Dagen till ära: Reagan

Dagen till ära (Berlinmurens fall) vill jag passa på att tipsa om ett av historiens bästa tal. Det i det tal Ronald Reagan yttrar de berömda orden: ”Tear down this wall”. Talet hölls framför Brandenburger Tor den 12 juni 1987:

Läsvärt om detta i övrigt: SvD, AB, Newsmill och DN.

 

Det är vi själva som avgör

Finansminister Anders Borg kostar i dag på sig att skriva upp prognoserna för konjunkturen och ekonomin. Fortfarande är läget osäkert, men det ser i alla fall lite ljusare ut. Det känns skönt.

Frågan är bara vad som avgör om finansministern får rätt eller inte. Delvis kanske hans egen prognos. Det som tar oss ur svackan är i hög grad vi själva och svenska företag. Även om det också måste ses på global nivå. Till DN säger Anders Borg:

Den hotbild som fortfarande finns kvar är ökade svårigheter i de baltiska länderna och en andra våg i finanskrisen. Men Sverige har med de goda offentliga finanserna och ett högt privat sparande en fördel jämfört med många andra länder. Det finns en fortsatt positiv spiral med ökat förtroende, enligt Borg.

Det är just den ”positiva spiralen” man vill åt. För även om det kommer att vara tufft den närmsta tiden spelar det roll att folk vet att botten är passerad. Det är lättare att ta några motgångar om man vet att det ändå är på vägen upp.

I ett Stockholmsperspektiv var den senaste Stockholmsbarometern från Handelskammaren upplyftande läsning. Den så kallade konjunkturindikatorn ligger nu på plus igen. Handelskammaren skriver:

Situationen för näringslivet har stabiliserats och ekonomin växer igen. Ljuspunkterna finns i att uppdragsverksamheten, där företagstjänster ingår, stärks rejält och att handeln visar på ljusare siffror.

Låt oss hoppas att prognoserna slår in!

Lobbyister under falsk flagg

Försvarsminister Sten Tolgfors är sur på Göran Persson. Persson var en av undertecknarna till den uppmärksammade DN debattartikeln ”Början till slutet för den svenska försvarsindustrin” den 26 oktober. Men Göran Persson skriver under som f.d. statsminister, inte som lobbyist. Tolgfors beskriver det i sin blogg:

Göran Persson arbetar för JKL, som i Resumé sägs ha i uppdrag att arbeta för BAE Hägglunds, men Persson skriver ändå under DN-artikeln som ”före detta statsminister”.

Han tycker själv inte att detta är problematiskt. . . Det tycker jag. Inte att han numera är betald konsult – utan att han inte reder ut sina roller.

Antingen agerar han som (S)-politiker – eller som konsult. Antingen har Göran Persson betalt för att agera för ett enskilt försvarsindustriföretags intressen – eller så har han det inte. Om han klär den ena rollen i den andra rollens skrud strider det mot öppenhet och transparens.

Onekligen har Tolgfors en poäng. Branschorganisationen Precis är också ganska tydlig i sina riktlinjer för detta:

Ett PR-konsultföretag har inte någon allmän skyldighet att för utomstående berätta om sina uppdragsgivare eller uppdragens art. I en aktiv kontakt med tredje part i ett enskilt ärende – till exempel en journalist eller en beslutsfattare – bör dock PR-konsultföretaget på anmodan redovisa vem uppdragsgivaren är.

Det finns således ingen allmän skyldighet att berätta om sina uppdragsgivare, men i kontakten med journalister och beslutsfattare bör uppdragsgivaren redovisas.

Men reglerna å sidan: det är ju i grunden också ett annat problem med att vägra redovisa sina uppdragsgivare. Trovärdighet.

Lobbyister som smyger runt utan att berätta vem som betalar dem för det har låg trovärdighet, läs Europaparlamentarikern Christofer Fjellners synpunkter på det här. Först ock främst begraver de sin egen trovärdighet, men de sänker också förtroendet för hela branschen.

Det är således inte bara omoraliskt att inte avslöja sin uppdragsgivare – det är direkt korkat.

Mitt i politikens otydliga centrum

Det var Bill Clinton som började för 13 år sedan. Han behövde en strategi för att bli återvald som president. Väljarna klagar ofta på att politikerna säger ungefär samma sak och är för lika varandra. Man kan därför tycka att det finns en betydande marknad för att sticka ut och att vara annorlunda.

Men så enkelt fungerar inte politisk logik.

Striden i alla val står om väljarna i mitten. Det finns 10-20 procent av väljarkåren som avgör valen. Resten röstar som de alltid röstar, höger eller vänster. Att vinna mitten är att vinna valet.

Detta insåg Clinton, vars strategi var att närma sig och avväpna motståndaren, genom att ta dennes starka frågor och delvis göra till sina egna. Det kallas triangulering på fint språk. Helt enkelt en strategi för att vinna väljarna i mitten av den politiska skalan, de så kallade marginalväljarna. Efter att Clinton blivit återvald tog det inte många minuter innan politiska strateger i andra länder satte tänderna i trianguleringen. Numera är det vardag i politisk strategi.

Men om all politik flyttas till mitten borde det väl vara guldläge för ett mittenparti? I Sverige och Finland finns Centerpartiet, i Norge Senterpartiet medan Danmark saknar ett uttalat mittenparti.

Men de partierna är sins emellan väldigt olika. Det svenska Centerpartiet är ett liberalt och företagsvänligt parti som stöds av cirka 6-8 procent av väljarna. Det norska Senterpartiet är ett protektionistiskt vänsterparti som nyligen fick sex procent i stortingsvalet. Inga stora framgångar för mittenpartierna alltså. Men i Finland är Centerpartiet en dominerande politisk kraft. Det socialliberala mittenpartiet brukar få med sig var fjärde finsk väljare. Är det bara Finland som verkligen fattat hur den politiska logiken fungerar?

Troligen inte. För även om politisk logik handlar om att vinna mitten är det inte där de flesta väljarna finns. Även de nämnda centerpartierna måste välja sida, annars riskerar de att utplånas. Väljarna har en tendens att straffa politiska partier som velar i mitten och inte ger besked om vilken politik de tänker stödja. Ingen vill köpa grisen i säcken. Väljarna vill helst av allt ha tydliga politiska alternativ och gärna radikala förslag.

Detta är den politiska utmaningen för den som vill vinna ett val. Det handlar om att vara tydlig och vilja förändra, men för den skull inte förlora den politiska mitten. En omöjlig strategi att förena? Kanske. I alla fall säkert en del av förklaringen till att de politiska partierna och koalitionerna uppfattas som otydliga av väljarna.

Att vara tydlig som politiskt parti är egentligen inte särskilt svårt. Problemet är bara att det är en dålig strategi när man vill vinna val.

Obama i rejäl uppförsbacke

När Barack Obama valdes till USA:s president var han enormt hajpad, både i USA och i omvärlden. Han var ung, svart och jämfördes med självaste JF Kennedy. Han gav amerikanerna hopp. Nu skulle USA äntligen få en president som gillades av såväl amerikanerna som omvärlden, var bilden.

Sedan kom verkligheten.

Barack Obama har ett tufft jobb att sköta, som USA:s president. Även om du kan bli hajpad i början är det på resultat du bedöms som politiker.

Och de verkliga resultaten har varit klena för Obama.

Han kunde inte få OS till hemstaden Chicago, trots en ad hoc-resa till Köpenhamn.

Han tröstades lite av att få Nobels fredspris, men bägaren smolkades av att en i princip enig omvärld tyckte att det var för tidigt och oförtjänt. Han höll till och med själv delvis med om det.

Obama pratade mycket om klimat och miljö i presidentvalet. Men den hårda verkligheten hinner snabbt ifatt. Han har oerhört svårt att få med ens de egna partikamraterna i kongressen på ett så tufft avtal som EU och ordförande Fredrik Reinfeldt vill ha.

Igår fick ha ytterligare politisk pisk i guvernörsvalen, där Republikanerna tog hel delstater som normalt borde vunnits av Obama och Demokraterna. Väljarna i USA börjar ifrågasätta vem de egentligen valde. Vad fanns bakom de vackra och hoppingivande orden?

Barack Obama är förvisso ingen sopa som inte kan få något gjort. Många vallöften har genomförts, men i de stora frågorna kommer han inte riktigt fram. Han kämpar som tusan med både sin sjukvårdsreform och med ett klimatavtal. Men än har vi bara sett klena resultat.

Om Obama ska gå till historien som en framgångsrik president i USA:s historia, avgör han i hög grad själv. Just nu befinner han sin i en ganska brant uppförsbacke.

Mer kärnkraft – mindre kolkraft

Kanske kan vi snart få ett slut på det 30 år långa traumat vad gäller svensk kärnkraftspolitik. När Vattenfall planerar att bygga ett nytt kärnkraftverk i Sverige kan vi få en riktig diskussion som bygger på fakta och miljökonsekvenser. Vad är bra att bygga och vad ska vi satsa på?

Sverige har de senaste åren lagt ner två kärnkraftsreaktorer (Barsebäck) samtidigt som det statliga företaget Vattenfall allt mer expanderat sin energiproduktion via kolkraftverk. Det svenska bidraget till energiproduktionen har trots allt gått bakåt, rent tekniskt – och mot högre utsläpp av CO2.

Låt oss nu hoppas att miljörörelsen inte reagerar med ett ryggmärgsmässigt motstånd, utan faktiskt kan tänka nytt.  Kärnkraft är trots allt betydligt bättre än kolkraft, även om det än så länge inte finns något miljömässigt neutralt sätt att få fram energi.

 

 

Opinioner hit och dit

Man kanske borde ha köpt aktier i ett opinionsinstitut?

Det blir snart förvirrande att följa alla svenska opinionsmätningar. Det finns en rad olika institut och alla tycks de visa olika saker, fast också ungefär samma sak.

Det som alltid genererar nyheter är hur det egentligen går i politiken. I dag får vi reda på att det är jämt mellan blocken. De rödgröna går bakåt, fast egentligen har de bara gått tillbaka till hur det såg ut för någon vecka sedan. Mona Sahlin vill dock visa med statistik att folket inte gillar Fredrik Reinfeldts politik.

På samma dag visar två mätningar att regeringspartierna går framåt, fast väljarna inte gillar regeringen politik. Det går så klart inte ihop.

Sanningen ligger i att det är väldigt jämt i svensk politik. Opinionerna är också högst preliminära. Väljare vet att de kommer att bestämma sig först när det drar ihop sig till val. De vet att de inte får all information att stödja sitt beslut på förrän om knappt ett år.

Därför är det egentligen meningslöst att reagera på några procentenheters förflyttningar mellan blocken. Det kan bero på mätmetoder eller vilken dag man frågar på. Eller träffa en tillfällig händelse eller skandal som väljarna glömmer veckan därpå.

I dag inleder Mona Sahlin och Socialdemokraterna sin kongress. Väljarna hoppas så klart på tydliga besked om hur alternativen i svensk politik ser ut inför valet 2010. Efter (s)-kongressen kan Mona Sahlin mycket tydligare formera sitt lag och sin politik.

För det är först när politiken blir tydlig för alla väljare som opinionsmätningarna kommer att bli riktigt intressanta.

Din nota för (s): 4680 kr

Jag har i en tidigare bloggpost räknat ut hur mycket de rödgröna partierna planerar att höja skatten på riksnivå: 3407 kronor per person och år.

För oss som bor i Stockholms kommun dök i dag en ytterligare potentiell nota upp, på 1 273 kronor per person och år. De rödgröna har presenterat sin budget. Från de cirka 818 tusen Stockholmarna vill de rödgröna lägga beslag på ytterligare 1 041 700 000 kronor. En miljard hit eller dit kan det kanske kännas som, lite abstrakt. Men summerar man det rödgröna skattehöjarlöftet på riksplan och i kommunen blir slutnotan konkret: 4 680 kronor per Stockholmare. Har du de pengarna skramlande någonstans?

Visst kommer detta att slå olika, en person med ett jobb bör förbereda sig på dubbla notan och en vanlig tvåbarnsfamilj bör i alla fall reservera runt 20 000 kronor för att råd med ett skifte av majoritet i såväl Stockholm som landet.

Vill man kan man så klart räkna ut notan för hela mandatperioden de rödgröna aspirerar på att sitta: cirka 20 000 kronor per person eller runt 80 000 kronor för nämnda barnfamilj.

Skattehöjningar i Landstinget är ännu inte inräknade.

Wetterberg går bakåt

Gunnar Wetterbergs förslag om att göra alla nordiska länder till ett är förvisso intressant och en tankeställare. Men det är också ett hopplöst omodernt tänkande och helt orealistiskt att någon politiker skulle lägga kraft på.

Det intressanta är egentligen perspektivet på Norden, där Wetterberg skriver:

De fem nordiska länderna har drygt 25 miljoner invånare. De nordiska ländernas BNP uppgick 2006 till 1 224 601 miljoner dollar, vilket skulle ha gjort Norden till världens tionde största ekonomi, strax efter Kanada och Spanien men rejält före Brasilien och Ryssland.

Det är nationalstater som Sverige eller Danmark som är det omoderna. I dag  utgör regioner basen för Europa. Landsgränser blir allt mindre viktiga. Alla är medborgare i EU. Utom Norge och Island då.

Häri ligger också möjligheten att stärka Norden. Bara Sverige, Finland och Danmark är med i EU. Genom att Norge och Island valt att ställa sig utanför tappar vi nordisk makt inom EU. Alla länder är heller inte med i varken EMU eller NATO. Vi nordbor verkar lite fega när det kommer till samarbete.

Att tro att befolkningarna i Norden skulle ge upp sin nationella suveränitet för ett pappersprojekt som Norden är faktiskt bara löjligt. Men hur de nordiska länderna kan samarbeta bättre är viktigt. Låt oss hoppas att Island går med i EU så att norrmännen också vågar detta. Sedan kan Sverige och Danmark införa euro. Då skulle vi få en betydande styrka och enighet i Norden.

Att ta debatten med Sd

Sverigedemokraternas utspel mot muslimer i veckan har onekligen väckt debatt.

De flesta är överens om att Sverigedemokraterna ska bekämpas, men meningarna går isär om hur. Själv skrev jag om det strax innan veckans debatt briserade. Erkännas ska, att detta inte är lätt, hur man än vrider och vänder på det finns utvägar för Sd att hitta ingångar.

I dag har jag läst två kloka inlägg på temat, från Sanna Rayman och Ulf Bjereld. Båda pekar på att de etablerade partierna måste ta detta på allvar.

Men jag tycker också att en intressant tråd som genast uppstår är all spelteori. Som Bjereld pekar på i sitt inlägg säger Maria Wetterstrand att:

Om vi blir större än de andra är det logiskt att Centerpartiet och Folkpartiet öppnar upp för att bedriva samtal med oss.

Uttalanden som Wetterstrands är mumma för Sd:s strateger. Att alla sätter igång och gör strategier för hur de ska agera OM Sverigedemokraterna blir vågmästare sänder naturligtvis signalen att de också TROR att det är sannolikt att Sverigedemokraterna kommer in.

Det tycker inte jag att man ska vara säker på – och framför allt inte utgå ifrån. Piratpartiet har fallit från över sju procent i valet till Europaparlamentet för mindre än ett halvår sedan till att nu föra en tynande tillvaro runt knappt mätbara nivåer.

En förutsättning för att Piratpartiet ska bli intressanta är att deras frågor är på tapeten. Samma sak gäller för enfrågepartiet Sverigedemokraterna. Ju mer uppmärksamhet de får, desto större chans att komma nå väljare. Lyckas de dessutom slå in kilar i befintliga politiska block blir de intressanta av det skälet.

Därför ska Fredrik Reinfeldt fortsätta att svara att han söker mandat för en borgerlig regering och Mona Sahlin att hon söker mandat för en rödgrön. Och de kan sluta misstänkliggöra varandra för att vilja ha med Sverigedemokraterna. Varför i hela fridens namn skulle de vilja ha det? De skulle ju i så fall kunna fixa det redan nu, i jobbet med valmanifest och annat. Det låter naturligtvis lika löjligt som det är.