Vem mutar egentligen vem?

Bra och läsvärd ledare i dagens SvD som också är början på att sansa den senaste tidens mutdebatt något. Jag tror att de flesta egentligen håller med om att det är bra att politiker träffar olika typer av intressegrupper och deltar i samhällslivet. Motsatsen vore otänkbar.

Mona Sahlin får så klart skylla sig själv när hon kritiseras för att hon går på tennis. Inte för agerandet i sig, men för att hon några dagar tidigare intygat att hon aldrig låter sig bjudas på någonting. Att hon går på tennis är inte problemet, däremot uttalandet som lätt motbevisas.

Just fallet Sahlin blir extra tydligt. Man kan ställa sig frågan om vem som mutade vem. Eller mer precist: vem var det egentligen som vann på det hela? Visst fick Sahlin biljetter värda 7000 kronor. Men enkel PR-logik borde göra gällande att värdet för arrangörerna av Stockholm Open var betydligt större. Från arrangörernas perspektiv kan de visa att de har en turnering som är så viktig att bland andra landets ledande oppositionspolitiker (och Kulturministern m.fl.) prioriterar av deras dyrbara tid för att gå på arrangemanget.

Om man inte fattar det resonemanget borde man anmäla Kungen för mutbrott när han får en gratis kopp kaffe samtidigt som han inviger en ny bro i valfri mellanstor svensk stad.

Vi får inte bli så korkade att vi tror att varenda sak personer inte betalar själva plötsligt kan rubriceras ”muta”. Även om det kan bli en bra kvällstidningsrubrik.

Mutor är per definition en förmån för är ”otillbörlig”. Vad som är otillbörligt kan dessutom definieras olika från fall till fall, ofta beroende på relationen mellan dem som gör transaktionen. Dessutom beroende på personernas möjlighet att påverka beslut eller annat i de inbördes relationerna.

Om jag bjuder en kompis (med vilken jag saknar affärsrelationer) på en resa för ett väldigt stort värde kan det ändå aldrig bli tal om en muta. Men om jag bjuder en polis på kaffe och bulle precis när hon tagit fast mig för fortkörning är det ytterst olämpligt och kunde vara försök till mutbrott. Mutor kan därför heller inte sorteras in i enkla tabeller med beloppsgränser.

För politiker gäller dessutom två ”domstolar”. En formell juridisk, där nämndemän och jurister avgör. En mer informell där väljare avgör. För en politiker gäller det att hålla sig på rätt sida gränsen i båda ”domstolarna”. Men å andra sidan kan vi väljare lugna oss med att eftersom politiker har två ”domstolar” att förhålla sig till blir de automatiskt extra granskade. Det är säkert i grunden bra. Om granskningarna bygger på vettiga principer i alla fall. Annars kan det vara mer skadligt än nyttigt.

I den senaste tidens debatt om ”mutor” kommer man osökt in på fabeln om pojken och vargen. Vad händer med de verkliga mutorna om vi skriker MUTA så fort vi kan? Alla som läst fabeln kan gissa mitt svar.

Varför älskar svenskar tvång?

Vi svenskar tycks ofta vara det folk i världen som mest älskar statligt tvång. När befolkningen i andra länder kämpar för att bli fria från staten kämpar många svenskar i stället för att vi ska bli mer beroende och styrda av staten.

Föräldraförsäkringen och hur enskilda familjer fördelar sin lediga tid med barnen har diskuterats i decennier. I dag kräver på DN Debatt ”Nätverket Pappor för individuell föräldraförsäkring” mer statligt tvång. Pappor ska tvingas att vara hemma mer. Vi får utgå från att de själva troligen kan tvinga sig själva att vara hemma, så det är rimligen inte sina egna familjer de vill åt. Det är grannens. Och din.

Begreppet demokrati används världen över som en frihetssymbol. I Sverige används det i stället för att med hjälp av staten lägga sig i andra familjers liv. Vad är det för fel på oss svenskar?

