FRA och personvalet

Sedan det halvdana personval vi har i Sverige infördes har olika förståsigpåare sagt att det blir slutet på blockpolitiken. En personvald ledamot kan vara mer lojal mot sina väljare än mot sitt parti. Hittills har det dock inte direkt blivit så. Kanske har det logiska förklaringar?

En av dem är nog att vi i Sverige förvisso har många partier – men ändå en tradition av parlamentariska majoriteter håller. Det är ytterst ovanligt – och i dag skulle det också vara mycket oväntat – att en regering faller på att det parlamentariska stödet ändras. Diverse försök till andra konstellationer än de som bygger på de två blocken har hittills misslyckats eller i alla fall varit kortvariga. Att hålla en politisk majoritet innebär därmed att hålla ihop sitt block.

Och det kan med fog ifrågasättas om personvalet är till för att stjälpa den ordningen. Vad består egentligen mandatet en personvald riksdagsledamot fått av sina väljare? Ska det tolkas som att ledamoten helt är frikopplad från sitt parti? Jag tror inte många väljare ser det så. Många har fått sina personvalskryss för goda insatser, god PR-förmåga och idogt arbete. Men knappast för att de skulle i grunden uppfattats som illojala mot sitt parti.

FRA-fallet är så klart ett extremt exempel. Av två skäl. Dels har det varit en omfattande folklig debatt i frågan. Dels är frågan av ganska lätt politisk vikt, definierat som att inget parti gick på val i frågan och den är inte tydligt kopplad till traditionella politiska frågor. Det finns inga valplattformar eller partiprogram som normalt definierar den förda politiken. Därmed inte sagt att frågan är oviktig varken ur politisk dignitet eller hur den påverkar medborgarna. Men den är inte en kabinettfråga som tex en budgetproposition.

Många väljare ville att deras personvalda politiker skulle rösta mot sitt parti i FRA-fallet.

Här uppstår dilemmat för den politiker som vill profilera sig. När kan man gå emot partiet? Att fälla sin egen regering är inte gratis – det kommer att påverka framtida karriärmöjligheter. Och det får den egna regeringen att framstå som svag – vilket minskar dess folkliga stöd. Samtidigt blir ju ett personligt mandat helt meningslöst om man alltid måste rösta enligt partilinjen.

Så FRA-frågan borde ju varit ett bra exempel där ledamöterna med avvikande uppfattning kunde fått fälla regeringen. Problemet var att regeringen innan hade lagt för stor prestige i frågan. Och så kommer det fortsatt att vara ofta. Utrymmet för att använda personrösten som en frisedel för att fälla en proposition kommer fortsatt att vara litet. Men det är inte i grunden personvalets fel. Det är en följd av jämna parlamentariska förhållanden, blockpolitiken och politisk tradition. Frågan är hur länge det står sig. Vill vi ha starka personval eller starka regeringar? Frågan är kanske ställd på sin spets, men den kan inte avfärdas.

Annonser

2 Responses to FRA och personvalet

  1. Lotta skriver:

    Nåja du har ju inte helt rätt. Centerpartiet har förvisso inte använt formuleringen FRA eller signalspaning i sitt partiprogram, men såväl partiprogram som Öppenhetsmanifestet är mycket svårt att kombinera med FRA-lagen.

    C gjorde också en relativt stor fråga av integritetsfrågorna i valet, vilket också bör beaktas.

    Inte så att signalspaning och integritet behöver stå i kontradiktion till varandra. men i nuvarande formuleringar gör de det tveklöst.

  2. Andreas skriver:

    Håller med om att det är mest komplicerat för Centerpartiet. Dock fanns ju motståndet från riksdagsledamöter i alla allianspartier. För dem med specialintresse kan diskussionen om integritet gått fram i valrörelsen, men jag tror inte den frågan då engagerade mer än någon procent av väljarkåren. Frågan finns inte med högt upp på några listor som gjorde inför valet där väljarna fick lista vilka frågor som de tyckte var viktiga inför valet.

    Jag tror för övrigt att all typ av underrättelseverksamhet måste vägas mot personlig integritet. Underrättelseverksamhet sker ju per definition mot människor som är juridiskt oskyldiga, det är ju hela poängen – att upptäcka brott innan de begås. Dessutom går det inte att bara bedriva spaning mot utländska medborgare, vilket ett antal terrordåd genom historien visat. Det kan lika gärna vara landets egna medborgare som begår brott. Och det är klart att underrättelseverksamheten får lägre kvalitet ju fler restriktioner den har. Därmed inte sagt att den inte ska ha restriktioner.

%d bloggare gillar detta: