Sahlins krisdilemma

Svenskans ledare ”Blått och grönt salt i ett rött sår” i dag är värd att läsa. Det finns uppenbart ett inbyggt dilemma för Mona Sahlin vad gäller konjunkturen.

Å ena sidan får man anta att alla politiker (inklusive Sahlin) vill att det ska gå bättre för Sverige. Den som ska styra landet efter nästa val vill rimligen att det ska finnas politiskt och finansiellt utrymme att genomföra ny politik. Då måste det börja gå bättre för Sverige.

Å andra sidan vet Mona Sahlin att starkare ekonomiska siffror gynnar regeringen. Sossarnas strategi är att kleta fast den ekonomiska krisen på regeringen. Framgången för den strategin är så klart beroende av graden av kris och arbetslöshet. Eller som Svenskan skriver:

Just som alla S-profiler lärt sig rabbla ramsan om att regeringen hanterar den ekonomiska krisen oansvarigt meddelar finansministern att han ser uppsprickande molntäcken. För 2010 förväntas tillväxten bli 2,0 – att jämföra med tidigare förväntade 0,6.

Vad blir sossarnas strategi nu? Att säga att krisen var regeringens fel, men uppgången är tack vare den internationella konjunkturen?

Mitt i politikens otydliga centrum

Det var Bill Clinton som började för 13 år sedan. Han behövde en strategi för att bli återvald som president. Väljarna klagar ofta på att politikerna säger ungefär samma sak och är för lika varandra. Man kan därför tycka att det finns en betydande marknad för att sticka ut och att vara annorlunda.

Men så enkelt fungerar inte politisk logik.

Striden i alla val står om väljarna i mitten. Det finns 10-20 procent av väljarkåren som avgör valen. Resten röstar som de alltid röstar, höger eller vänster. Att vinna mitten är att vinna valet.

Detta insåg Clinton, vars strategi var att närma sig och avväpna motståndaren, genom att ta dennes starka frågor och delvis göra till sina egna. Det kallas triangulering på fint språk. Helt enkelt en strategi för att vinna väljarna i mitten av den politiska skalan, de så kallade marginalväljarna. Efter att Clinton blivit återvald tog det inte många minuter innan politiska strateger i andra länder satte tänderna i trianguleringen. Numera är det vardag i politisk strategi.

Men om all politik flyttas till mitten borde det väl vara guldläge för ett mittenparti? I Sverige och Finland finns Centerpartiet, i Norge Senterpartiet medan Danmark saknar ett uttalat mittenparti.

Men de partierna är sins emellan väldigt olika. Det svenska Centerpartiet är ett liberalt och företagsvänligt parti som stöds av cirka 6-8 procent av väljarna. Det norska Senterpartiet är ett protektionistiskt vänsterparti som nyligen fick sex procent i stortingsvalet. Inga stora framgångar för mittenpartierna alltså. Men i Finland är Centerpartiet en dominerande politisk kraft. Det socialliberala mittenpartiet brukar få med sig var fjärde finsk väljare. Är det bara Finland som verkligen fattat hur den politiska logiken fungerar?

Troligen inte. För även om politisk logik handlar om att vinna mitten är det inte där de flesta väljarna finns. Även de nämnda centerpartierna måste välja sida, annars riskerar de att utplånas. Väljarna har en tendens att straffa politiska partier som velar i mitten och inte ger besked om vilken politik de tänker stödja. Ingen vill köpa grisen i säcken. Väljarna vill helst av allt ha tydliga politiska alternativ och gärna radikala förslag.

Detta är den politiska utmaningen för den som vill vinna ett val. Det handlar om att vara tydlig och vilja förändra, men för den skull inte förlora den politiska mitten. En omöjlig strategi att förena? Kanske. I alla fall säkert en del av förklaringen till att de politiska partierna och koalitionerna uppfattas som otydliga av väljarna.

Att vara tydlig som politiskt parti är egentligen inte särskilt svårt. Problemet är bara att det är en dålig strategi när man vill vinna val.

Opinioner hit och dit

Man kanske borde ha köpt aktier i ett opinionsinstitut?

Det blir snart förvirrande att följa alla svenska opinionsmätningar. Det finns en rad olika institut och alla tycks de visa olika saker, fast också ungefär samma sak.

Det som alltid genererar nyheter är hur det egentligen går i politiken. I dag får vi reda på att det är jämt mellan blocken. De rödgröna går bakåt, fast egentligen har de bara gått tillbaka till hur det såg ut för någon vecka sedan. Mona Sahlin vill dock visa med statistik att folket inte gillar Fredrik Reinfeldts politik.

På samma dag visar två mätningar att regeringspartierna går framåt, fast väljarna inte gillar regeringen politik. Det går så klart inte ihop.

Sanningen ligger i att det är väldigt jämt i svensk politik. Opinionerna är också högst preliminära. Väljare vet att de kommer att bestämma sig först när det drar ihop sig till val. De vet att de inte får all information att stödja sitt beslut på förrän om knappt ett år.

Därför är det egentligen meningslöst att reagera på några procentenheters förflyttningar mellan blocken. Det kan bero på mätmetoder eller vilken dag man frågar på. Eller träffa en tillfällig händelse eller skandal som väljarna glömmer veckan därpå.

I dag inleder Mona Sahlin och Socialdemokraterna sin kongress. Väljarna hoppas så klart på tydliga besked om hur alternativen i svensk politik ser ut inför valet 2010. Efter (s)-kongressen kan Mona Sahlin mycket tydligare formera sitt lag och sin politik.

För det är först när politiken blir tydlig för alla väljare som opinionsmätningarna kommer att bli riktigt intressanta.

Din nota för (s): 4680 kr

Jag har i en tidigare bloggpost räknat ut hur mycket de rödgröna partierna planerar att höja skatten på riksnivå: 3407 kronor per person och år.

För oss som bor i Stockholms kommun dök i dag en ytterligare potentiell nota upp, på 1 273 kronor per person och år. De rödgröna har presenterat sin budget. Från de cirka 818 tusen Stockholmarna vill de rödgröna lägga beslag på ytterligare 1 041 700 000 kronor. En miljard hit eller dit kan det kanske kännas som, lite abstrakt. Men summerar man det rödgröna skattehöjarlöftet på riksplan och i kommunen blir slutnotan konkret: 4 680 kronor per Stockholmare. Har du de pengarna skramlande någonstans?

Visst kommer detta att slå olika, en person med ett jobb bör förbereda sig på dubbla notan och en vanlig tvåbarnsfamilj bör i alla fall reservera runt 20 000 kronor för att råd med ett skifte av majoritet i såväl Stockholm som landet.

Vill man kan man så klart räkna ut notan för hela mandatperioden de rödgröna aspirerar på att sitta: cirka 20 000 kronor per person eller runt 80 000 kronor för nämnda barnfamilj.

Skattehöjningar i Landstinget är ännu inte inräknade.

Att ta debatten med Sd

Sverigedemokraternas utspel mot muslimer i veckan har onekligen väckt debatt.

De flesta är överens om att Sverigedemokraterna ska bekämpas, men meningarna går isär om hur. Själv skrev jag om det strax innan veckans debatt briserade. Erkännas ska, att detta inte är lätt, hur man än vrider och vänder på det finns utvägar för Sd att hitta ingångar.

I dag har jag läst två kloka inlägg på temat, från Sanna Rayman och Ulf Bjereld. Båda pekar på att de etablerade partierna måste ta detta på allvar.

Men jag tycker också att en intressant tråd som genast uppstår är all spelteori. Som Bjereld pekar på i sitt inlägg säger Maria Wetterstrand att:

Om vi blir större än de andra är det logiskt att Centerpartiet och Folkpartiet öppnar upp för att bedriva samtal med oss.

Uttalanden som Wetterstrands är mumma för Sd:s strateger. Att alla sätter igång och gör strategier för hur de ska agera OM Sverigedemokraterna blir vågmästare sänder naturligtvis signalen att de också TROR att det är sannolikt att Sverigedemokraterna kommer in.

Det tycker inte jag att man ska vara säker på – och framför allt inte utgå ifrån. Piratpartiet har fallit från över sju procent i valet till Europaparlamentet för mindre än ett halvår sedan till att nu föra en tynande tillvaro runt knappt mätbara nivåer.

En förutsättning för att Piratpartiet ska bli intressanta är att deras frågor är på tapeten. Samma sak gäller för enfrågepartiet Sverigedemokraterna. Ju mer uppmärksamhet de får, desto större chans att komma nå väljare. Lyckas de dessutom slå in kilar i befintliga politiska block blir de intressanta av det skälet.

Därför ska Fredrik Reinfeldt fortsätta att svara att han söker mandat för en borgerlig regering och Mona Sahlin att hon söker mandat för en rödgrön. Och de kan sluta misstänkliggöra varandra för att vilja ha med Sverigedemokraterna. Varför i hela fridens namn skulle de vilja ha det? De skulle ju i så fall kunna fixa det redan nu, i jobbet med valmanifest och annat. Det låter naturligtvis lika löjligt som det är.

Inte lätt för Sahlin

Två nyheter på varandra, en som drar sossarna till vänster och en till höger.

Vänster: SvD rapporterar att Lars Ohly nu ställer upp på en rödgrön valplattform. Vi har dock inte sett något innehåll ännu och det troliga är så klart att sossarna måste gå till vänster för att få med Ohly och (v). De redan höjda skatterna i (s)-budgeten blir nog ännu högre.

Höger: Å andra sidan drar sossarna i Stockholms län till höger. DN rapporterar att (s) satsar på högersossarna Ilija Batljan och Helene Hellmark Knutsson i Landstinget. Troligen ett smart sätt att närma sig de liberala storstadsväljarna.

Inte lätt för Sahlin dock, att både gå till vänster och höger samtidigt. Mycket återstår innan vi får se var (s) till slut landar politiskt. Blir det Ohly eller Batljan/Hellmark Knutsson som avgör riktningen?

Ohlys inflytande ökar?

Försvarsminister Sten Tolgfors noterar på sin blogg att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet numera föreslår samma budgetramar för försvaret.

2 miljarder kronor ska bort, trots att de rödgröna vill höja skatterna med i snitt 30 miljarder kronor. Det är vår ambition i utlandet som ska skäras ner. Det ser onekligen ut som att Lars Ohly börjar få större inflytande över den rödgröna budgetpolitiken. Än mer oroväckande att det sker inom utrikes- och försvarspolitiken.

————————-

På temat oroshärdar i omvärlden rekommenderas annars PJ Anders Linders krönika i dagens SvD.

Rödgrön baksmälla

Dagen efter brukar vara tung. I dag är baksmällans dag för det rödgröna budgetarbetet som presenterades igår. Inte mycket till enighet, som jag skrev tidigare.

Det är dock eniga om att höja skatterna. Antalet miljarder svindlar. Det tycks inte finnas någon hejd. Men hur mycket pengar är det de rödgröna vill ha av dig?

Här är de föreslagna skattehöjningarna utslagna per person i landet:

Parti	Höjning (Mkr)	Din nota
mp	17 000	1 889 kr
s	20 000	2 222 kr
v	55 000	6 111 kr
Snitt	30 667	3 407 kr

Du bör söka i din ekonomi efter pengar du inte behöver, om de rödgröna tar över. I snitt vill partierna höja skatten med 3400 kronor per person. För en normal barnfamilj med två barn betyder det att det är dags att fundera på vilken tusenlapp man inte behöver. Varje månad. Plus en dryg extra tusenlapp till jul som ska bort för att komma upp i 13 600 kronor per år.

Då har jag bara räknat på genomsnittet av de rödgröna partierna. Om Lars Ohly får som han vill kommer skatterna att höjas med över sex tusen kronor per svensk och år.

Men det drabbar ju bara de rika, kanske du tänker? Glöm det! Så mycket skatt betalar inte rika personer och så många rika personer finns inte. Samtliga rödgröna partier har varit tydliga med att de vill stoppa jobbskatteavdraget. Redan där, bara i det fjärde steget, försvinner 500 kronor per månad för barnfamiljen ovan. Även om båda är låginkomsttagare.

Om hela notan ska betalas måste alla vara med och betala. Så leta efter överblivna sedlar i plånboken om Sahlin och Ohly ska styra landet.

——————————

Uppdatering: Per Ankersjö påpekar korrekt att notan mycket väl kan bli högre om man även räknar med skattehöjningar i kommuner (och landsting). En höjning av kommunalskatten med 60 öre, som föreslås i Stockholm, kostar en vanlig familj ytterligare 3-4 tusen kronor per år.

Parti	Höjning (Mkr)	Din nota
mp	17 000	1 889 kr
s	20 000	2 222 kr
v	55 000	6 111 kr
Snitt	30 667	3 407 kr

Oppositionen eniga och oeniga

Oväntat oeniga, om än helt eniga om att höja skatterna. Det får bli den korta sammanfattningen av oppositionens budgetar.

Mona Sahlin fortsätter sin konsekventa strategi att skjuta rödgrön enighet framför sig. ”I god tid innan valet”, brukar Sahlin säga att de ska vara eniga. Det resonemanget börjar snart mest bli en semantisk lek med betydelsen av orden ”i god tid”. Inte kan hon väl mena början av september nästa år?

Sahlin fortsätter också i Göran Perssons fotspår att vara överkommunalråd. Kommunerna ska inte bara få mer pengar enligt (s)-budgeten. Men Sahlin ska tala om för Sveriges kommunalråd hur de ska användas. Satsningarna görs utifrån statlig detaljstyrning av vad pengarna ska gå till. Inget kommunalt självstyre här inte, Mona vet bäst.

Detta var den sista chansen för de rödgröna att lägga en enig budget innan valet. Nu har vi i alla fall fått det beskedet, enigheten kommer att bestå i ord och utfästelser, men inte i tabeller och siffror.

Opinionsläget är fortfarande jämt. Men Fredrik Reinfeldt kommer att ha ett starkt trumfkort i frågan om regeringsduglighet. Det kan vara avgörande. Alla som röstar på Sahlin köper en gris i säcken. Risken är att grisen heter Lars Ohly.

Hur Sverigedemokraterna bekämpas

Sverigedemokraterna appellerar inte bara med halvsuspekta argument utan också genom en underdogposition. Jag har bland annat berört det vad gäller Aftonbladets annonspolicy som utestänger Sverigedemokraterna. Sd har en tendens att stärkas när de kan visa att etablissemanget bekämpar dem eller behandlar dem annorlunda.

Kents analys av hur alla andra partier just nu genom ett smutsigt spel hjälper Sverigedemokraterna är nog rätt.

Vi borde, utan att få moralpanik eller börja skrika innan vi tänkt klart, helt förutsättningslöst fundera på hur Sverigedemokraterna kan hindras från att bli en politisk kraft i Sverige. Jag tror att vi är rätt många som gärna vill hindra det.

Problemet med många av de politiker som uttalar sig i debatten just nu är att de har en agenda som, för dem, är viktigare än att hindra Sverigedemokraterna från att komma in i Riksdagen. Att ta politiska poäng på debatten. Inte därmed sagt att de är falska, eller att de vill ha in Sd i Riksdagen, men de gör en lite annan prioritering.

Att hindra Sd från att bli en politisk kraft in Sverige har två tydliga delar, en politisk och en taktisk. Det effektivaste sättet, den politiska vägen, att bli av med Sd är så klart att se till att ha en fungerande integration och försöka utrota folkhemsrasismen som finns lite till mans. Men det är lättare sagt än gjort. Många goda försök har gjorts med varierande resultat. Det vore ett osannolikt antagande att någon plötsligt skulle hitta ett sätt att lösa den gordiska knuten. Vi kommer att få leva med den situation vi har i dag under överskådlig tid. Tyvärr.

Återstår den taktiska vägen. Den taktik som praktiseras just nu, av båda politiska block, har tyvärr ett ganska dåligt track record internationellt sett. Att frysa ut denna typ av partier har inte lyckats i Österrike med Jörg Haider, inte i Frankrike med Le Pen och inte med Dansk Folkeparti i Danmark heller. I Norge har Fremskrittspartiet, som iof inte rakt av ska kallas främlingsfientligt, var fjärde norsk väljare bakom sig. Men även de har vunnit mycket på att de frysts ut av de andra partierna.

Sverigedemokraterna vinner också på allt spelteoretiskt fokus. Medierapporteringen borde handla mer om att granska Sverigedemokraternas politik i stället för vem av Reinfeldt eller Sahlin som tycker mest illa om den. Vad vill Sd egentligen i skolpolitiken eller med äldreomsorgen? Svaren är mycket tunna.

Vänder man på det kan man enkelt formulera hur drömsituationen ser ut för Sverigedemokraterna:

1: Alla partier vägrar att ha med dem att göra. Det stärker Sd:s anti-etablissemangsstämpel och ger dem positionen som underdog.

2: Sd framställs som den potentiella vågmästaren ingen vill ha. Eftersom detta inte blir någon nyhet om Sd inte kommer in måste denna typ av nyheter bygga på antagandet att de verkligen kommer in i Riksdagen. Därmed trummar media in sanningen att det är troligt att Sd kommer in.

3: Sd bojkottas på olika sätt, av skolor som inte släpper in dem, av tidningar som vägrar låta dem annonsera eller av andra politiker som försöker ignorera dem. Detta ger Sd gratis publicitet och gör att de kan framställa sig som de rebeller de vill vara. Dessutom slipper de prata politik.

Sverigedemokraterna kan nämligen knappast räkna med att lyckas samla fyra procent rasister för att komma in i Riksdagen. Så många personer finns det inte som gillar deras politik. För att nå fyra procent måste Sd hitta fler röster än en skara rasister. De finns att hitta bland väljare som är skeptiska mot de etablerade partierna och som vill lägga en proteströst. Väljare som snarare gör en politisk markering än ett politiskt val.

Sverigedemokraterna har sina strateger. De vet vad som krävs. Men om deras plan lyckas eller inte hänger på andra än dem själva. Som tur är.