Idrott ska inte blandas upp med politik. Världen har allt för dålig erfarenhet av att göra politik av OS och idrott. Allt från Hitlers användande av OS i Berlin 1936 till bojkotterna av OS 1980 i Moskva och 1984 i Los Angeles.

Det luktar därför illa när Internationella Friidrottsförbundet kommit överens med Sydafrikas regering om en mörkläggning av fallet Caster Semenya.

Kort går uppgörelsen ut på att

1) Semenya får behålla VM-guldet, oavsett om hon fuskat eller inte.

2) Vi får aldrig veta sanningen.

En svart dag i idrottens historia. Guldmedaljer ska vinnas, utan fusk, på idrottsarenor. Inte i förhandlingar mellan (korrupta?) idrottspampar och regeringar.

———————————–

Tidigare inlägg om Semenya här.

Kampen om mittenväljarna hårdnar och nu ger sig Maria Wetterstrand och Miljöpartiet på allvar in i kampen. På Newsmill försöker Wetterstrand förklara varför Folkpartiets väljare ska rösta på henne.

Miljöpartiet har en tillräckligt luddig profil för att placera sig i (den trånga) politiska mitten och de har också ett track record av att samarbeta med de borgerliga. Så visst finns det öppningar.

Det är egentligen bara två ord jag saknar i Wetterstrands artikel: Vänsterpartiet och Ohly. Inget av dessa ord nämns, man får anta av taktik.

Per Ahlmark är nämligen inte den enda socialliberalen som hatar kommunister.

För visst kan Maria Wetterstrand låta positiv till entreprenörskap och friskolor så länge hon inte ingår i en regering med Vänsterpartiet. Men hur kommer det att låta sedan?

Innan Wetterstrand kan svara på det kommer det nog att bli svårt för henne att erövra särskilt många borgerliga väljare.

Fredrik Reinfeldt: Hon har arbetat hårt med att förankra EU i Sverige i sitt arbete som EU-minister.

Cecilia Malmström: Jag är naturligtvis oerhört glad och stolt över att ha blivit nominerad.

Statistikern: Folkpartiet byter 50 procent av sina ministrar på ett halvår.

Jan Björklund: Vill ingen jobba med mig?

Statsvetaren: Hon är välkänd inom EU.

Opinionsanalytikern: Hon är okänd inom Sverige.

Barroso: Jippie, en kvinna! Tack Sverige för att ni hjälper mig med jämställdheten som syd- och Östeuropeerna skiter i.

Gunilla Carlsson: Fan!

Carl Bildt: Fan!

—————————-

Tillägg (tack Bjarne):

Moderater i allmänhet: Vad fick vi i utbyte??

—————————-

Media: SvD, DN, Exp och AB.

Dags att börja intressera sig för svensk hockey igen! Modo gör ett superkap när de värvar/får det gamla radarparet från Ångermanlands TV-pucks lag för 73:or och poängrekordhavarna från junior-VM; Peter Forsberg och Markus Näslund ska återförenas i klubben.

Dessutom spelar de gratis för klubben.

Visst är de lite till åren, men det är två av de mest framgångsrika svenska hockeyspelare vi haft, som ska turnera runt i Sverige. Det blir härligt för publiken – och för svensk hockey, som kan räkna med hundratusentals fler sålda biljetter. De har kanske inte hela snabbheten kvar, men Forsbergs spelsinne och Näslunds målhunger dör inte i första taget. Och än är de båda mer än fem år yngre än de äldsta spelarna i NHL.

Markus Näslund har aldrig riktigt lyckats i landslaget där Peter Forsberg har varit hjälte flera gånger. Men Näslund är ändå den svensk som tagit flest poäng i NHL under 2000-talet. Man hittar inte många spelare som slår Näslund där faktiskt, även om det finns några, Näslunds gamla klubbkompis Jaromir Jagr till exempel.

Frågan är bara om det blir så många matcher? Vi får hoppas att Foppas fot håller och att Näslund kommer tillbaka starkt från pensioneringen. Det vore oerhört kul att få se dem samspelta och på topp. Där är vi inte än.

Gustav Fridolin gör som förväntat. När det närmar sig valet blir han åter politiker och företrädare för Miljöpartiet. Troligen saknar han politiken och klarar inte att hålla en ”opartisk” journalistroll. Han vill tillbaka till rampljuset helt enkelt.

I dagens artikel på Brännpunkt tycks ha han två syften:

1) Kasta skit på Maud Olofsson och försöka förklara att den regering han arbetade för inte har något ansvar för utvecklingen av Vattenfall. Trots att Vattenfalls kolkraftsambitioner inleddes just under den tiden…

2) Återkomma i det politiska rampljuset, det är knappast en slump att han skriver under med f.d. riksdagsledamot.

Alla vet att Miljöpartiet ska byta språkrör år 2011. Är detta en del av uppladdningen?

Återstår för övrigt att se hur länge TV4 betraktar Gustav Fridolin som ”opartisk”.

—————————————-

Här skriver jag om varför staten inte bör äga Vattenfall.
Detta och detta är också läsvärt i samma ämne.

Den aktuella diskussionen om Vattenfall visar återigen vilken märklig hybrid ett statligt företag som konkurrerar på en fri marknad är. El är en konkurrensutsatt vara/tjänst på en allt friare och mer avreglerad europeisk marknad. Den som vinner är den som är bäst.

Som företag kan inte Vattenfall bara vara nationellt baserade, då kommer de sakta att dö eller köpas upp av någon större. De måste ut i Europa. Samtidigt har Vattenfall blivit lite av en symbol för det svenska, det lite finare än de andra. Vattenfall har en miljöstämpel, som producent av vattenkraft. Men de allt skitigare kolkraftsaffärerna i Tyskland har också skitat ner varumärket.

Vattenfall förvandlas till (inrikes)politik i dessa lägen. Allsköns politiker ska lägga sina synpunkter och styra och ställa. Men när de gör det upphör Vattenfall att vara ett konkurrenskraftigt bolag, de får i stället handikappet av den svenska jantelagen och politisk korrekthet med i sin verksamhet. Det håller inte i längden. Så kan inte ett bolag styras, i alla fall inte om det ska blir framgångsrikt.

Konkurrensen på den europeiska elmarknaden är stentuff. För att lyckas där måste det finnas ett handlingsutrymme. Därför gör Vattenfalls styrelse helt rätt, företagsekonomiskt, när de hela tiden utreder alla tänkbara alternativ. Motsatsen vore tjänstefel. Men det skapar så klart diskussioner. Diskussioner som delvis färgas av gamla kommunistiska ideal, att alla ska vara med och styra bolaget, eftersom det är offentligt ägt. Det håller inte.

Jag är förvisso inte säker på att Lars G Josefsson är rätt man att leda Vattenfall, det kan jag inte bedöma. Den senaste tidens agerande talar inte till hans fördel. Regeringen måste, som företrädare för ägaren staten, lösa den konflikt som nu finns. Vattenfall behöver ett tydligt besked.

Antingen ska Vattenfall få agera utifrån vad som är kommersiellt rätt. Eller så ska vi alla vara med och styra och peta i bolaget. Frågan kan ställas på sin spets genom att fråga om Vattenfall är ett aktiebolagen eller förlängd arm till Miljödepartementet.

Förmodligen kan då alternativen ställas till att staten antingen säljer Vattenfall eller sparkar Josefsson och sätter dit en snäll byråkrat som gör som den svenska opinionen vill. Det sista kan bli dyrt dock.

Vad borde en en lägenhet kosta? När stiger respektive sjunker priset på en lägenhet? Hur ser det ut framöver, är det rätt läge att köpa eller sälja?

Frågorna går inte att svara exakt på, det finns för många faktorer som påverkar för att ge enkla svar. Tidningarna älskar att rapportera om priser upp eller ner. Men det finns många risker i att följa vad som skrivs och agera utifrån det.

En enkel invändning är att marknaden inte alls ser lika ut, sett över heöa landet. I vissa delar av landet sker en ständig avfolkning, där blir utbudet (av tomma bostäder) hela tiden större och efterfrågan minskar. Där finns en övergripande fallande pristrend.

I Stockholms län finns en omvänd trend. Efter 1995 har befolkningen i länet ökat med cirka 15 procent, samtidigt som antalet bostäder endast ökat hälften så snabbt. Om utvecklingen av antalet bostäder skulle ha varit densamma som utvecklingen av befolkningen hade regionen byggt ytterligare cirka 50 000 fler lägenheter. Det finns således en allt stigande bostadsbrist, vilket leder till en underliggande prispress uppåt.

Räntan har så klart också en avgörande effekt på priserna, eftersom den i hög grad påverkar boendekostnaden. Men här spelar också psykologi stor roll. Det är ju inte bara dagens ränta som är intressant för en köpare av en bostad, det är också intressant vad räntan blir framöver. Det senare vet vi inte, men kan spekulera om. Därför blir denna faktor en osäkerhet som också tydligt påverkas av vad media skriver. Vi kan inte vänta oss att lägenhetsköpare ska kunna göra ränteprognoser själva. Därför har media en viktig och ansvarskrävanade roll här. En oförsiktig krigsrubrik kan leda till att tusentals människor fattar fel beslut i mångmiljonklassen. Vad folk tror om räntan kan vara lika avgörande som de verkliga prognoserna.

Även politiska förutsättningar påverkar boendekalkylen. Hur ser fastighetsskatten ut i framtiden? Kan avdragsmöjligheten för ränta ändras eller kommer det nya skatteregler för reavinster? Allt detta påverkar framtida lägenhetspriser.

Börsen påverkar också. Om börsindex stiger har detta en tendens att trycka upp bopriserna. Pengar som tjänas på börsen investeras kanske i lägenhetsköp, dvs utbudet av pengar ökar.

Nivån på arbetslöshet har också en viktig betydelse. Om folk tror att de riskerar sitt jobb är de inte särskilt benägna att köpa ny bostad. Det ger lägre efterfrågan, vilket ger lägre priser. En stabil arbetsmarknad gör fol mer benägna att fatta långsiktiga beslut.

På lokal nivå finns så klart ännu fler faktorer som påverkar, som vilka områden som är inne och ute. Eller var nya vägar eller kollektivtrafik byggs.

Det finns ännu fler faktorer att räkna upp om man vill, till och med vädret. Poängen är att det är oerhört svårt att på ett seriöst sätt förutse allt som påverkar kostnaden för lägenheter och hus. Man ska alltid ta tvärsäkra uttalande med en rejäl nypa salt. Man ska mer lyssna på dem som låter lite otydliga och resonerande.

Tyvärr ger inte det samma mediarubriker.

Svenskans ledare ”Blått och grönt salt i ett rött sår” i dag är värd att läsa. Det finns uppenbart ett inbyggt dilemma för Mona Sahlin vad gäller konjunkturen.

Å ena sidan får man anta att alla politiker (inklusive Sahlin) vill att det ska gå bättre för Sverige. Den som ska styra landet efter nästa val vill rimligen att det ska finnas politiskt och finansiellt utrymme att genomföra ny politik. Då måste det börja gå bättre för Sverige.

Å andra sidan vet Mona Sahlin att starkare ekonomiska siffror gynnar regeringen. Sossarnas strategi är att kleta fast den ekonomiska krisen på regeringen. Framgången för den strategin är så klart beroende av graden av kris och arbetslöshet. Eller som Svenskan skriver:

Just som alla S-profiler lärt sig rabbla ramsan om att regeringen hanterar den ekonomiska krisen oansvarigt meddelar finansministern att han ser uppsprickande molntäcken. För 2010 förväntas tillväxten bli 2,0 – att jämföra med tidigare förväntade 0,6.

Vad blir sossarnas strategi nu? Att säga att krisen var regeringens fel, men uppgången är tack vare den internationella konjunkturen?

Dagen till ära (Berlinmurens fall) vill jag passa på att tipsa om ett av historiens bästa tal. Det i det tal Ronald Reagan yttrar de berömda orden: ”Tear down this wall”. Talet hölls framför Brandenburger Tor den 12 juni 1987:

Läsvärt om detta i övrigt: SvD, AB, Newsmill och DN.

Finansminister Anders Borg kostar i dag på sig att skriva upp prognoserna för konjunkturen och ekonomin. Fortfarande är läget osäkert, men det ser i alla fall lite ljusare ut. Det känns skönt.

Frågan är bara vad som avgör om finansministern får rätt eller inte. Delvis kanske hans egen prognos. Det som tar oss ur svackan är i hög grad vi själva och svenska företag. Även om det också måste ses på global nivå. Till DN säger Anders Borg:

Den hotbild som fortfarande finns kvar är ökade svårigheter i de baltiska länderna och en andra våg i finanskrisen. Men Sverige har med de goda offentliga finanserna och ett högt privat sparande en fördel jämfört med många andra länder. Det finns en fortsatt positiv spiral med ökat förtroende, enligt Borg.

Det är just den ”positiva spiralen” man vill åt. För även om det kommer att vara tufft den närmsta tiden spelar det roll att folk vet att botten är passerad. Det är lättare att ta några motgångar om man vet att det ändå är på vägen upp.

I ett Stockholmsperspektiv var den senaste Stockholmsbarometern från Handelskammaren upplyftande läsning. Den så kallade konjunkturindikatorn ligger nu på plus igen. Handelskammaren skriver:

Situationen för näringslivet har stabiliserats och ekonomin växer igen. Ljuspunkterna finns i att uppdragsverksamheten, där företagstjänster ingår, stärks rejält och att handeln visar på ljusare siffror.

Låt oss hoppas att prognoserna slår in!

Försvarsminister Sten Tolgfors är sur på Göran Persson. Persson var en av undertecknarna till den uppmärksammade DN debattartikeln ”Början till slutet för den svenska försvarsindustrin” den 26 oktober. Men Göran Persson skriver under som f.d. statsminister, inte som lobbyist. Tolgfors beskriver det i sin blogg:

Göran Persson arbetar för JKL, som i Resumé sägs ha i uppdrag att arbeta för BAE Hägglunds, men Persson skriver ändå under DN-artikeln som ”före detta statsminister”.

Han tycker själv inte att detta är problematiskt. . . Det tycker jag. Inte att han numera är betald konsult – utan att han inte reder ut sina roller.

Antingen agerar han som (S)-politiker – eller som konsult. Antingen har Göran Persson betalt för att agera för ett enskilt försvarsindustriföretags intressen – eller så har han det inte. Om han klär den ena rollen i den andra rollens skrud strider det mot öppenhet och transparens.

Onekligen har Tolgfors en poäng. Branschorganisationen Precis är också ganska tydlig i sina riktlinjer för detta:

Ett PR-konsultföretag har inte någon allmän skyldighet att för utomstående berätta om sina uppdragsgivare eller uppdragens art. I en aktiv kontakt med tredje part i ett enskilt ärende – till exempel en journalist eller en beslutsfattare – bör dock PR-konsultföretaget på anmodan redovisa vem uppdragsgivaren är.

Det finns således ingen allmän skyldighet att berätta om sina uppdragsgivare, men i kontakten med journalister och beslutsfattare bör uppdragsgivaren redovisas.

Men reglerna å sidan: det är ju i grunden också ett annat problem med att vägra redovisa sina uppdragsgivare. Trovärdighet.

Lobbyister som smyger runt utan att berätta vem som betalar dem för det har låg trovärdighet, läs Europaparlamentarikern Christofer Fjellners synpunkter på det här. Först ock främst begraver de sin egen trovärdighet, men de sänker också förtroendet för hela branschen.

Det är således inte bara omoraliskt att inte avslöja sin uppdragsgivare – det är direkt korkat.

Det var Bill Clinton som började för 13 år sedan. Han behövde en strategi för att bli återvald som president. Väljarna klagar ofta på att politikerna säger ungefär samma sak och är för lika varandra. Man kan därför tycka att det finns en betydande marknad för att sticka ut och att vara annorlunda.

Men så enkelt fungerar inte politisk logik.

Striden i alla val står om väljarna i mitten. Det finns 10-20 procent av väljarkåren som avgör valen. Resten röstar som de alltid röstar, höger eller vänster. Att vinna mitten är att vinna valet.

Detta insåg Clinton, vars strategi var att närma sig och avväpna motståndaren, genom att ta dennes starka frågor och delvis göra till sina egna. Det kallas triangulering på fint språk. Helt enkelt en strategi för att vinna väljarna i mitten av den politiska skalan, de så kallade marginalväljarna. Efter att Clinton blivit återvald tog det inte många minuter innan politiska strateger i andra länder satte tänderna i trianguleringen. Numera är det vardag i politisk strategi.

Men om all politik flyttas till mitten borde det väl vara guldläge för ett mittenparti? I Sverige och Finland finns Centerpartiet, i Norge Senterpartiet medan Danmark saknar ett uttalat mittenparti.

Men de partierna är sins emellan väldigt olika. Det svenska Centerpartiet är ett liberalt och företagsvänligt parti som stöds av cirka 6-8 procent av väljarna. Det norska Senterpartiet är ett protektionistiskt vänsterparti som nyligen fick sex procent i stortingsvalet. Inga stora framgångar för mittenpartierna alltså. Men i Finland är Centerpartiet en dominerande politisk kraft. Det socialliberala mittenpartiet brukar få med sig var fjärde finsk väljare. Är det bara Finland som verkligen fattat hur den politiska logiken fungerar?