Jantelagen strikes back

Egentligen är det fånigt att det blir debatt om att en partiledare, en person som har en sexsiffrig månadslön, har en handväska för 6000 kronor. Det kan hon väl få ha?

Fast nu är en inte vilken höginkomsttagare som helst som har väskan. Det är en av de bäst betalda härförarna av Jantelagensmoralism som har det. Mona Sahlin.

Man kunde kanske tänka sig att det parti som tidigare leddes av en herrgårdsägare hade vant sig. Men så enkelt är det inte. Sossarna har en tradition av att även deras ledare ska trycka på sin (ibland långsökta) bakgrund som så kallad ”arbetare”. Vad är en arbetare egentligen är, är lite oklart. Det är i alla fall inte så enkelt som att man ska ha ett arbete. Det är mer en inställning, att vara lite vanlig och svenssonaktig. Inte sticka ut. Följa Jantelagen.

Mona Sahlin drabbas i denna debatt av något som hon själv och hennes parti odlat i hundra år. Jantelagen strikes back. Ibland kan det vara jobbigt att koka i sin egen soppa.

Kanske är det ändå en modernisering av sossarna vi ser. Ett litet steg bort från dubbelmoralen.

———————————

Bra bloggat om detta: Kent Persson, Den hälsosamme ekonomisten, Badlands Hyena och Tokmoderaten.

Rödgrön baksmälla

Dagen efter brukar vara tung. I dag är baksmällans dag för det rödgröna budgetarbetet som presenterades igår. Inte mycket till enighet, som jag skrev tidigare.

Det är dock eniga om att höja skatterna. Antalet miljarder svindlar. Det tycks inte finnas någon hejd. Men hur mycket pengar är det de rödgröna vill ha av dig?

Här är de föreslagna skattehöjningarna utslagna per person i landet:

Parti	Höjning (Mkr)	Din nota
mp	17 000	1 889 kr
s	20 000	2 222 kr
v	55 000	6 111 kr
Snitt	30 667	3 407 kr

Du bör söka i din ekonomi efter pengar du inte behöver, om de rödgröna tar över. I snitt vill partierna höja skatten med 3400 kronor per person. För en normal barnfamilj med två barn betyder det att det är dags att fundera på vilken tusenlapp man inte behöver. Varje månad. Plus en dryg extra tusenlapp till jul som ska bort för att komma upp i 13 600 kronor per år.

Då har jag bara räknat på genomsnittet av de rödgröna partierna. Om Lars Ohly får som han vill kommer skatterna att höjas med över sex tusen kronor per svensk och år.

Men det drabbar ju bara de rika, kanske du tänker? Glöm det! Så mycket skatt betalar inte rika personer och så många rika personer finns inte. Samtliga rödgröna partier har varit tydliga med att de vill stoppa jobbskatteavdraget. Redan där, bara i det fjärde steget, försvinner 500 kronor per månad för barnfamiljen ovan. Även om båda är låginkomsttagare.

Om hela notan ska betalas måste alla vara med och betala. Så leta efter överblivna sedlar i plånboken om Sahlin och Ohly ska styra landet.

——————————

Uppdatering: Per Ankersjö påpekar korrekt att notan mycket väl kan bli högre om man även räknar med skattehöjningar i kommuner (och landsting). En höjning av kommunalskatten med 60 öre, som föreslås i Stockholm, kostar en vanlig familj ytterligare 3-4 tusen kronor per år.

Parti	Höjning (Mkr)	Din nota
mp	17 000	1 889 kr
s	20 000	2 222 kr
v	55 000	6 111 kr
Snitt	30 667	3 407 kr

Here we go again

De svenska bankerna har en uppenbar kommunikationsutmaning när de nu ska dela ut bonusar, trots bankkris, nyemissioner och den allmänna debatten. Egentligen skulle se nog gärna slippa hela karusellen, men så enkelt kan de inte göra det för sig.

