Är folkomröstningar demokrati?

februari 27, 2009

En euro är nu uppe i 11,39 kronor. Sverige har på kort tid blivit ett ungefär 20 procent fattigare land jämfört med euroområdet. Det motsvarar runt 5-6 normala års ekonomiska utveckling som bara försvunnit. Detta gör också att i princip allt vi importerar, platt-TV, dammsugare, mat och Ipods blir motsvarande dyrare. Alla som åker utomlands märker det tydligt.

I kristider flyr investerare ifrån svaga valutor, vilket också gör situationen än värre.

Problemet är att beslutet som orsakat detta är fattat i en folkomröstning. Om majoriteten av såväl nuvarande regering som av riksdagen hade fått bestämma hade Sverige haft euro som valuta i dag. Då hade detta problem inte uppstått. Men eftersom beslutet är fattat i en folkomröstning finns ingen makthavare att ställa till svars.

Detta är ett demokratiskt problem. Som väljare kan jag inte säga till en beslutsfattare att ”det där var ett korkat beslut – jag tänker inte rösta på dig igen”. Det är det egentligen meningen att man ska kunna göra i en demokrati. Visst kan jag skicka ett mail till Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och alla andra krafter som var emot euron och klaga, men vad ger det? De som skulle kunna göra något åt den politiska frågan är uppbundna av en folkomröstning och måste själva lida med konsekvenserna av ett beslut som de inte själva ville ha.

Detta är den demokratiska baksidan av en folkomröstning.


Ville Baylan något?

februari 27, 2009

Ärligt talat känns det inte särskilt spännande att läsa den första artikeln från sossarnas nya partisekreterare Ibrahim Baylan om vad han vill göra. Att han tänker gnälla på regeringen framgår tydligt. Konstigt nog väljer han att rikta stor del av kritiken på sin kollega Per Schlingmann, som inte representerar regeringen, utan det Moderata partiet. Baylans huvudslutsats är att vänsterblocket kommer att vinna på att regeringen är dålig och passiv (sic!).

Visst är det oppositionens jobb att kritisera regeringen, det är tom en viktig demokratisk funktion. Men att försöka vinna ett val bara på det? Ska sossarna styra landet med en politik som definieras utifrån att de är emot den förra regeringen? Så går det inte att fatta beslut.

Det är slående att det inte finns ett enda politiskt förslag i Baylans artikel. Allt bygger på att allt som är dåligt är Moderaternas fel. Det kommer inte att hålla som strategi. Väljarna kommer att vilja veta: hur många miljarder kronor tänker Baylan och Sahlin pumpa in i Saab? Vilka kärnkraftsverk ska läggas ner och vilka får vara kvar? Hur mycket tänker de höja skatten?

Det enda som finns i Baylans artikel är generella floskler som:

Vi behöver investera i välfärden, i förstärkt köpkraft för pensionärer, barnfamiljer och studenter, i småföretagande, i entreprenörskap och branscher som fortfarande växer. Listan kan göras lång.

Visst kan listor alltid göras långa, men de kan också göras konkreta. Det ödslar Baylan inte en rad på.

Baylan avslutar artikeln med:

Jag ser fram emot att debatten om jobben. Jobben kommer att avgöra 2010 års val.

Själv ser jag fram mot Baylans första konkreta politiska förslag. Jag tror nämligen att konkreta förslag kommer att avgöra 2010 års val.


Kungen har inget jobb

februari 27, 2009

Att vara kung och statschef är inte ett jobb, det är ett hedersuppdrag i nationens tjänst. Jämförelser med vanliga jobb är meningslösa, det blir fel på så många plan.

Jag håller med svenska folket om att kungen inte ska abdikera när han fyller 65 och lämna över statschefsrollen till Victoria. Svenskan lyckas märkligt vinkla nyheten till det omvända. Aftonbladet kör en direkt oseriös rubrik.  Men det är klart att det hade varit medias önskevinkel att folket ville att kungen skulle gå i pension vid 65, men det finns det inget stöd i undersökningen för att de skulle vilja, bara en av tre vill det.

Man ska dessutom komma ihåg att en pesionsålder på 65 år är en allt mer förlegat företeelse, den verkliga genomsnittliga pensionsåldern är flera år lägre. Folk är allt mindre fixerade vid att jobba järnet till en specifik dag, för att sedan inte jobba alls, det ser inte ut så. Pensionsålder är därmed inte längre samma sak som tidigare.

Kungen har all rätt att behålla sitt uppdrag så länge han vill, ända in i döden. Det är vad grundlagens säger och det är traditionen för svenska kungar och drottningar. Ju mer vi liknar kungens uppdrag med ett jobb, desto mindre meningsfullt blir det att behålla monarkin. Poängen är inte – och har aldrig varit – att kungen ska ha ett jobb som alla andra.

Dessutom har kungen goda möjligheter att delegera uppdrag inom familjen, vilket redan görs. Kungens barn kommer successivt att ta en allt större roll i arbetet, vilket gör att kungen gradvis kan välja att dra ner sitt engagemang. Det spelar faktiskt ingen roll vad opinionsmätningar säger, till slut är det i alla fall upp till kungen själv. Vilket jag är övertygad om att svenska folket tycker är rätt.


Så kan skattebetalarna slippa betala

februari 26, 2009

Gnällspikar har en tendens att alltid få mediauuppmärksamhet. Det finns alltid plats för en annan vinkel, den behöver inte vara genomtänkt för att platsa. När det diskuteras hur kronprinsessans bröllop ska finansieras kan man alltid säga att kostnaden ska skonas skattebetalarna. När Vänsterpartiet gör det går det knappast att ta miste på att det är en markering mot kungahuset, som ju Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill avskaffa. Fast de vet att en klar majoritet av svenska folket inte vill det, så de brukar tala väldigt tyst om det.

