Sparka Josefsson eller sälj

Den aktuella diskussionen om Vattenfall visar återigen vilken märklig hybrid ett statligt företag som konkurrerar på en fri marknad är. El är en konkurrensutsatt vara/tjänst på en allt friare och mer avreglerad europeisk marknad. Den som vinner är den som är bäst.

Som företag kan inte Vattenfall bara vara nationellt baserade, då kommer de sakta att dö eller köpas upp av någon större. De måste ut i Europa. Samtidigt har Vattenfall blivit lite av en symbol för det svenska, det lite finare än de andra. Vattenfall har en miljöstämpel, som producent av vattenkraft. Men de allt skitigare kolkraftsaffärerna i Tyskland har också skitat ner varumärket.

Vattenfall förvandlas till (inrikes)politik i dessa lägen. Allsköns politiker ska lägga sina synpunkter och styra och ställa. Men när de gör det upphör Vattenfall att vara ett konkurrenskraftigt bolag, de får i stället handikappet av den svenska jantelagen och politisk korrekthet med i sin verksamhet. Det håller inte i längden. Så kan inte ett bolag styras, i alla fall inte om det ska blir framgångsrikt.

Konkurrensen på den europeiska elmarknaden är stentuff. För att lyckas där måste det finnas ett handlingsutrymme. Därför gör Vattenfalls styrelse helt rätt, företagsekonomiskt, när de hela tiden utreder alla tänkbara alternativ. Motsatsen vore tjänstefel. Men det skapar så klart diskussioner. Diskussioner som delvis färgas av gamla kommunistiska ideal, att alla ska vara med och styra bolaget, eftersom det är offentligt ägt. Det håller inte.

Jag är förvisso inte säker på att Lars G Josefsson är rätt man att leda Vattenfall, det kan jag inte bedöma. Den senaste tidens agerande talar inte till hans fördel. Regeringen måste, som företrädare för ägaren staten, lösa den konflikt som nu finns. Vattenfall behöver ett tydligt besked.

Antingen ska Vattenfall få agera utifrån vad som är kommersiellt rätt. Eller så ska vi alla vara med och styra och peta i bolaget. Frågan kan ställas på sin spets genom att fråga om Vattenfall är ett aktiebolagen eller förlängd arm till Miljödepartementet.

Förmodligen kan då alternativen ställas till att staten antingen säljer Vattenfall eller sparkar Josefsson och sätter dit en snäll byråkrat som gör som den svenska opinionen vill. Det sista kan bli dyrt dock.

Det är vi själva som avgör

Finansminister Anders Borg kostar i dag på sig att skriva upp prognoserna för konjunkturen och ekonomin. Fortfarande är läget osäkert, men det ser i alla fall lite ljusare ut. Det känns skönt.

Frågan är bara vad som avgör om finansministern får rätt eller inte. Delvis kanske hans egen prognos. Det som tar oss ur svackan är i hög grad vi själva och svenska företag. Även om det också måste ses på global nivå. Till DN säger Anders Borg:

Den hotbild som fortfarande finns kvar är ökade svårigheter i de baltiska länderna och en andra våg i finanskrisen. Men Sverige har med de goda offentliga finanserna och ett högt privat sparande en fördel jämfört med många andra länder. Det finns en fortsatt positiv spiral med ökat förtroende, enligt Borg.

Det är just den ”positiva spiralen” man vill åt. För även om det kommer att vara tufft den närmsta tiden spelar det roll att folk vet att botten är passerad. Det är lättare att ta några motgångar om man vet att det ändå är på vägen upp.

I ett Stockholmsperspektiv var den senaste Stockholmsbarometern från Handelskammaren upplyftande läsning. Den så kallade konjunkturindikatorn ligger nu på plus igen. Handelskammaren skriver:

Situationen för näringslivet har stabiliserats och ekonomin växer igen. Ljuspunkterna finns i att uppdragsverksamheten, där företagstjänster ingår, stärks rejält och att handeln visar på ljusare siffror.

Låt oss hoppas att prognoserna slår in!

Lobbyister under falsk flagg

Försvarsminister Sten Tolgfors är sur på Göran Persson. Persson var en av undertecknarna till den uppmärksammade DN debattartikeln ”Början till slutet för den svenska försvarsindustrin” den 26 oktober. Men Göran Persson skriver under som f.d. statsminister, inte som lobbyist. Tolgfors beskriver det i sin blogg:

Göran Persson arbetar för JKL, som i Resumé sägs ha i uppdrag att arbeta för BAE Hägglunds, men Persson skriver ändå under DN-artikeln som ”före detta statsminister”.

Han tycker själv inte att detta är problematiskt. . . Det tycker jag. Inte att han numera är betald konsult – utan att han inte reder ut sina roller.

Antingen agerar han som (S)-politiker – eller som konsult. Antingen har Göran Persson betalt för att agera för ett enskilt försvarsindustriföretags intressen – eller så har han det inte. Om han klär den ena rollen i den andra rollens skrud strider det mot öppenhet och transparens.

Onekligen har Tolgfors en poäng. Branschorganisationen Precis är också ganska tydlig i sina riktlinjer för detta:

Ett PR-konsultföretag har inte någon allmän skyldighet att för utomstående berätta om sina uppdragsgivare eller uppdragens art. I en aktiv kontakt med tredje part i ett enskilt ärende – till exempel en journalist eller en beslutsfattare – bör dock PR-konsultföretaget på anmodan redovisa vem uppdragsgivaren är.

Det finns således ingen allmän skyldighet att berätta om sina uppdragsgivare, men i kontakten med journalister och beslutsfattare bör uppdragsgivaren redovisas.

Men reglerna å sidan: det är ju i grunden också ett annat problem med att vägra redovisa sina uppdragsgivare. Trovärdighet.

Lobbyister som smyger runt utan att berätta vem som betalar dem för det har låg trovärdighet, läs Europaparlamentarikern Christofer Fjellners synpunkter på det här. Först ock främst begraver de sin egen trovärdighet, men de sänker också förtroendet för hela branschen.

Det är således inte bara omoraliskt att inte avslöja sin uppdragsgivare – det är direkt korkat.

Mer kärnkraft – mindre kolkraft

Kanske kan vi snart få ett slut på det 30 år långa traumat vad gäller svensk kärnkraftspolitik. När Vattenfall planerar att bygga ett nytt kärnkraftverk i Sverige kan vi få en riktig diskussion som bygger på fakta och miljökonsekvenser. Vad är bra att bygga och vad ska vi satsa på?

Sverige har de senaste åren lagt ner två kärnkraftsreaktorer (Barsebäck) samtidigt som det statliga företaget Vattenfall allt mer expanderat sin energiproduktion via kolkraftverk. Det svenska bidraget till energiproduktionen har trots allt gått bakåt, rent tekniskt – och mot högre utsläpp av CO2.

Låt oss nu hoppas att miljörörelsen inte reagerar med ett ryggmärgsmässigt motstånd, utan faktiskt kan tänka nytt.  Kärnkraft är trots allt betydligt bättre än kolkraft, även om det än så länge inte finns något miljömässigt neutralt sätt att få fram energi.

 

 

Alla vill vi förlora

Stockholms Handelskammare presenterade i dag en rapport om det omdiskuterade kommunala skatteutjämningssystemet. Den korta slutsatsen är att systemet i princip tar pengar från Stockholm och ger till övriga landet. 14 miljarder kronor per år eller strax över 7 000 kronor per invånare i Stockholms län.

Men det är egentligen inte det allvarliga i kritiken som framförs.

Problemet med systemet är att det inte är ett utjämningssystem, utan ett utraderingssystem.

Jag tror att Stockholmarna skulle kunna acceptera att om en ny miljon skapas i tillväxt kan vi skicka några hundra tusen, kanske till och med en halv miljon, till övriga landet. Men så funkar inte systemet. I princip alla nya pengar en enskild kommun tjänar stoppas in i systemet och kommer ut i andra änden till alla.

Handelskammaren beskriver det i rapporten:

Utjämningen är så långtgående att systemet motverkar tillväxt. Det  inbjuder kommuner att förlita sig på utjämningssystemet i stället för att  vidta åtgärder för att stärka sitt eget skattekraftsunderlag eller för att öka  produktiviteten och effektiviteten i den kommunala verksamheten.

Det gör att alla kan leva på alla andra och slipper ta eget ansvar.

Att satsa på tillväxt, till exempel i form av investeringar i infrastruktur, kostar pengar för kommunerna. Hur ska vi vänta oss att de gör det om de inte får del av tillväxten som skapas?

Det är lika dumt som att beskatta löneökningar med 100 procent. Ingen skulle vilja öka sin lön då. Men så ser det ut för landets kommuner. Rika som fattiga.

Fattiga kommuner har heller inget incitament att öka sina intäkter. Ökade intäkter leder till minskade bidrag.

Problemet med att ändra det kommunala skatteutjämningssystemet är att det, hur man än ändrar, kommer att finnas vinnare men också förlorare som skriker i högan sky. Därför har politikerna hittills valt ett system som alla förlorar på. Då finns det i alla fall inga vinnare att vara avundssjuk på.

———————————

Bloggat om rapporten: Malin Löfsjögård, HD, Edvin Alam och Arkelsten.

Äntligen: vi blir ett riktigt land

Jag är säkert inte ensam om att gilla Starbucks och sura över att de inte finns i Sverige. Men nu ska de äntligen etablera sig i Sverige, i alla fall på Arlanda.

Låt oss hoppas att de inte bara håller sig till Arlanda, utan också etablerar sig på fler ställen.

Den heliga gränsen: 65

Dagens artikel på DN debatt om hur invandring påverkar statsfinanserna och befolkningen är förvisso intressant. Men jag tycker att den har ett snävt perspektiv.

Min första invändning är den heliga gränsen: 65 år. Det är allt för hårt rotat i den offentliga debatten att vi ska jobba tills vi är 65. Trots att pensionsåldern i princip är avskaffad, trots att den verkliga pensionsåldern är betydligt lägre och trots att hela det resonemanget bygger på industrisamhället.

Morgondagens arbetsmarknad, vilken artikeln refererar till, kommer inte att se ut så. Folk kommer inte att göra en exakt distinktion mellan att jobba eller inte jobba. Många kommer att ha en egen firma i vilken de kan jobba någon dag i månaden. Andra kommer att successivt trappa ner sitt arbete till deltid från kanske 60 eller 70 års ålder. Vi vet att vi kommer att vara friska längre i framtiden, varför då anta att vi ska jobba lika länge som de tidigare generationerna?

Den andra invändningen mot artikeln är att det skulle vara svårt att beräkna värdet av att inte ha invandring (alls). En utländsk specialist i ett företag kan medföra värden som motsvarar kostnaden för tio invandrare som inte jobba. ”Värdet av en invandrare” går så klart inte att fastställa.

Det hela avgörs i grunden av hur öppet samhälle och hur öppen arbetsmarknad vi har. Det finns ingen naturlag som stipulerar att Sveriges yta borde ha en viss befolkning. Uppenbart får många fler plats på själva ytan. Hur många av dem som får plats som också jobbar avgör vi själva, beroende på ur smarta förutsättningar för arbete vi kan skapa.

Men det går inte att göra framtidsprognoser på.

Myt att myndigheter gynnar Stockholm

En seglivad myt – och ett argument som ofta kastas i ansiktet på Stockholmare – är att offentliga myndigheter skulle hålla uppe Stockholms ekonomi. Att skillnaden mellan resten av landet och Stockholm skulle kunna förklaras med att Riksdagen, Regeringen och en rad statliga myndigheter ligger i regionen.

På Handelskammaren samlades i dag ett antal bloggare för att diskutera viktiga framtidsfrågor för Stockholm. På plats fanns förutom de inbjudna talarna Ulf Adelsohn och Annika Billström bland andra: Farmor Gun, Minamoderatakarameller, Attlia Tecknare och Oscar Swartz. Övningen inleddes av Handelskammarens ekonomiske analytiker, Johan Treschow, som bland annat visade intressanta siffror på att det offentliga inslaget i Stockholms ekonomi är lägre än i riket i stort.

	Varuproduktion	Tjänsteproduktion	Offentlig sektor
Stockholm	17	54	29
Västsverige	26	42	32
Riket	24	42	33

Som synes i tabellen har Stockholm en lägre andel sysselsatta i offentlig sektor än riket i sin helhet. Västsverige, som brukar vara bra på att framställa sig själva som missgynnade, har i princip samma andel som rikssnittet i offentlig sektor.

Det som skiljer ut Stockholm är den höga andelen tjänsteproduktion och den låga andelen varuproduktion.

Att Stockholmsregionens ekonomi skulle hållas under armarna av offentliga myndigheter är således en myt. Det som gör att Stockholms ekonomi drar landets ekonomi, är att det är den region som mest lämnat industrisamhället och gått in i kunskapssamhället.

Att bränna ett varumärke

I förtroendebranscher som mäklarbranschen är varumärket en stor del av tillgången för en firma. Alla vet att det finns seriösa och oseriösa mäklare. Den firma som vill att folk ska vända sig till dem måste lägga kraft på att vårda sitt varumärke: som seriös. Kunder går på vad andra tycker.

I detta fall verkar mäklarfirman Erik Olsson vara helt ute och cykla. Uppenbart har en av deras mäklare klantat sig. Big time dessutom.

I det läget gäller för mäklarfirman att krishantera smart. Det gör definitivt inte firmans VD, Erik Olsson.

Enligt krishanteringens grunder ska man snabbt: ta avstånd från det som är fel, beklaga vad som drabbat dem som råkat illa ut och föreslå konkreta åtgärder för att detta inte ska hända igen.

Erik Olsson svarar i stället med en juridisk process. Så gör ingen som vill verka mänsklig.

Nu blir kontentan att Erik Olsson inte bara verkar ha rötägg till mäklare; de verkar heller inte ens bry sig om det.

Bra budgetmiss för Borg

Normalt gillar knappast finansminister Anders Borg att delar av staten inte kan hålla sin budget. Men i detta fall borde han faktiskt vara glad.

Från början gick det ganska segt för ROT-avdraget, till och med så att reformen fick kritik för att inte fungera. Men nu har det vänt och ROT-avdraget ser ut att spräcka sin budget.

- Vi betalar ut 30 miljoner kronor om dagen, säger Pia Blank Thörnroos på Skatteverket (enligt DN)

Men det är knappast ett problem för staten. Om inte tjänsterna, som resulterat i ROT-avdrag, skulle ha genomförts hade kostnader uppstått någon annan stans, i hög grad i a-kassesystemet. Dessutom hade det varit dyrare och inte genererat någon tillväxt eller nya jobb.

Framgången för ROT-avdraget visar också med all önskvärd tydlighet att sänkta skatter ger nya jobb. Om nu någon seriöst tvivlade på det.