha tydliga politiska alternativ och gärna radikala förslag.

Detta är den politiska utmaningen för den som vill vinna ett val. Det handlar om att vara tydlig och vilja förändra, men för den skull inte förlora den politiska mitten. En omöjlig strategi att förena? Kanske. I alla fall säkert en del av förklaringen till att de politiska partierna och koalitionerna uppfattas som otydliga av väljarna.

Att vara tydlig som politiskt parti är egentligen inte särskilt svårt. Problemet är bara att det är en dålig strategi när man vill vinna val.

Wetterberg går bakåt

Gunnar Wetterbergs förslag om att göra alla nordiska länder till ett är förvisso intressant och en tankeställare. Men det är också ett hopplöst omodernt tänkande och helt orealistiskt att någon politiker skulle lägga kraft på.

Det intressanta är egentligen perspektivet på Norden, där Wetterberg skriver:

De fem nordiska länderna har drygt 25 miljoner invånare. De nordiska ländernas BNP uppgick 2006 till 1 224 601 miljoner dollar, vilket skulle ha gjort Norden till världens tionde största ekonomi, strax efter Kanada och Spanien men rejält före Brasilien och Ryssland.

Det är nationalstater som Sverige eller Danmark som är det omoderna. I dag  utgör regioner basen för Europa. Landsgränser blir allt mindre viktiga. Alla är medborgare i EU. Utom Norge och Island då.

Häri ligger också möjligheten att stärka Norden. Bara Sverige, Finland och Danmark är med i EU. Genom att Norge och Island valt att ställa sig utanför tappar vi nordisk makt inom EU. Alla länder är heller inte med i varken EMU eller NATO. Vi nordbor verkar lite fega när det kommer till samarbete.

Att tro att befolkningarna i Norden skulle ge upp sin nationella suveränitet för ett pappersprojekt som Norden är faktiskt bara löjligt. Men hur de nordiska länderna kan samarbeta bättre är viktigt. Låt oss hoppas att Island går med i EU så att norrmännen också vågar detta. Sedan kan Sverige och Danmark införa euro. Då skulle vi få en betydande styrka och enighet i Norden.

Dagens citat – statlig opinionsbildning

Men statliga företag ska inte ägna sig åt opinionsbildning. Folket, politiker och medier ska ha synpunkter på staten. Inte tvärtom.

Henrik von Sydow, riksdagsledamot (m) (till Resumé)

Grunden för en demokrati är att folket styr staten, inte tvärt om. I Sverige har vi en allt växande grad av skattefinansierade kampanjer. I klartext är det ju människor som betalar pengar (via skatten) för att få veta att de tycker fel (via staten). Bra att von Sydow protesterar mot detta.

Det finns ytterligare en dimension i detta. När opinionsbildningen tas över av statliga myndigheter kan de som verkligen borde opinionsbilda ta ett kliv tillbaka. En minister som vill påverka i en fråga har börjat göra det genom att ge pengar till en myndighet i stället för att själv diskutera med väljarna. Det är i sig också ett hot mot demokratin, eftersom avståndet mellan väljare och politiker  ökar.

Politiker ska helt enkelt inte gömma sig bakom statliga myndigheter (eller företag).

Mindre Riksdag – mer politik

Jag tror att många kan skriva under på ledaren i dagens Svenskan som tycker att Riksdagen kan bli mindre. Dock kanske inte utifrån att Thomas Bodström ska få skolka från sitt uppdrag, utan för att det skulle kunna ge oss en bättre och mer levande riksdag.

Norge, som också är ett glesbefolkat land klarar sig på 169 ledamöter i Stortinget. Även om Norge är ett mindre land har de fler parlamentariker per invånare än Sverige. Detsamma gäller Danmark som har 179 ledamöter i Folketinget, också fler per invånare än Sverige.

Antalet handlar i grunden om att kunna representera folket på ett rimligt sätt. Tidigare handlade den typen av representation om att man skulle bo nära sin riksdagsledamot. Men tekniken har ändrat det beroendet av geografiskt avstånd. Kontakten är ett klick bort.

Kanske skulle talmannen efter riktigt lång betänketid kunna räkna upp över 300 riksdagsledamöter. Men det är han nog ensam om i Sverige. Det finns många riksdagsledamöter som är så okända att inte ens en procent av väljarna i deras egen valkrets skulle känna till dem. Anledningen till att de är okända är ofta att de inte tillför den politiska debatten något väsentligt. Eller inte bryr sig om kontakten med sina väljare.

Med så många riksdagsledamöter vi har i dag, finns inte arbetsuppgifter åt alla. Alla behövs heller inte för att ge den politiska debatten spänst.

Den som tror att en bantning av riksdagen skulle minska demokratin borde i den konsekvensens namn argumentera för en fördubbling av antalet ledamöter. Men det finns ingen som gör. Däremot många som tycker att riksdagen kunde bli mindre.

Jag tror inte särskilt många skulle protestera om vi la oss strax över våra grannländer Norge och Danmark och landade på 201 riksdagsledamöter.

Hur Sverigedemokraterna bekämpas

Sverigedemokraterna appellerar inte bara med halvsuspekta argument utan också genom en underdogposition. Jag har bland annat berört det vad gäller Aftonbladets annonspolicy som utestänger Sverigedemokraterna. Sd har en tendens att stärkas när de kan visa att etablissemanget bekämpar dem eller behandlar dem annorlunda.

Kents analys av hur alla andra partier just nu genom ett smutsigt spel hjälper Sverigedemokraterna är nog rätt.

Vi borde, utan att få moralpanik eller börja skrika innan vi tänkt klart, helt förutsättningslöst fundera på hur Sverigedemokraterna kan hindras från att bli en politisk kraft i Sverige. Jag tror att vi är rätt många som gärna vill hindra det.

Problemet med många av de politiker som uttalar sig i debatten just nu är att de har en agenda som, för dem, är viktigare än att hindra Sverigedemokraterna från att komma in i Riksdagen. Att ta politiska poäng på debatten. Inte därmed sagt att de är falska, eller att de vill ha in Sd i Riksdagen, men de gör en lite annan prioritering.

Att hindra Sd från att bli en politisk kraft in Sverige har två tydliga delar, en politisk och en taktisk. Det effektivaste sättet, den politiska vägen, att bli av med Sd är så klart att se till att ha en fungerande integration och försöka utrota folkhemsrasismen som finns lite till mans. Men det är lättare sagt än gjort. Många goda försök har gjorts med varierande resultat. Det vore ett osannolikt antagande att någon plötsligt skulle hitta ett sätt att lösa den gordiska knuten. Vi kommer att få leva med den situation vi har i dag under överskådlig tid. Tyvärr.

Återstår den taktiska vägen. Den taktik som praktiseras just nu, av båda politiska block, har tyvärr ett ganska dåligt track record internationellt sett. Att frysa ut denna typ av partier har inte lyckats i Österrike med Jörg Haider, inte i Frankrike med Le Pen och inte med Dansk Folkeparti i Danmark heller. I Norge har Fremskrittspartiet, som iof inte rakt av ska kallas främlingsfientligt, var fjärde norsk väljare bakom sig. Men även de har vunnit mycket på att de frysts ut av de andra partierna.

Sverigedemokraterna vinner också på allt spelteoretiskt fokus. Medierapporteringen borde handla mer om att granska Sverigedemokraternas politik i stället för vem av Reinfeldt eller Sahlin som tycker mest illa om den. Vad vill Sd egentligen i skolpolitiken eller med äldreomsorgen? Svaren är mycket tunna.

Vänder man på det kan man enkelt formulera hur drömsituationen ser ut för Sverigedemokraterna:

1: Alla partier vägrar att ha med dem att göra. Det stärker Sd:s anti-etablissemangsstämpel och ger dem positionen som underdog.

2: Sd framställs som den potentiella vågmästaren ingen vill ha. Eftersom detta inte blir någon nyhet om Sd inte kommer in måste denna typ av nyheter bygga på antagandet att de verkligen kommer in i Riksdagen. Därmed trummar media in sanningen att det är troligt att Sd kommer in.

3: Sd bojkottas på olika sätt, av skolor som inte släpper in dem, av tidningar som vägrar låta dem annonsera eller av andra politiker som försöker ignorera dem. Detta ger Sd gratis publicitet och gör att de kan framställa sig som de rebeller de vill vara. Dessutom slipper de prata politik.

