Obama i rejäl uppförsbacke

När Barack Obama valdes till USA:s president var han enormt hajpad, både i USA och i omvärlden. Han var ung, svart och jämfördes med självaste JF Kennedy. Han gav amerikanerna hopp. Nu skulle USA äntligen få en president som gillades av såväl amerikanerna som omvärlden, var bilden.

Sedan kom verkligheten.

Barack Obama har ett tufft jobb att sköta, som USA:s president. Även om du kan bli hajpad i början är det på resultat du bedöms som politiker.

Och de verkliga resultaten har varit klena för Obama.

Han kunde inte få OS till hemstaden Chicago, trots en ad hoc-resa till Köpenhamn.

Han tröstades lite av att få Nobels fredspris, men bägaren smolkades av att en i princip enig omvärld tyckte att det var för tidigt och oförtjänt. Han höll till och med själv delvis med om det.

Obama pratade mycket om klimat och miljö i presidentvalet. Men den hårda verkligheten hinner snabbt ifatt. Han har oerhört svårt att få med ens de egna partikamraterna i kongressen på ett så tufft avtal som EU och ordförande Fredrik Reinfeldt vill ha.

Igår fick ha ytterligare politisk pisk i guvernörsvalen, där Republikanerna tog hel delstater som normalt borde vunnits av Obama och Demokraterna. Väljarna i USA börjar ifrågasätta vem de egentligen valde. Vad fanns bakom de vackra och hoppingivande orden?

Barack Obama är förvisso ingen sopa som inte kan få något gjort. Många vallöften har genomförts, men i de stora frågorna kommer han inte riktigt fram. Han kämpar som tusan med både sin sjukvårdsreform och med ett klimatavtal. Men än har vi bara sett klena resultat.

Om Obama ska gå till historien som en framgångsrik president i USA:s historia, avgör han i hög grad själv. Just nu befinner han sin i en ganska brant uppförsbacke.

Mer kärnkraft – mindre kolkraft

Kanske kan vi snart få ett slut på det 30 år långa traumat vad gäller svensk kärnkraftspolitik. När Vattenfall planerar att bygga ett nytt kärnkraftverk i Sverige kan vi få en riktig diskussion som bygger på fakta och miljökonsekvenser. Vad är bra att bygga och vad ska vi satsa på?

Sverige har de senaste åren lagt ner två kärnkraftsreaktorer (Barsebäck) samtidigt som det statliga företaget Vattenfall allt mer expanderat sin energiproduktion via kolkraftverk. Det svenska bidraget till energiproduktionen har trots allt gått bakåt, rent tekniskt – och mot högre utsläpp av CO2.

Låt oss nu hoppas att miljörörelsen inte reagerar med ett ryggmärgsmässigt motstånd, utan faktiskt kan tänka nytt.  Kärnkraft är trots allt betydligt bättre än kolkraft, även om det än så länge inte finns något miljömässigt neutralt sätt att få fram energi.

 

 

Fast vem ska betala?

I dag argumenteras på DN debatt att de rika länderna ska betala för de fattiga länderna när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser. Dessutom lanseras en metod att göra det, att subventionera elproduktion genom en global energifond. Idén är det inget fel på, men rubriken på artikeln är minst sagt pompös: ”Så löser vi knäckfrågan inför Köpenhamnskonferensen” (COP15).

Knäckfrågan inför COP15 är knappast hur ett system för betalningar tekniskt ska utformas. Problemet är hur notan för det hela ska fördelas. Och hur stor den blir.

Taktiskt nog väljer heller inte artikelförfattarna att specificera hur stor summa som behövs för att lösa klimatfrågan. Den summan är nämligen ofantlig.

Ändå är det bra att lösningar nu läggs på bordet. COP15-mötet i Köpenhamn kommer inte att vara slutpunkten för förhandlingarna. Och på något sätt måste de rika länderna vara med och betala för de fattiga ländernas investeringar. Innan dess måste dock ett gemensamt utsläppsmål sättas. Där är vi inte ännu.

Kan Fredrik Reinfeldt strunta i stämman?

När Moderaterna nu håller partistämma är det formellt sett en högtidsstund. Det är Moderata Samlingspartiets högsta beslutande organ som sammanträder. Likt Regeringsformen stipulerar att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” stipulerar Moderaternas stadgar att stämman är partiets högsta beslutande organ. Den ingen kan stå över.

Men vad innebär det i praktiken?

Nuförtiden används dessa sammankomster lika mycket till att göra utspel från partiet som att fastslå politiken. Den mesta av mediarapporteringen från stämman handlar om vad regeringen ska genomföra och valtaktik. Inte faktiska beslut. Kanske för att besluten inte är så viktiga?

Och formen kan så klart ifrågasättas. Är en stämma vart annat eller vart tredje år verkligen ett modernt sätt att utveckla politik. Knappast. Världen rör sig snabbare och snabbare. Dessutom ditter Moderaterna i en koalitionsregering, i vilken de ständigt måste sluta kompromisser.

Men kan då Reinfeldt strunta i stämman?

Den förra moderatstämman beslutade tex att (jag medger att det är ett perifert exempel) golf skulle kunna ingå i anställdas friskvårdsundantag. Har det genomförts under de två år (med moderatledd regering) som gått sedan? Nej. Ändå vore det väl en enkel sak för Anders Borg att fixa någon eftermiddag? Det finns självklart tydligare exempel, som värnskattens avskaffande, som heller inte genomförts.

Slutsats? Stämman kan besluta om en viss politisk inriktning, men den kan inte säga när och hur den ska genomföras. Regeringen kan alltid hänvisa till det rådande ekonomiska läget eller de andra partierna i regeringen. Jag tror heller knappast att Moderaterna vill ha det på annat vis.

Men det innebär inte att Reinfeldt kan strunta helt i besluten. Han har knappast mandat att genomdriva en politik som står rakt på tvärs med stämman. Eller? Hur var det med höjda bensinskatter?

Om det kommer till speciella politiska omständigheter, eller att rädda regeringsmakten har fortfarande partiledningen stor frihet. Moderaterna har en tradition av att ge sin partiledning ganska lösa tyglar. Men det är klart att organisationen inte, till slut i alla fall, skulle acceptera en partiledning som inte lyssnade alls på organisationen.

Så frågan är hur stor denna stämmas beslut ska värdesättas. Inget av ombuden skulle vilja att regeringen sprack på grund av ett enskilt beslut. Därför blir besluten per definition bara riktlinjer.

Så länge Fredrik Reinfeldt har starkt opinionsstöd inom partiet och bland befolkningen så att han kan bilda regering, kan han faktiskt göra ganska mycket som han vill.

———————————–

I övrigt håller jag med Maud Olofsson om att Alliansen måste våga mer och Per Ankersjö om att Moderaterna är för fega om LAS.

Tur med borgerlig regering?

Landshövding Marianne Samuelsson ska nog vara glad att det är en borgerlig regering som sitter vid makten. I dag meddelar hon att hon, trots skandalen, vill fortsätta som landshövding på Gotland.

Kanske ska hon vara glad att vi har borgerlig regering i landet. Om tex miljöministern hade varit miljöpartist, hade denne haft ett delikat problem att hantera med ett f.d. språkrör (mp)  som flagrant hade åsidosatt strandskyddet. Nu sitter i alla fall en regering som kan tänka sig en och annan stuga vid vattnet och som jobbar på att lyckra upp strandskyddet. Därmed blir inte frågan riktigt lika känslig för regeringen. Ej heller riskerar sittande regering att kritiseras för att hålla en frände om ryggen om de låter henne sitta kvar.

Det är ytterst ovanligt att landshövdingar tvingas lämna i förtid. Jag tror inte heller att Samuelsson kommer att råka ut för det. Även om hon nog förtjänar det.

Uppdatering:

Nu meddelar i alla fall regeringen att Samuelsson inte får sitta kvar. Klart oväntat, men rätt. Jag hade tydligen för låga tankar om regeringen handlingskraft. Skönt att ha fel ibland!

- ”Vi har kommit fram till att det är bäst för henne och bäst för länsstyrelsen på Gotland om hon lämnar sitt uppdrag. och i stället får nya arbetsuppgifter på regeringskansliet”, säger ansvarig minister Mats Odell till TT.

Nu kommer väl i stället kommentarerna att regeringen gör en politisk markering…

Sportbil: för miljöns skull

Lamborghini kommer med en hybridbil. Ett faktum ingen skulle ta på allvar för några år sedan, men som nu är sant.

Återstår att se hur stor marknaden för miljövänliga sportbilar är… Är folk verkligen beredda att ge upp prestanda för miljöns skull?

