Idrottsgalan och jantelagen

Den svenska idrottsgalan har alltid präglats smått av jantelagen och framför allt av att underskatta svenska idrottare som inte bor i Sverige. Det kanske pinsammaste exemplet genom tiderna är år 2003 när Annika Sörenstam inte ens var nominerad till årets kvinnliga idrottare. Det året (man får räkna säsongen 2002 eftersom idrottsgalan är i januari) vann Annika LPGA touren i golf. Utsågs till player of the year på både LPGA-touren och Europatouren.

OK, det går att protestera mot att det bara var golfutmärelser om man vill. Då kan man lägga till att hon också utsågs av Associated Press till Female Athlete of the Year 2003 (och för den delen 2004 och 2005). Bästa idrottskvinna i Sverige var inte ens värd en nominering som Sveriges bästa. Patetiskt. Janteland.

Därför var det inte särskilt förvånande att Nicklas Lidström,  den första europeiske lagkapten i NHL som vunnit Stanley Cup, inte vann priset som årets manlige idrottare. Lidström var, likt Sörenstam, inte ens nominerad. Samma jantejury som inte ville nominera Sörenstam 2003?

Vill man vara lite kul kan man ju fundera på om inte Detroit Red Wings kunde nomineras till bästa svenska lag. De hade trots allt 11 svenskar i laget när de vann Stanley Cup, även om bara åtta av dem spelade i slutspelet. Men det är fler svenskar än något av de andra nominerade lagen…

Två av de nominerade i kategorin ”Årets manlige idrottare” har inte ens vunnit något. Hur kan det spöa en person som är den förste europeiske lagkapten som vunnit Stanley Cup, som i år och sex gånger de senaste sju åren vunnit James Norris Memorial Trophy som NHL:s bäste back och som utsågs till förstafemman i All-starmatchen?

Men det var ändå lite kul att priset gick till Robert Karlsson och inte till den förväntade vinnaren Zlatan.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: