Kultursponsring och hästsvans

Handelskammarens utspel om kultursponsring har inte bara fått bra pressgenomslag utan också väckt en intressant debatt. Både Sanna Rayman på SvD och bloggaren Johan Ingerö fångar den grundläggande demokratiska dimensionen. Trots att Alliansen är överens i riksdagen och att både näringsminister och Kulturministern är för en förändrad lagstiftning för kultursponsring så händer inget. Varför låter Fredrik Reinfeldt sin finansminister stoppa en offensiv borgerlig kulturfråga? De växer ju inte på träd direkt… Dessutom rubbar det mångas demokratiuppfattning att finansministern har mer makt än två andra ministrar plus riksdagen. På pappret är det inte så, men i praktiken uppenbart i vissa frågor. Men vad beror det på att finansministern avfärdar frågan så lätt?

Svaret kommer delvis i morgondagens nummer av Handelskammartidningen (som kommer att finnas här). Finansdepartementet hävdar att nu gällande regler ger full avdragsrätt för kultursponsring. En aningen tondöv inställning men som förvisso har en del stöd i paragraferna.

Problemet i dag är att myndigheterna (Skatteverket och domstolarna) inte tillämpar reglerna som lagstiftaren från början avsett. Hade de gjort det hade Borg haft rätt. Men verkligheten och kartan stämmer inte överens. Det vet alla som stöter på problemet i verkligheten. Men inte de som krampaktigt håller en karta för ögonen.

I dag kan ett företag som slutit ett sponsoravtal plötsligt drabbas av att Skatteverket underkänner deras avdrag. Därmed påförs de en extra kostnad på 28% utöver den de kalkylerat med. Detta skrämmer företagen som då hellre väljer en typ av marknadsföring som de är säkra på att få avdrag för.

Det är ett av huvudskälen till att kultursponsringen i Sverige inte ens är en tiondel så stor per invånare som i Storbritannien tex.

Barbro Hedvall drar en märklig slutsats av detta i DN i lördags, att kultursponsring därför skulle vara en mindre intressant fråga. Dessutom är det märkligt att avfärda 100 miljoner kronor i intäkter för kulturen som ointressanta. Borde inte slutsatsen vara tvärt om – att det finns en god potential att mångdubbla kultursponsringen i Sverige – eftersom den nu är så låg. Bara att nå till halva den brittiska nivån skulle innebära mer en en halv miljard mer till kulturen.

Nåja, nu ligger korten på bordet. Vi vet vad problemet är (snabb genomgång här annars). Vi vet vilken omfattning sponsringen har och vilken potential den har.

En knapptryckning i Riksdagen som förändrar inkomstskattelagens 9 kap. 2§ är det som krävs. Svårare än så måste det inte vara. Om man inte vill försvåra det så klart.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: