”I vårt reportage är det de negativa bilderna som kommer fram, medan den andra bilden är totalt förhärskande i media. Vi tar upp den kritiska granskningen. Det blir betoning på det negativa för att ingen annan har pratat om det. Det kännetecknas av alla våra program, vad vi än granskar. ”

Citatet kommer från Janne Josefsson i SvD om Uppdrag Gransknings program om Glada Hudikteatern.

Det är intressant att Josefsson så tydligt erkänner att programmet Uppdrag Granskning inte är objektiva, utan medvetet betonar ”det negativa”. Hur går det ihop med SVT:s uppdrag att vara sakliga?

När SVT beskriver sig själva (SVT:s hemsida om Public Service) låter det såhär (fetningarna är mina):

Tanken bakom begreppet public service är att alla medborgare i ett demokratiskt land ska få tillgång till opartisk och mångsidig information inom en mängd olika områden.

Ett public service-företag spegla omvärlden ur många olika perspektiv. Som SVT-tittare ska man kunna ta reda på vad som tilldrar sig i landet och världen runtomkring så att man själv kan bilda sig en egen åsikt.

Man kan kanske försvara sig med att detta gäller hela SVT och inte enskilda program. Men man kan också fråga sig om det verkligen är statens (regim-TV:s) uppgift att producera och distribuera program som medvetet utelämnar viktiga fakta.

Om du inte tror mig – fråga Mona Sahlin.

För att göra sig relevanta i den politiska debatten måste Kd skapa konflikter och vara provocerande. Det är de när de skriver:

Vissa politiker tycks oavbrutet ägna sig åt att hitta fel på människors liv och med politiska medel försöka korrigera deras vardag. Särskilt sorgligt är det förstås när det är partier som kallar sig liberala som ägnar sig åt den typen av övningar. Det går en skiljelinje mellan de som vill peta och stöka runt i småbarnsföräldrarnas liv – och oss som vill öka föräldrarnas makt och möjlighet genom ökad flexibilitet i familjestödet. Dessvärre är vi kristdemokrater fortfarande relativt ensamma om vår hållning, också i alliansen.

Kd har länge haft problem med att de varit rädda för att framföra förslag som skapar debatt. Men logiken för ett parti som har stöd av 4-6 procent av väljarna kan inte vara att alla måste hålla med dem. Det räcker att en fjärdedel av väljarna håller med dem för att skapa en stor potential för nya väljare.

Familjepolitiken är Kd:s hemmaplan och ett krig mot att staten ska lägga sig i människors liv slår igenom i ett brett väljarspektrum, från borgerliga kärnväljare till mittenväljarna. Göran Hägglunds jobb är egentligen ganska enkelt, det är att hålla sig borta från fyraprocentsspärren. Det är Kd:s bidrag till att Alliansen ska sitta kvar. Resten av jobbet är andras.

Dimitris och Klaus-Dieter är brevvänner från Aten respektive Berlin. Båda deras pappor jobbar som lokförare. Dimitris pappa tjänar 2000 euro i månaden, men har utgifter på 2200 euro. Svara på följande frågor för att få olika betyg:

För godkänt: Hur mycket måste Klaus-Dieters pappa betala till Dimitris pappa för att han ska ha nog med pengar?

För väl godkänt: Hur mycket extra pengar måste Klaus-Dieters pappa betala i skatt för att Dimitris pappa ska kunna gå i pension när han fyller 50?

För mycket väl godkänt: Hur stor är sannolikheten att Grekland går i konkurs ändå?

[Det] som kommer att driva Saab i graven är betydligt enklare än alla de turer vi sett valsas i pressen. Raden av spekulationer, räddningsförsök, politiska dimridåer och annat har bara skymt det egentliga skälet.

Saab säljer för få bilar.

För att ha kvar ett företag måste det generera vinst, eller i alla fall ett nollresultat. Det har inte Saab gjort på 20 år (mer än något enstaka år). Det kommer nu att uppstå en diskussion om vems felet är att Saab dör. Svaret är mycket enkelt: i princip allas, utom de (allt för) få som valde att köpa en Saabbil.

Den som skyller på ovilliga politiker i Kina eller Sverige eller på något annat lägger dimridåer.

För visdom krävs det ett antal år av erfarenhet.
[...]
Det finns en allmängiltig inställning att ungdom och fräschör är bra, medan erfarenhet och insikt som kommer med åren sällan lyfts fram. Man vill gärna ha det nya och fräscha.

I klartext tycker Alf att man inte ska bli partiledare när man är 28 år, eftersom man inte riktigt har åren av erfarenhet som ger visdom. Ok, Affe, detta kommer du att få äta upp. Jag kan tipsa dig om varför:

1: Politik behöver förvisso visdom, men det kräver också fräschör och nya idéer. Lite ”drag under galoscherna” som en gubbe i din ålder brukade säga. Alla behöver inte ha gråa hår.

2: Du kom in i Europaparlamentet genom att kryssa dig förbi en ung lovande tjej. Det var kanske inte riktigt vad Kristdemokraterna behövde, rent taktiskt.

3: Du säger i Svenskan: ”Jag var bättre som partiledare efter 20 år”. Hur tror du att partiledare ska kunna sitta i 20 år om de tillträder när de är 70?

4: Vad är över huvud taget poängen med att dissa (betyder ungefär ”racka ner på”) en tillträdande borgerlig partiledare?

Ungefär med samma logik som att Greklands brist på pengar försvinner av att folk INTE arbetar…

Om man gillar kollektivtrafik borde man väl vara beredd att betala för den?

”Sätt spaden i jorden och bygg!” borde vara det politiska direktivet. Inte taktiserande, gnällande, käbblande och beslutsvånda.

När (om?) vi väl får ett färdigt förslag tycker jag att det ska kompletteras med en sak: ett monument över politiskt käbbel.

Låt oss hoppas att Stockholm för all framtid slipper en process som Slussensåpan.

Genom att jämföra tre gruppers arbetsprestationer efter att de tagit paus kunde forskarna mäta hur fokuserade de anställda var. Uppgiften gick ut på att ringa in så många bokstaven e som möjligt i en löpande text.

De olika grupperna fick markera ”e” i tjugo minuter. Efter det fick en grupp fortsätta med en annan enkel syssla, en andra grupp fick ta paus och göra vad de ville (förutom att slösurfa på internet) och en tredje grupp fick surfa på internet. Tio minuter senare fick samtliga grupper återgå till att markera bokstäver.

I forskarnas resultat syns tydligt att gruppen som fick surfa fritt på internet var den som presterade högst efter att de återupptagit sin syssla. ”Surfgruppen” visade också tecken på att vara mentalt piggare, mer engagerade och mindre uttråkade när de fortsatte att markera bokstäver.

Vad man möjligen kan invända är att det ju inte är säkert att alla människor har som arbetsuppgift att ringa in bokstaven e i en text, eller ens arbetsuppgifter som liknar textanalys. En telefonförsäljare skulle nog knappast höja sin lön med slösurfande, inte heller en läkare. Vad man möjligen bevisat är att den som sitter med monotona arbetsuppgifter behöver en paus ibland.Det visste vi väl redan?

Men den som litar på forskningen kan ju alltid släppa arbetet och surfa runt lite. Framhåll sedan i nästa löneförhandling att du slösurfar en timme om dagen, så kanske du får högre lön. Någon som testat?

Men det finns en ytterligare glädjefaktor i detta. Nu är det möjligt att leta efter nästa diktator att avsätta. Under det senaste året har vi sett många exempel på hur folket har rest sig mot sina tidigare tyranner och diktatorer. Men exemplet Libyen visar också hur svårt det kan vara att avsätta diktatorer, utan omvärldens stöd. Utan hjälp från Natotrupperna hade det funnits en överhängande risk rebellerna i Libyen hade krossats av Khadaffis armé och legosoldater.

Det kommer såklart fortsatt att krävas hjälp från omvärlden till libyerna, men nu kan mycket av det direkt militära stödet omfokuseras. Likaså det diplomatiska arbetet.

Det är dags för världssamfundet att leta efter nästa Khadaffi. Syriens president, Bashar al-Assad, borde till exempel ligga bra till. För varje diktator som faller ser förtryckta folk att de faktiskt kan lyckas med det som kan se omöjligt ut.

Om det som drabbar tusentals barn i skolan varje dag skulle hända på en arbetsplats skulle det milt sagt bli ett djävla liv. Frågan är bara varför det inte blir det när det sker i skolan.

Men nu hör vi andra toner från politikerna. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt flaggar för att det inte blir några skattesänkningar för vanligt folk nästa år. Delvis kan förvisso taktikligga bakom, men det är knappast hela sanningen. Att inte ge hushållen 17 miljarder kronor extra att spendera för må vara ett sätt att värna statens finanser. Men samtidigt tappar staten intäkterna från att uppskattningsvis 80 % av pengarna annars hade gått till konsumtion. Den sidan av myntet hade stärkt konjunkturen. Båda besluten, att sänka eller inte sänka skatten, har både negativa och positiva inverkningar på statens och landet ekonomi.

Vad som är rätt beslut handlar i hög grad om krisens orsaker och vilka signaler man vill sända ut. Genom att inte sänka skatten signalerar Borg och Reinfeldt robusthet i statens finanser, något som bygger förtroende hos marknaden. Men samtidigt sänder de ytterligare en krissignal till de hushåll som får mindre pengar i plånboken. De drar i stället öronen åt sig.

Trots allt handlar ju denna kris ganska lite om marknadens förtroende för den svenska statens finanser. Anledningen till att aktiemarknaderna har skrämselhicka och grundproblemet till krisenska snarare sökas i länder som Grekland, USA, Spanien, Portugal och Italien.

Sett från det perspektivet framstår dagens besked som försiktigt i överkant.

Om inte Barack Obama steppar upp i det politiska ledarskapet, om inte Grekland genomför sin besparingsplan och om inte de andra PIGS-länderna genomför besparingar och reformer kommer krisen att vara kvar. Länge. Den som tror att det blir mindre kris av att elda upp bussar i London eller strejka i Aten har en världsbild som är skev. De sabbar även för alla oss andra.

Den globala krisen är inte föremål för åsikter. Den kan inte blundas bort. De länder som gör av med mer pengar än de har kommer varken att långsiktigt kunna räddas av Tyskland eller av TV-programmet skuldfällan. Det handlar om att räta munnen efter matsäcken och att amortera ner statsskulder som är osunda.

Populisterna kommer tyvärr att ha glada dagar, men låt oss hoppas att vi i stället får se mer av reellt politiskt ledarskap.

Krisen handlar i grund och botten om förtroende. Så länge de finansiella marknaderna inte litar på politikernas förmåga att ta oss ur krisen kommer den att vara kvar och möjligen också förvärras. Vi kan välja mellan goda eller onda spiraler. Världen är idag ganska liten och alla påverkar alla.

Vi behöver nu politiker som är större än sina partier, som vågar ta ansvar och som vågar lägga käpphästar åt sidan. Annars straffas alla.

För att underlätta personvalsprocesser använder partierna sig av valberedningar. Dessa består ofta av före detta politiker och av personer som inte själva gör anspråk på poster. Om saker fungerar som de ska, tar valberedningen fram ett förslag utifrån bästa förmåga och resultatet uppskattas av medlemmarna som därefter röstar igenom det. Men det finns uppenbara problem med denna process.

Det ena är att valberedningen inte alltid är så oväldig som man kan önska. Personer i valberedningen driver då fram kandidater som egentligen inte är dem majoriteten av de som ska rösta fram kandidaterna vill ha. Många politiker har tagit sig fram på goda relationer med rätt personer snarare än på goda relationer med många människor. Man kan tycka att det låter odemokratiskt, men det är faktiskt en del av tanken med en valberedning – att vägleda ombuden till beslut de kanske annars inte skulle fatta. Det slutliga avgörandet om vilka som blir valda ligger trots allt i medlemmarnas representanters – ombudens – händer. I alla fall i teorin.

Låt oss ta den nuvarande situationen för Centerpartiet som exempel. Här har valberedningen fattat det ovanliga beslutet att nominera tre kandidater till partiledare – i stället för som normalt en. Varför? Ett möjligt – och förhoppningsvis också sant – svar är att de inte vill riskera att influera processen i fel riktning.

Personval i organisationer har en tendens att alltid bli hyggligt jämna. Förklaringarna till detta är flera och förtjänar en egen bloggpost, låt oss skippa det nu.

Låt oss i stället titta på en typisk valsituation: Två kandidater som båda vill bli partiledare. I ett typiskt utgångsläge har varje kandidat stöd av 25-30 % av ombuden vardera, resten (strax under hälften) är osäkra. Ofta är det i detta skede en valberedning kan komma in och peka med hela handen på en kandidat. I det läget kan hela valet avgöras.

Av de osäkra ombuden finns nämligen en stor skara personer utan en preferens mellan de två kandidaterna. Antingen tycker de att båda är ungefär lika bra, eller också anser de sig inte besitta kunskap nog att fatta ett vettigt beslut. I båda fallen är de mottagliga för vad en auktoritet – som en valberedning – har att tillföra. Dessutom vill vi svenskar ogärna bråka – och att gå emot en valberedning betraktas ofta som lite fult inom ett parti. Det kallas att ”kuppa”. I ett någorlunda jämt val är det därför mycket sannolikt att en valberedning ”vinner”. Default är ju att ta det förkryssade alternativet.

Därmed är det inte alls säkert att den kandidat som annars skulle ha fått flest röster vinner ett val om den får valberedningen emot sig.

Centerpartiets val – att avstå från ”the power of default” – är därför mycket intressant och också hedervärt. Förhoppningsvis också smart. Nackdelen är så klart att man får leva med en intern personstrid ända fram till räknandet av röster. Om det går illa kan det splittra partiet, vilket bland annat den nuvarande statsministern har erfarenhet av.

Hur vänsterpartiet väljer att hantera sin personvalsprocess vet vi inte ännu, men det ska bli intressant att se processerna parallellt och sedan utvärdera.

—————————————–

Relaterad information: analyser av socialdemokraternas partiledarval 1, 2 och 3

Nåja. Denna blogg får leva ett tag till. Dags att åter kommentera dagspolitik, hockey och opinionsbildning. Nya inlägg kommer. Bloggen är inte död, den hade bara paus.

Jag måste medge att jag är smått förvånad över att samtliga svenska politiker faktiskt ställer sig positiva till att Sverige ska delta i en militär insats mot Libyen och tyrannen Gaddafi. Vi svenskar brukar vara snabba att fördöma vad som pågår i världen, men vi vill inte gärna riskera svenska liv för att göra något åt det. Vi är neutrala och inte med i NATO, brukar vara (bort)förklaringen.

Men nu säger till och med exkommunisten och ledaren för vänsterpartiet, Lars Ohly, att om Sverige får frågan från FN borde vi skicka militära medel till Libyen. Samma Ohly som kräver att USA drar tillbaka sina militärbaser från Sydkorea, trots att inte ens sydkoreanerna vill det. Samma vänsterparti som inte ens ville att vi skulle bli medlemmar i FN.

Vad är det som gör Gaddafis Libyen så unikt?

Det finns många ledare för olika länder som förtrycker och mördar sin befolkning. Varför skickar vi inte stridsflygplan till Zimbabwe, Nordkorea eller Kina? Är det mindre elakt att låta sin befolkning svälta ihjäl i miljoner, än att skjuta dem med pansarvagnar? Eller att döma tiotusentals till döden i domstolar utan rättvisa. Resultatet blir trots allt samma sak. Död.

För att skingra förvirringen måste vi skärskåda vår ”world police”. I Tray Parkers och Matt Stones film med samma namn är världspolisen en hemlig myndighet i USA. I verkligheten heter den Förenta Nationerna.

För att FN ska kunna besluta om en militär insats måste en rad diktaturer vara med och fatta beslut. I det avgörande säkerhetsrådet sitter Kina och Ryssland med vetorätt. Den beslutsordningen gör det omöjligt för FN att ta i tu med många av världens värsta förtryckarstater. Många diktatorer skyddar varandra. De vet att samma sak skulle kunna drabba dem.

Sensmoralen för onda diktatorer är att de måste ha mäktiga vänner. Annars kommer världen inte att tolerera att de att de mördar sin befolkning. Nordkorea kan göra som de vill, FN kan inget göra så länge inte Kina går med på det. Ryssland kan fritt invadera Georgien utan att FN kan göra ett smack. FN kunde heller inte ingripa mot kriget i Jugoslavien i början av 1990-talet. Det var NATO som fick göra jobbet under ett sönderfallande Rysslands protester.

Låt oss hoppas på att det kommer något gott ur situationen i Libyen. Kanske får vi en mer närvarande världspolis som också sätter press på andra diktatorer att införa demokratiska reformer. Internet och ett mer öppet samhälle visar just nu upp för hela väldens befolkning att det är möjligt att göra uppror mot tyranner. När tyrannerna använder sin militär mot den egna befolkningen kommer omvärlden inte att stillatigande se på. Vi kan också glädjas åt att delar av militären i Egypten, Libyen och Bahrain faktiskt har valt att ställa sig på folket sida.

Det sista borde skrämma vilken diktator som helst. Jag är övertygad om att det kommer att stå långa kapitel i framtidens historieböcker om demokratirevolutionen på 2010-talet. Låt oss hoppas på ett långt kapitel om tyrannernas fall.

På DN Debatt lägger hon egentligen fram ett förnyelseprogram för Centerpartiet. Problemet är bara att hon samtidigt lägger ett konkret förslag som tar all uppmärksamhet. Svenskan refererar artikeln med rubriken: ”C-ledaren vill reglera elpriserna”. Rimligen en korrekt journalistisk bedömning av vad som är mest intressant i artikeln.

Kanske följer samma tidnings ledarsida upp med en artikel som konstaterar att Maud Olofsson och Vladimir Putin har samma strategi för elpriserna: staten bestämmer.

Olofsson står lite i valet mellan pest eller kolera. Det rimliga politiska linjen, att låta marknaden styra, är svårsåld för ett parti med krympande opinionsstöd. Att föreslå politiska regleringar är att bita i det sura ideologiska äpplet, men är kanske mer gångbart PR-mässigt.

I artikeln skriver Maud Olofsson för övrigt mycket övrigt intressant, tex:

Centerpartiet kommer att ta större plats i Alliansen. Vi tror att alla fyra partier blir vinnare på att skillnaderna blir tydligare och balansen mellan partierna bättre. Vi ska åter bli den förnyande kraften i samarbetet som bidrar med nya idéer.

Frågan är bara om någon kommer att minnas det budskapet.

En stor anledning till att utredningen gjordes får man nog tillskriva att TV 4:s Kalla Fakta gjorde ett uppmärksammat reportage i frågan. Så, borde vi alltså vara tacksamma mot Kalla Fakta för att de kastar ljus över vår nutidshistoria? Om de hade gjort ett sakligt och korrekt program skulle svaret ha varit ja. Men utredningen från Socialstyrelsen visar snarare att de gjorde programmet på lösa boliner.

En bärande spekulation och kritik från Kalla Fakta var att operationsmetoden ”damage control” inte skulle ha använts för att rädda Lindh. Därmed antyddes tesen att Anna Lindh dog i onödan på grund av okunniga läkare. Men granskningen från Socialstyrelsen visar att metoden visst användes.

Uppenbart hade inte Kalla Fakta på fötterna i sin kritik. I brist på fakta använde de spekulationer och gissningar. Därmed bidrog de till att ge väldigt många människor en falsk bild av vad som verkligen hände den aktuella natten på Karolinska Sjukhuset. Alla i operationen inblandade människor drogs i smutsen på grund av felaktiga antaganden.

Kanske skulle nästa granskande reportage granska vilken skada dålig journalistik kan ställa till med?

Vi tycker att S:t Görans sjukhus tillhör stockholmarna och vill att landstinget tar tillbaka (min fetning) sjukhuset nu när kontraktet ska omförhandlas.

Det handlar således knappast om att köpa något, utan att förstatliga (till Landstinget).

Vi behöver därmed inte tvivla på att Ohly inte följer sitt partiprogram, som om ägande proklamerar (sid 27):

Kapitalets makt måste brytas för att demokratin skall kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.

Jag finner det provocerande. Om Sahlin, med flera tunga S-toppar, inte trodde på politiken – varför ville de då pracka den på ett helt land?

Nog har sossarna en del politiskt förnyelsearbete framför sig. En princip kunde ju vara att de torgför den politik de egentligen tror på. Det kunde väl i alla fall vara en utgångspunkt?