Sverigedemokraterna kan nämligen knappast räkna med att lyckas samla fyra procent rasister för att komma in i Riksdagen. Så många personer finns det inte som gillar deras politik. För att nå fyra procent måste Sd hitta fler röster än en skara rasister. De finns att hitta bland väljare som är skeptiska mot de etablerade partierna och som vill lägga en proteströst. Väljare som snarare gör en politisk markering än ett politiskt val.

Sverigedemokraterna har sina strateger. De vet vad som krävs. Men om deras plan lyckas eller inte hänger på andra än dem själva. Som tur är.

Schlaug har rätt

Birger Schlaugs klarsynta rakt-på-sak-analytiska debattartikel på SVT opinion är väldigt läs- och tänkvärd.

Tyvärr har han rätt. Det finns definitivt en konflikt mellan parti- och blockpolitik och personval. Den är inte lätt att hantera.

Här har jag utvecklat samma typ av resonemang om FRA och personvalet.

Att stoppa politiska budskap i media

Censur är normalt sett en mycket känslig fråga för svenska medier. Ingen vill bli anklagad för det och i princip kan nog sägas att censur inte förekommer i svenska medier. Utom på reklamplats, där diskussionen blir en annan.

När Aftonbladet gick ut med ett förbud mot reklam från Sverigedemokraterna blev det en rejäl och nyttig debatt. Jag själv tycker (läs här) att beslutet bara var korkat eftersom det gynnar Sverigedemokraterna.

Nu går TV4 ut med riktlinjer för hur politisk reklam ska tillåtas under valet. Det står dem naturligtvis fritt att begränsa detta, men jag tror att de överskattar möjligheten att vinna ett val genom att köpa massiv mängd TV-reklam. Det skulle bara slå tillbaka mot det parti som försökte. Därför är känns begränsningen bara fånig. Noterbart är att TV4 dock kommer att tillåta reklam från Sverigedemokraterna.

TV4 försöker vara rättvisa genom att ge alla partier lika stor (maximal) plats. Men varför är det rättvist? Partierna är ju olika stora. Varför får Sossarna bara annonsera lika mycket som Sverigedemokraterna får?

Reglerna kanske låter bra för några strateger på TV4. För mig låter de mest fåniga.

Krohniskt Allianstipsar #2

I söndags skrev jag om varför det är ditt fel om vi har dåliga politiker. Ett av råden var att vi får bättre politiker om vi inte bara gnäller på dem, utan också kostar på oss beröm ibland också. Jag dedikerar min serie inlägg Krohniskt Allianstipsar åt att ge min bild av det ofta otacksamma politiska livet, men också åt uppmärksamma politiker jag vill tipsa om. Inte alltid för att jag skulle rösta på dem, men för att jag respekterar deras arbete.

Att engagera sig politiskt är att sticka ut hakan. Du måste offentligt stå för en hel rad åsikter. Få, om inga, är de som skriver under på sitt partis alla åsikter. Men samtidigt vore det politiska engagemanget rörigt, för att inte säga omöjligt, om vi inte hade dessa sammanslutningar, partierna. Inslaget av personval gör så klart detta lite enklare, men kan som politiker söka mer specificerade mandat, tex som sossen som värnar småföretagare, eller centerpartisten som vill bygga ut kärnkraften.

Att kombinera personval och partilojalitet är en balansgång. I grunden vill ju väljarna ha en fungerande demokrati, de förväntar sig att en röst på en borgerlig kandidat är en röst för en borgerlig regering eller borgerligt styrd kommun. Men det draget till sin spets ger föga utrymme till personval.

Det viktigaste sättet en politiker kan påverka är förvisso inte att gå emot sitt parti. Betydligt effektivare är det ju att få sitt parti att byta ståndpunkt och därmed kanske åstadkomma verklig förändring. Men det ger inte alltid lika stort publikt utrymme, vilket i sin tur ger personkryss. Men det borde vara något vi röstar på.

I bland blir det dock inte alls som väljarna tänkt sig, vilket leder fram till mitt första politikertips:

I Sundbyberg röstade väljarna fram en borgerlig majoritet i kommunfullmäktige. Men kommunen styrs av de RödGröna. Två moderater hoppade efter ett år över till de RödGröna, vilkas majoritet nu utgörs av de rödgröna partierna och två moderater. Väljarna fick inte det de hade tänkt sig. Efter detta kaos bytte Moderaterna oppositionsråd till Carl Grufman.

Grufman lärde sig via bland annat att vara vice förbundsordförande i MUF att bli en mycket skicklig debattör. Att hantera den känsliga politiska situationen i Sundbyberg är ett tufft jobb för en 30-åring. Men Grufman har gjort det strålande.

En annan ung bra person, som nu kandiderar till riksdagen, är Magnus Andersson. Magnus är en liberal centerpartist som jobbar för frågor som förändring av LAS, kärnkraft och lägre skatter. Som ungdomsförbundsordförande för CUF har han varit en viktig kraft för att förnya Centerpartiet.

För att hålla sig kvar i Stockholm tycker jag också att det är kul att tidigare ledarskribenten på Svenska Dagbladet, Maria Abrahamsson, valt att kandidera till Riksdagen. Maria är en tuff debattör som inte drar sig för att stå för sin åsikt, även om det blåser motvind. Jag hoppas att hon lyckas ta sin in, trots den väldigt tuffa konkurrensen på den moderata riksdagslistan i Stockholms stad.

Magnus Kolsjö har valt att bjuda upp till konkurrens om att bli Kristdemokraternas landstingsråd i Stockholm. Den som träffar Magnus får direkt intrycket av en skärpt kille. Magnus har en gedigen partibakgrund som tjänsteman, det ska bli intressant att följa honom mer som politiker.

En som på sin blogg är expert på att reta upp den svenska vänstern är Erik Svansbo. Jag ska inte påstå att jag alltid håller med, även om jag gör det för det mesta. Erik är en skön kille, knappast en typiskt politikertyp. Jag är inte säker på att han ställer upp i valet, men jag hoppas att han kandiderar till kommunfullmäktige i Linköping.

Det får duga för nu, mer tips finns i #1 där jag tipsar om: Kent Persson, Per Ankersjö och Mathias Sundin.

—————————————

Har du tips på fler politiker jag kan tipsa om? Skriv i kommentarsfältet eller maila mig. Du är så klart också välkommen att ifrågasätta mina val.

Aftonbladet hjälper Sverigedemokraterna

Aftonbladet meddelar i ett välskrivet och troligen väl övervägt inlägg att de inte tänker tillåta valannonsering från Sverigedemokraterna. Tyvärr är jag övertygad om att Sverigedemokraternas strateger jublar, även om jag förvisso inte är säker på att de är smarta nog. Detta bidrar till deras martyrskap och anti-etablissemangsstämpel som de redan vinner så många röster på. Det skiljer ut dem från de partier som de vill peka ut som ansvariga för alla samhällets problem.

På ett sätt är det tufft av Aftonbladet. De är säkerligen medvetna om att de kommer att få skit för detta. Det syns i inlägget. Och jag är gärna med och försvarar att detta är ett sätt att använda tryckfriheten om man vill. Men jag tycker att det är korkat.

Folk kommer säkert att skriva många bloggposter om att detta är censur eller odemokratiskt. Men det är bullshit. Att tvinga Aftonbladet att ta in annonser vore diktatur. Att staten skulle bestämma vad Aftonbladet får ta in för annonser är censur. Att låta Aftonbladet publicera vad de vill är demokrati och tryckfrihet. Men Aftonbladet får också stå till svar för sitt agerande.

Nästa gång en tidning tar in en annons från Sverigedemokraterna kommer (sd) att få massor av gratisreklam på nyhetsplats. Tidningen som tar in annonsen måste försvara varför de gör det. Argumenten går att förutse, Sverigedemokraterna har samma rätt som andra partier att marknadsföra sig. Det är en del av demokratin. Att hindra dem skulle slå fel.

Jag dock tror knappast att AB kommer att backa. Även om det hjälper dem de inte vill hjälpa.

———————————————–

Fler bloggar om detta: Johan Ingerö, Erik Laakso, Kent Persson, Oskar Fredriksson och Per Ankersjö.