Bonussystemen är reglerade i avtal, som inte kan ändras över dagen. Enkelt uttryckt är det inte så lätt för en arbetsgivare att sänka en lön utan att omförhandla den. Normalt sett vill vi att det ska vara så.

Dessutom kan det ju finnas delar av banken där bonusarna faktiskt är motiverade. Bara för att banken i sin helhet går halvbra eller dåligt innebär det ju inte att alla bankens delar gör det. Eller att ingen anställd är värd bonus.

Men de nyanserna kommer nog inte att höras särskilt mycket i den offentliga debatten. Bankerna bör nog bereda sig för en inte särskilt saklig kritikstrom…

Islam och Anna Anka

Hur många svenskar vill bli representerade av Ulf Ekman i Livets ord? Är tanken komisk? Tänk då igen, för det är exakt det som händer mig, min familj och mina vänner som flytt islamiska diktaturer.

Författaren och journalisten Dilsa Demirbag-Sten på DN debatt. Hon skriver även i den mycket läsvärda artikeln:

Demokrati innebär inte en rätt att aldrig känna sig kränkt, men däremot en rätt att inte bli berövad sina medborgerliga friheter. Med andra ord får vi hacka i oss att alla inte uppskattar eller stöttar våra fria val. Vi får klä oss hur vi vill, men vi kan inte ta för givet att andra måste anpassa sina regler till vårt klädval. Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen.

I ljuset av debatten som uppstått om Anna Ankas val är detta en intressant – och betydligt mer komplicerad parallell. Rätten att göra sina livsval är det lätt att stå upp för, särskilt så länge de bara berör personen själv och möjligen den närmsta omgivningen. Men när principer ställs mot principer blir det svårare. Kan en moské sätta en klädkod för sina kvinnliga besökare, tex tvång att bära slöja? Kan då motsatt en annan byggnad, sätta klädkoden: förbud för slöja?

Frågan är inte helt lätt att avgöra, här rör vi oss i gränslandet mellan vad som brukar betraktas som individuell frihet och vad som är diskriminering. Ingen av principerna är absoluta, jag tror ingen vill ha poliser som går i moderatkepsar på jobbet, lika lite som vi vill tvinga en kvinna som inte vill att bära en slöja. Även om det sista tyvärr inte är ovanligt.

Det är alltid intressant att följa en debatt där flera demokratiska principer står mot varandra. Ett råd är att inte vara för kategorisk.

Är det fel på mig?

Det något udda paret Anna Anka och Roland Poirier Martinsson fortsätter på Newsmill att driva sin tes att man har rätt att välja sin livsstil. Kul tycker jag och jag tror de har rätt i att ”Sverige har stora problem med att acceptera olikheter. ” I alla fall vad gäller att avvika från politiskt korrekta normer.

Möjligen blir jag själv lite förvånad över formuleringen:

Vi var båda två mycket medvetna om att våra livsstilar och värderingar provocerar den genomsnittlige Kungsholmsliberalen.

Kanske har jag pratat med fel Kungsholmsliberaler och är tydligen heller själv ingen representativ Kungsholmsliberal. Men vad jag vet är det väl inte liberaler som upprörs? I alla fall inte om man definierar liberal som tolerant och frihetlig. Om man ägnar sig åt att tala om för folk hur de ska leva sina liv bör man sluta att kalla sig liberal. Tycker jag.

Anna Anka bryter mot jantelagen. Det är klart att det skapar reaktioner. Det är klart att det sticker ut och skapar debatt att tycka att kvinnan ska vara till för mannen. Men det är en stor skillnad på om det förhållandet skapas genom förtryck eller av fria val.

Jag tycker att Anna Anka gjort ett mycket märkligt val. Jag tycker hennes värld verkar vara gjord av falsk plast. Men det är hennes val och varför skulle jag, ärligt talat, vara upprörd över detta, när det finns viktiga saker att vara upprörd över.

Sedan tror jag mer att detta är PR för TV3 än något annat. För att inte tala om vilket genombrott detta måste vara för debattsiten Newsmill gentemot en bred publik. Sedan är det rätt skönt för bloggosfären att hittat  något nytt att gnälla av sig på.

Själv tycker jag, som sagt, att det är rätt bra underhållning, men inte mycket mer.

Någon som vill ha en bomb?

Debatten om Anna Anka och hennes syn på kvinnor är kul att följa. Jag måste erkänna att, även om jag först trodde att hennes inlägg var ett skämt, kan jag inte låta bli att känna viss sympati för en person som vågar utmana åsikterna jantelagens förlovade land. Det är roligare att leva i ett land med personer som Anna Anka, Bert Karlsson eller Anders Björck, personer som ibland medvetet uttalar sig för att provocera. Även om man inte håller med dem. Det ger debatten spänst.

Men självklart kan det också dras för långt. Nu börjar man att diskutera att Anna Anka skulle engagera sig politiskt.

För mig tycks att sälja in Anna Anka till ett politiskt parti ungefär som att gå runt på en nyårsfest och fråga om någon kan hålla den största raketen i handen när den ska avfyras. Den som går med på det får skylla sig själv över de brända fingrarna. Även om personen nog är rejält på lyset.

Låt oss kriga med Danmark igen

Det är inte många länder i världen där man inte ens får behålla hälften av en inkomstökning efter skatt. Sverige är ett av dessa länder. Dock har vi inte högst marginalskatt i världen. Än. Danmark har högre, men danskarna har också insett (efter att en socialdemokrat utrett skattesystemet) att det är en för hög skatt. Danskarna planerar att sänka den högsta marginalskatten till 55,4 procent. Sverige kommer så att vara ”världsledande” på 56,7 procent (i snitt). Men i jämförelsen ska också tas hänsyn till att Sverige utöver inkomstskatten har löneskatter som betalas av arbetsgivaren, men som givetvis belastar löntagarens löneutrymme. Därmed är skillnaden i praktiken ganska stor mellan länderna.

Under år 2009 beräknas statens inkomster av skatt på arbete uppgå till 907,5 miljarder kronor (enligt statsbudgeten). 570 miljarder kronor utgörs av direkt skatt på arbete, varav 43,8 miljarder kronor är statlig inkomstskatt. Den statliga inkomstskatten, vilken inkluderar värnskatten, utgör totalt strax under fem procent av statens skatteintäkter på arbete eller 2,9 procent av de offentliga skatteinkomsterna. Totalt uppgår den offentliga sektorns skatteintäkter till 1 529 miljarder kronor under år 2009.

De som studerat effekten av värnskatten är överens om att den kostar mer än den gynnar landet (tex Uppsala Universitet (Holmlund och Söderström, 2007). I sin studie konstaterar professor Bertil Holmlund från Uppsala Universitet och Martin Söderström från Konjunkturinstitutet att även med förhållandevis försiktiga antaganden kan det mycket väl kan bli en vinst för statskassan att avskaffa värnskatten.

Värnskatten står också i strid med den breda överenskommelsen om skatterna från 1991, där det sades att alla skulle få behålla hälften av en löneökning. Principen om ”hälften kvar” skulle förvisso inte ens upprätthållas om värnskatten avskaffades. Men det skulle vara det viktigaste steget på vägen. Dessutom sades det när den infördes att skatten skulle vara tillfällig. Värnskatten var en av nödåtgärderna i Göran Perssons sanering av de statliga finanserna under 1990-talet. Värnskatten kan därför avskaffas direkt. Kostnaden för statskassan att avskaffa värnskatten är cirka tre promille av den offentliga sektorns skatteintäkter. Skadan i förlorad tillväxt är med all sannolikhet större, vilket också forskning visar.