Politiska kartan ritas om

Per Ankersjö skriver om Stockholmscenterns beslut på deras stämma som avhölls i helgen. Centern blir ett allt tuffare parti som väljer konfliktlinjer över blockgränsen. Det ser i mätningarna också ut att vara en framgångsrik strategi. Det blir också mer spretigt för den politiska oppositionen att hantera. Klassisk sossestrategi har alltid varit att utmåla Moderaterna som det stora hotet och de som står för ett ”hårt och kallt samhälle”. Det kommer inte att bli lika lätt att förenkla det så i 2010 års val. Centern kommer att vilja ta en del av fighten där.

För även om vänsterblocket i dag söker en energiuppgörelse över blockgränsen målar snarare energifrågan ut sig mer och mer som en konfliktfråga i valet. Men denna gången med två ganska eniga block emot varandra. Även om vänsterblocket ännu inte är helt tydliga. Centerns och Maud Olofssons positionsförflyttning har gjort att det snarare kan bli en av valets intressantaste frågor att följa. En fråga som också kan vara direkt avgörande för den svenska industrins framtid och många tusentals jobb. Så på en punkt har de rödgröna helt rätt. En blocköverskridande överenskommelse vore välkommen. Frågan är bara om innehållet i en sådan vore lika välkommet…

—————————–

Bloggar som skriver läsvärt om detta: Mats G Nilsson, Klimatbluffen, Birger Schlaug, Per Ankersjö och Paul Lindquist.

Saabs problem förvärras

Jag har tidigare skrivit om fallande försäljning för  Saab, som fortfarande envisas med mer positiva försäljningsprognoser än bilmarknaden i sin helhet. Problemet ligger bland annat i ett suddigt varumärke och att de tillverkar bilar som inte efterfrågas i samma grad längre.

Nu kommer siffrorna svart på vitt om Saab och andra bilars tappade nyregistrering under februari. Diesel- och miljöbilar tycks klara sig något mindre illa än bensinbilar. Saab fortsätter även under februari att tappa 60 procent av nyregistreringen, vilket är klart sämre än branschen överlag. Frågan är om Saabs nya modeller hinner att nå marknaden snabbt nog för att få upp siffrorna. I dag står Saab ganska uppenbart med modeller, stora bensinbilar, som marknaden inte efterfrågar.

Marknaden är i detta avseende tydlig. Bilar som har koldioxidutsläpp på högst 120 g/km gick upp 11,7 procent i februari. Småbilar som Smart går upp 50 procent och Kia gick upp 32 procent under januari-februari. De stora bilarna tappar rakt över hela linjen.

Självklart kommer bilkonsumenter också att i framtiden efterfråga stora bilar, men troligen inte alls i samma grad som tidigare. Det ger europeiska märken problem och öppnar för ännu fler små bensinsnåla asiatiska bilar. Hur ska Saab och Volvo möta detta?

Det ska också bli intressant att se vad det här innebär.

Skarpa analytiker hos Naturskyddsföreningen?

Naturvårdsverket öppnar för jakt på varg och järv. Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson kommenterar att om förslaget genomförs:

…innebär det ett kraftigt ökat hot mot både varg och järv, särskilt mot varg.

Man måste beundra hans analysförmåga. Att jakt på varg hotar varg. Är inte det just poängen med att jaga dem?

Förvisso kan man ana viss insikt om att jaga järv, det har han rätt i att det inte är så lätt. Det är lättare att jaga varg, järvar är väldigt skygga mårddjur. Ilskna som sjutton är de också. Kan utgöra ett visst hot mot jägaren och särskilt mot jägarnas hundar. Ett korrekt uttalande tycker jag därmed också borde innehålla hotet mot jakthundarna.

Mona Sahlin i rävsaxen

Jag har tidigare skrivit om Mona Sahlins svåra situation att navigera inom det rödgröna blocket. I dag kommer ett konkret exempel på DN Debatt, där ställs explicit frågan om Sahlin kommer att orka hålla emot mer eller mindre udda förslag från samarbetspartierna. Förslag som är direkt impopulära bland sossarnas väljare. Dessutom berörs den energipolitiska uppgörelsen från Alliansen som nog Sahlin ångrar att hon tagit så hårt avstånd ifrån.

Vi kommer att få se mer av detta. Det finns många intressen som på olika sätt kommer att försöka puffa det rödgröna blocket i ”rätt” politisk riktning. Det kommer att vara ett långt spel med förslag, kritik och kompromisser. Inget vet slutresultatet, men många vill vara med och påverka det. Slutresultatet är det som ställs mot alliansen i nästa riksdagsval.