Troligen inte. För även om politisk logik handlar om att vinna mitten är det inte där de flesta väljarna finns. Även de nämnda centerpartierna måste välja sida, annars riskerar de att utplånas. Väljarna har en tendens att straffa politiska partier som velar i mitten och inte ger besked om vilken politik de tänker stödja. Ingen vill köpa grisen i säcken. Väljarna vill helst av allt ha tydliga politiska alternativ och gärna radikala förslag.

Detta är den politiska utmaningen för den som vill vinna ett val. Det handlar om att vara tydlig och vilja förändra, men för den skull inte förlora den politiska mitten. En omöjlig strategi att förena? Kanske. I alla fall säkert en del av förklaringen till att de politiska partierna och koalitionerna uppfattas som otydliga av väljarna.

Att vara tydlig som politiskt parti är egentligen inte särskilt svårt. Problemet är bara att det är en dålig strategi när man vill vinna val.

Alex Schulman försöker vara kaxig över att första avsnittet av ”Schulman Show”, som gästades av Carolina Gynning, på aftonbladet.se är en succé. Tydligen är den någon form av rekord – i alla fall i antalet klick.

Om det också är antal tittare vet vi inte, inte heller om de sett hela programmet. Inte heller framgår det om det är ett rekord i samlad köpkraft som annonsörerna når. Troligen inte.

Det är i alla fall inte någon form av rekord i betydelse för samhället.

När Barack Obama valdes till USA:s president var han enormt hajpad, både i USA och i omvärlden. Han var ung, svart och jämfördes med självaste JF Kennedy. Han gav amerikanerna hopp. Nu skulle USA äntligen få en president som gillades av såväl amerikanerna som omvärlden, var bilden.

Sedan kom verkligheten.

Barack Obama har ett tufft jobb att sköta, som USA:s president. Även om du kan bli hajpad i början är det på resultat du bedöms som politiker.

Och de verkliga resultaten har varit klena för Obama.

Han kunde inte få OS till hemstaden Chicago, trots en ad hoc-resa till Köpenhamn.

Han tröstades lite av att få Nobels fredspris, men bägaren smolkades av att en i princip enig omvärld tyckte att det var för tidigt och oförtjänt. Han höll till och med själv delvis med om det.

Obama pratade mycket om klimat och miljö i presidentvalet. Men den hårda verkligheten hinner snabbt ifatt. Han har oerhört svårt att få med ens de egna partikamraterna i kongressen på ett så tufft avtal som EU och ordförande Fredrik Reinfeldt vill ha.

Igår fick ha ytterligare politisk pisk i guvernörsvalen, där Republikanerna tog hel delstater som normalt borde vunnits av Obama och Demokraterna. Väljarna i USA börjar ifrågasätta vem de egentligen valde. Vad fanns bakom de vackra och hoppingivande orden?

Barack Obama är förvisso ingen sopa som inte kan få något gjort. Många vallöften har genomförts, men i de stora frågorna kommer han inte riktigt fram. Han kämpar som tusan med både sin sjukvårdsreform och med ett klimatavtal. Men än har vi bara sett klena resultat.

Om Obama ska gå till historien som en framgångsrik president i USA:s historia, avgör han i hög grad själv. Just nu befinner han sin i en ganska brant uppförsbacke.

Man kan säga saker rakt i ansiktet, man kan säga saker med blommor eller man kan linda in saker i bomull. Det finns många metaforer för kommunikation.

Men att säga saker via media är en egen disciplin.

För en utomstående verkar hela striden om arvet efter Stieg Larsson märklig. Uppenbart är parterna långt ifrån överens och de verkar heller inte gilla varandra.

Att kommunicera uteslutande via media lär knappast föra parterna närmare varandra.Risken för missförstånd är så klart uppenbar och dessutom är det inte särskilt värdigt att göra en arvsstrid till mediasåpa. Lite mer respekt för den döde Stieg Larsson kunde man kanske hoppas på.

Media letar alltid konflikter och är inte sena på att göra hönor av fjädrar. Det vet egentligen alla. I media blir en historia lätt en såpa.

Därför måste man ställa sig frågan – varför väljer ändå parterna att föra striden i medierna? Svaret på den frågan är mer intressant än vem som får hur många miljoner. Kan det vara en PR-kupp? Eller vet de helt enkelt inte vad de håller på dem? Något är i alla fall skumt.