Regeringen har ofta gjort en poäng av att sedan den tog över har inte Sverige längre världens högsta skattetryck (Danmark ”vinner”). Applåder för det! Men snart kommer vi återigen att toppa ligan vad gäller marginalskatt. Låt oss hoppas att regeringen tar upp kampen med Danmark även där.

Myter om löner och skatt

I Sverige har vi en tradition av att prata om löner före skatt, inte efter. Men egentligen är det ganska märkligt, man kan ju bara köpa mjölk, skor eller en ny TV för de pengar man får behålla i handen.

Men än värre är att det lurar folk. Det ger dessutom upphov till en rad tidningsankor och direkt lögnaktiga politiska påståenden. Igår såg vi ett exempel (Expressen, korrigering på Second Opinion, min kommentar), men det var knappast unikt. En av förklaringarna är att det är hart när omöjligt att förstå konsekvenserna av dagens svenska skattesystem. En annan är att denna okunskap används för att medvetet lura folk.

För några månader skrev jag en analys av just detta för Stockholms Handelskammare. Några exempel ur rapporten är:

En person som ökar sin lön före skatt med 100 procent, från 10 000 kronor till 20 000 kronor får bara 84 procent högre inkomst efter skatt. Däremot kommer personen att få betala 183 procent högre skatt.

En vanlig uppfattning är att en dubbelt så hög lön före skatt är en dubbelt så hög lön. Men det är fel, det gäller inte ens vid låga löner. När man kommer upp i nivåer där statlig skatt också blir aktuell blir sambandet än svagare.

En jämförelse mellan en person som tjänar 20 000 kr/mån och en som tjänar 50 gånger så mycket, 1 000 000 kr/mån, blir väldigt annorlunda efter skatt. Efter skatt är skillnaden nere i 29 gånger så hög lön. Skillnaden i hur mycket skatt de betalar är å andra sidan över 120 gånger så stor.

Ofta görs jämförelser mellan tex en välbetald VD:s lön och ”vanliga arbetares”. Men här blir jämförelsen ren lögn. Den typen av jämförelser kan bara göras av en person vars politiska agenda är långt starkare än den intellektuella hederligheten. Som citatet ovan visar finns inga samband mellan lön före skatt, skatt eller inkomst efter skatt.

En annan vanlig lögn/illusion om löner är att en procentuellt lika stor ökning av lönen är ”rättvis”. Om rättvis i detta fall ska tolkas som ”ger samma procentuella resultat” är även detta fel. För att få reda på hur stor en löneökning egentligen är måste den räknas om från före skatt till efter skatt. En löneökning på fyra procent före skatt blir inte alls lika stor efter skatt. Inte för någon inkomst. Men det finns heller inget generellt omräkningstal, det slår helt olika beroende på inkomst.

De som drabbas värst är de som har inkomster nära de båda brytpunkterna för statlig skatt (cirka 32 000-47 000). En löneökning på en procent före skatt varierar för normala inkomster i värde mellan 0,66 och 0,93 procent efter skatt. Det innebär att alla löneökningar före skatt måste räknas med hjälp av faktorn i kurvan nedan för att se vad de är värda efter skatt.

Kurvan som behövs för att räkna ut sin lön efter skatt är ganska komplicerad:

[Tabellen i bättre upplösning]

För att få reda på vad din löneökning är värd egentligen: Leta rätt på din inkomst i diagrammet och multiplicera omräkningstalet med din löneökning i procent före skatt. Tabellen stämmer väl för normalstora löneökningar upp till cirka fem procent. Om löneökningarna blir väsentligt större än fem procent måste värdet korrigeras.

En not till detta är att effekten av detta ”problem” faktiskt är som minst för personer med mångmiljonlöner, de drabbas minst. Akademiker mitt i karriären är de största förlorarna.

Slutsatsen av allt detta är mycket enkel: om någon försöker göra jämförelser mellan folks inkomster – och använder lön före skatt som måttstock – stämmer det inte med människors verklighet. Leta efter den dolda politiska agendan eller okunskap, svaret ligger i någon av de två.