Dagen till ära: Reagan

Dagen till ära (Berlinmurens fall) vill jag passa på att tipsa om ett av historiens bästa tal. Det i det tal Ronald Reagan yttrar de berömda orden: ”Tear down this wall”. Talet hölls framför Brandenburger Tor den 12 juni 1987:

Läsvärt om detta i övrigt: SvD, AB, Newsmill och DN.

 

Obama i rejäl uppförsbacke

När Barack Obama valdes till USA:s president var han enormt hajpad, både i USA och i omvärlden. Han var ung, svart och jämfördes med självaste JF Kennedy. Han gav amerikanerna hopp. Nu skulle USA äntligen få en president som gillades av såväl amerikanerna som omvärlden, var bilden.

Sedan kom verkligheten.

Barack Obama har ett tufft jobb att sköta, som USA:s president. Även om du kan bli hajpad i början är det på resultat du bedöms som politiker.

Och de verkliga resultaten har varit klena för Obama.

Han kunde inte få OS till hemstaden Chicago, trots en ad hoc-resa till Köpenhamn.

Han tröstades lite av att få Nobels fredspris, men bägaren smolkades av att en i princip enig omvärld tyckte att det var för tidigt och oförtjänt. Han höll till och med själv delvis med om det.

Obama pratade mycket om klimat och miljö i presidentvalet. Men den hårda verkligheten hinner snabbt ifatt. Han har oerhört svårt att få med ens de egna partikamraterna i kongressen på ett så tufft avtal som EU och ordförande Fredrik Reinfeldt vill ha.

Igår fick ha ytterligare politisk pisk i guvernörsvalen, där Republikanerna tog hel delstater som normalt borde vunnits av Obama och Demokraterna. Väljarna i USA börjar ifrågasätta vem de egentligen valde. Vad fanns bakom de vackra och hoppingivande orden?

Barack Obama är förvisso ingen sopa som inte kan få något gjort. Många vallöften har genomförts, men i de stora frågorna kommer han inte riktigt fram. Han kämpar som tusan med både sin sjukvårdsreform och med ett klimatavtal. Men än har vi bara sett klena resultat.

Om Obama ska gå till historien som en framgångsrik president i USA:s historia, avgör han i hög grad själv. Just nu befinner han sin i en ganska brant uppförsbacke.

Wetterberg går bakåt

Gunnar Wetterbergs förslag om att göra alla nordiska länder till ett är förvisso intressant och en tankeställare. Men det är också ett hopplöst omodernt tänkande och helt orealistiskt att någon politiker skulle lägga kraft på.

Det intressanta är egentligen perspektivet på Norden, där Wetterberg skriver:

De fem nordiska länderna har drygt 25 miljoner invånare. De nordiska ländernas BNP uppgick 2006 till 1 224 601 miljoner dollar, vilket skulle ha gjort Norden till världens tionde största ekonomi, strax efter Kanada och Spanien men rejält före Brasilien och Ryssland.

Det är nationalstater som Sverige eller Danmark som är det omoderna. I dag  utgör regioner basen för Europa. Landsgränser blir allt mindre viktiga. Alla är medborgare i EU. Utom Norge och Island då.

Häri ligger också möjligheten att stärka Norden. Bara Sverige, Finland och Danmark är med i EU. Genom att Norge och Island valt att ställa sig utanför tappar vi nordisk makt inom EU. Alla länder är heller inte med i varken EMU eller NATO. Vi nordbor verkar lite fega när det kommer till samarbete.

Att tro att befolkningarna i Norden skulle ge upp sin nationella suveränitet för ett pappersprojekt som Norden är faktiskt bara löjligt. Men hur de nordiska länderna kan samarbeta bättre är viktigt. Låt oss hoppas att Island går med i EU så att norrmännen också vågar detta. Sedan kan Sverige och Danmark införa euro. Då skulle vi få en betydande styrka och enighet i Norden.

Fast vem ska betala?

I dag argumenteras på DN debatt att de rika länderna ska betala för de fattiga länderna när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser. Dessutom lanseras en metod att göra det, att subventionera elproduktion genom en global energifond. Idén är det inget fel på, men rubriken på artikeln är minst sagt pompös: ”Så löser vi knäckfrågan inför Köpenhamnskonferensen” (COP15).

Knäckfrågan inför COP15 är knappast hur ett system för betalningar tekniskt ska utformas. Problemet är hur notan för det hela ska fördelas. Och hur stor den blir.

Taktiskt nog väljer heller inte artikelförfattarna att specificera hur stor summa som behövs för att lösa klimatfrågan. Den summan är nämligen ofantlig.

Ändå är det bra att lösningar nu läggs på bordet. COP15-mötet i Köpenhamn kommer inte att vara slutpunkten för förhandlingarna. Och på något sätt måste de rika länderna vara med och betala för de fattiga ländernas investeringar. Innan dess måste dock ett gemensamt utsläppsmål sättas. Där är vi inte ännu.

Ohlys inflytande ökar?

Försvarsminister Sten Tolgfors noterar på sin blogg att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet numera föreslår samma budgetramar för försvaret.

2 miljarder kronor ska bort, trots att de rödgröna vill höja skatterna med i snitt 30 miljarder kronor. Det är vår ambition i utlandet som ska skäras ner. Det ser onekligen ut som att Lars Ohly börjar få större inflytande över den rödgröna budgetpolitiken. Än mer oroväckande att det sker inom utrikes- och försvarspolitiken.