För det kan väl knappast vara kostnaden i sig de är emot? Att det kostar 0,002 procent av statsbudgeten vart trettionde år att finansiera brölloppet för blivande statschefer känns ärligt talat inte särskilt farligt. Eller tycker Vänsterpartiet det? Man kanske kan skriva av kostnaden på fem år så att inte staten går i konkurs?

Men det är klart att det skulle vara många andra som frivilligt skulle ta på sig notan. Som PR-skadad kan jag se massor av värden i ett sådant bröllop som skulle kunna utgöra finansiering, om nu staten inte har råd. Några uppenbara exempel skulle vara:

1: Låt någon annan stad arrangera: Jag är övertygad om att tex Berlin, som ju tycker att vår drottning också lite är deras, skulle slanta upp rätt många miljoner euro om bröllopet förlades dit. I princip vilken turistbyro som helst i europeiska storstäder skulle ta notan direkt. Man kan kanste lösa det genom en offentlig upphandling?

2: Produktplacering: Här finns oändliga möjligheter, allt från att hela bröllopskortegen kör omkring i Smartbilar, till att prästen är utklädd till Batmans nästa huvudfiende, till att vigseln hålls på en McDonaldsrestaurang i stället för i en kyrka. Skulle ge många miljoner på pluskontot.

3: Sälj TV-rättigheterna till evenemanget: Här finns också möjligheten att bara ge tre intervjuer efter brölloppet som säljs till högstbjudande.

4: Sälj namnet på arrangemanget: Det kan tex heta ”The Coca-Cola Bernadotte wedding”.

5: Kronprinsessan startar en blogg och lägger ut annonser?

Det går så klart att spinna vidare i oändlighet. Har du fler förslag? Om man riktigt anstränger sig kan detta kanske bli modellen för att finansiera allt Kungahuset gör. Vad är det som säger att bröllopsparet ska representera just Sverige när tex Tyskland, Nintendo eller Playboy skulle kunna betala betydligt bättre?

Fast å andra sidan, tanken med att ha en svensk statschef är kanske just att det ska vara en statschef för Sverige? Då är ju ovanstående idéer rätt korkade.


Tredje gången gillt för Obama?

februari 25, 2009

Bill Richardson? Nope han ville inte bli Obamas handelsminister. Eller vågade inte efter att han blivit föremål för en brottsutredning.

Judd Gregg? Nope, inte heller han ville. Han gillade inte riktigt Obamas protektionism.

Nu gör Obama ett nytt försök med demokraten och tidigare guvernör i delstaten Washington, Gary Locke, som också är demokrat till skillnad från Gregg. Ska det vara tredje gången gillt för Obama att utse en handelsminister? Pinsamt för Obama att det strular så i just den fråga där han behövde göra sig av med minnet av konstiga uttalanden från valkampanjen, handelspolitiken.


Svag dark horse

februari 25, 2009

Mona Sahlins förslag om Ibrahim Baylan som ny partisekreterare kommer lite som en överaskning, en dark horse. Det var kanske också meningen. Prestigeförlusten för Sahlin när Tomas Eneroth tackade nej var stor. Nu gällde att ta någon som garanterat tackade ja.

Partisekreteraren har historiskt en starkt ställning inom (s) och är en balans i ett parti som inte har vice ordförande. Posten har innehafts av tungviktare som förutom Sahlin själv också Sten Andersson och Gustav Möller.

Men frågan är hur tung Baylan egentligen blir. Partisekreteraren har tappat allt mer makt till partiledaren, särskilt under Göran Perssons tid. Fokus har också legat mycket på de som varit ministrar i s-regeringar. Baylan har förvisso en udda erfarenhet av att vara minister. Under hans tid som skolminister hade inte (s)-politiken stöd i riksdagen, vilket gjorde att han bland annat aldrig kunde lägga fram en ny skollag. Miljöpartiet (som blockerade politiska beslut ihop med Alliansen) gillade aldrig Baylans försök att förbjuda friskolor eller hans aversion mot att mäta resultat i skolan.  Han var en minister utan makt att genomföra sin politik.

Kanske är det en viktig lärdom för honom att alltid kolla med Miljöpartiet (och Vänsterpartiet) först, i det politiska läge (s) befinner sig i. Framtiden får utvisa vilken tyngd Baylan får till slut. Det beror så klart också på hur mycket makt Sahlin låter honom få.

Bloggosfären skriver mer om Baylan: Svenskan, Jonas Morian, Gunnar Axén och UNT.


Bloggare är idioter!

februari 25, 2009

Om du fortfarande tror på den gamla floskeln att ”all publicitet är god publicitet” bör du läsa detta motbevis. Att kalla bloggare för idioter är för Ryanair detsamma som att kalla sina egna kunder idioter. Ärligt talat är det förvånande att en kommunikationschef på ett så stort bolag som Ryanair kan ha så dåligt omdöme och uppenbart så dålig koll på bloggosfären.

Bloggare är vanliga människor, dvs sådana som flyger gärna billigt. Man kan undra vilken vild av bloggare Ryanair har. Uppenbart är den nog fel. Denna fadäs lär kosta företaget badwill motsvarande en väldig massa helsidors reklam och miljoner i till AdWords rakt ner i papperskorgen. Konkurrenterna lär dock jubla. Undrar när den första av dem går ut med en positiv flirt till bloggarna.