————————-

På temat oroshärdar i omvärlden rekommenderas annars PJ Anders Linders krönika i dagens SvD.

Hur länge varar Obamahypen?

I USA är den redan över. Obamahypen. Väl inne i de dagspolitiska frågorna är nu Barack Obama som vilken politiker som helst, älskad, gillad, ogillad och hatat. Precis som det ska vara för en politiker.

Men i Europa och Sverige finns fortfarande lite av en hypekänsla över Obama. Egentligen borde det inte bli särskilt stora rubriker av att USA:s president propagerar för att få OS till sitt eget land. Det är hans jobb, alldeles särskilt när hans egen hemstad, Chicago söker spelen. Men Obama är politikens kändis, det är personen som skapar rubrikerna, inte presidenten.

Jag hoppas dock att Obamas närvaro i Köpenhamn i dag inte ska spela någon roll för vem som får OS. Trots allt måste det väl handla om vem som är bäst på att arrangera spelen, inte vilket land som har flashigast president?

——————————-

För övrigt kan man notera att någon i Vita Huset lär få sparken efter den här tabben.

Obama om att vara svart

Barack Obamas kommentar om att kritiken mot hans politik efter valet skulle vara rasistiskt grundad:

”First of all I think it´s important to realise that I was actually black before the election.”

(Från johannorberg.net)

Politiseringen av EU är skadlig

Det är tyvärr ett skitordförandeskap att få i EU, mitt i perioden som byter kommission och parlament. Det visste vi när Sverige blev ordförande. Därför är det skönt för Fredrik Reinfeldt att EU-parlamentet äntligen godkänt Barroso. Nu kan Reinfeldt börja att styra EU på allvar. Han slipper att lägga tid på personfrågor och kan ägna sig åt politik.

382 av EU-parlamentets ledamöter röstade för Barroso, 219 röstade mot och 117 lade ned sina röster. Men i detta finns också ett problem.

EU-kommissionen ska vara opolitisk. Att Barroso har en borgerlig bakgrund från den portugisiska politiken har hållits emot honom, bland annat av de svenska socialdemokraterna som därför röstade emot. Även om de utåt försöker göra gällande att skälet är ett annat. Problemet är att den som gör en sådan markering också accepterar en politisering av Kommissionen. Samma fel görs självklart av de som röstar för honom av politiska skäl.

Det är synd och emot EU:s tanke att vara en gränsöverskridande union för medborgarna. EU-kommissionens uppgift är att jobba för EU-tanken. Den ska egentligen stå över partitaktik.

Sahlin borde oroa sig istället

Att Jens Stoltenberg tog hem segern i det norska valet kan tyckas som en en framgång för Socialdemokraterna. Mona Sahlin väljer att tolka det så, men frågan är hur sant det är.

Som jag skrivit tidigare finns många likheter mellan Jens Stoltenbergs och Fredrik Reinfeldts situation. Både Stoltenberg och Reinfeldt har till uppgift att försvara en koalitionsregering efter en ekonomisk kris. Båda driver ungefär samma frågor (jobb, stabila statsfinanser och miljö) och båda har en opposition som ägnar sig åt att spendera mer pengar än det finns i statsbudgeten. De norska väljarna har nu valt att rösta på sittande regering som tagit ansvar för statens finanser, trots att många ropat om motsatsen.

Utåt säger Mona Sahlin att hon är glad. Men jag är säker på att sossarnas strateger är rejält oroliga över detta resultat.

Vem styr Norge imorgon?

Ikväll vet vi hur Norge kommer att styras de närmsta åren. Det brukar man veta efter val. Eller så vet vi det inte.

Det norska valet blir en rysare där statsminister Jens Stoltenberg försöker försvara sin regerings mandat. Opinionsläget är så jämt att det inte går att veta, olika mätningar pekar åt olika håll. Om den sittande regeringen får majoritet i Stortinget (norska riksdagen) sitter regeringen med stor säkerhet kvar. Men det är också det enda någorlunda säkra scenariot.

Som jag skrivit om tidigare är det inte alla som gillar varandra i norsk politik. Den borgerliga oppositionen har låsningar som gör att en borgerlig majoritet inte säkert leder till en borgerlig regering. Det kan också landa i att Stoltenberg och Arbeiderpartiet bildar en enpartiregering. Det är flera olika styrkeförhållanden mellan olika partier som spelar in för resultatet.

Claes Arvidsson menar i SvD att ”Borgerlig träta kan sumpa regeringsskifte”. Vi får se om det blir så. Det är trots allt svårt att tänka sig att ett gäng politiker, som sitter på en majoritet i parlamentet, skulle ge bort makten till sina politiska motståndare. Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen var i det tidigare skedet av valrörelsen inställd på att bli statsminister. Men den senaste tiden har hon blivit mjukare i den frågan, eftersom hon gärna vill öppna för en borgerlig regering med FrP som del.

Det hela kompliceras också av att Norge har ett system där mandaten fördelas över olika fylken (län), som innebär att en röst inte väger lika över hela landet. Vi kan få en situation likt det amerikanska presidentvalet där ett block kan få en majoritet av rösterna utan att få majoritet i Stortinget.

Mandatfördelningen i Stortinget kommer dock att stå klar i natt. Men det innebär inte alls säkert att vi vet vem som styr Norge efter valet.