Dags för s att byta strategi?

Förtroendesiffrorna störtdyker för Mona Sahlin. Nu har det gått så långt att det är dags för strategerna inom Socialdemokraterna att fundera över vad som går fel. Vad är det sossarna borde göra, men inte gör? Vad är det sossarna gör som är fel? Låt oss först backa tre år.

Efter 12 år vid makten var förvisso väljarna trötta på sosseregeringar, men de dömde knappast ut dem rakt av. Under 12 år vid makten hade Göran Persson och tidigare (s)tatsministrar byggt upp en bild av sossarna. Dess styrkor var att sossarna var regeringsdugliga, dvs klarade av att styra landet och att de tog ansvar för statsfinanserna. Göran Persson var tydlig med den bilden och ägnade betydande kraft åt att 1) leda det i bevis 2) visa att Alliansen inte hade dessa egenskaper. När sossarna ändå förlorade valet var Perssons era slut och en ny, Sahlineran tog vid. Hus skulle hon förvalta Perssons arv?

Utgångsläget var ganska starkt. Både oppositionen och regeringen visste att Alliansen nu skulle genomföra en rad reformer som inte var särdeles populära hos en förändingsobenägen väljarkår. Båsa sidor kalkylerade med att alliansen skulle tappa i väljarstöd – och båda fick rätt. Sossarna började således i ett opinionsmässigt slagläge.

Ett oppositionsparti har i grunden två uppgifter: Att hitta brister i regeringens politik och att formulera ett alternativ. Mona Sahlin kunde i början av mandatperioden lungt koncentrera sig på och casha hem på den första uppgiften.

Problemet nu ligger egentligen i att skiftet till den andra arbetsuppgiften aldrig har skett. Sossarna fortsätter att kritisera regeringen hårt, men formulerar inget eget alternativ. Det ser väljarna till slut igenom. De kräver tydliga besked i sakfrågor.

Dessutom är är utrymmet för att kritisera regeringen trångt. Konkurrensen för sossarna är hård från såväl deras egna polare, v och mp, som andra upptickarpartier som Sverigedemokraterna och Piratpartiet. Dessutom finns i samma opinionsutrymme såväl intresseorganisationer som frispråkiga borgerliga företrädare som de borgerliga ungdomsförbunden eller personer som Anders Wijkman (kd), Fredrick Federley (c) och Karl Sigfrid (m).

I kamp med alla dessa har sossarna tvingats bli högljudda för att tränga igenom bruset. Många gånger har det gjort att de uppfattats som gapiga, gnälliga och oseriösa. De har därmed tappat i tyngd. Vad än regeringen har gjort har sossarna skrikit om att detta leder till grymma orättvisor och ett kallt och hårt samhälle. Men de har inte lärt sig av fabeln med pojken och vargen. Väljarna har aldrig sett någon varg.

Det sista har tärt kraftigt på förmågan att genomföra den andra arbetsuppgiften som opposition, att formulera ett alternativ. För i den grenen vill sossarna för allt i världen inte uppfattas som en i mängden. Heller inte som gapiga och gnälliga. Här är de Sveriges överlägset största oppositionsparti. Men uppenbart har skadan de ådragit sig i gnällandet sänkt trovärdigheten i uppgiften som alternativformulerare. Dessutom har det sänkt Sahlin som ledare, som ofta själv stått för de hårdaste formuleringarna. Det positiva arvet från Göran Perssons trovärdighet är i hög grad förbrukat. Sossarna framstår inte längre som trovärdiga.

Sahlin själv gör anspråk på att leda landet och vara den som väljarna ska luta sig mot i kristider. Då måste hon framstå som statsmannamässig, något väljarna definitivt inte anser att hon gör i dag. Hon tänker inte ta ansvar för en energiöverenskommelse utan väljer hellre taktik. Sahlin är inte heller en yttre garant för att de bland många väljare impopulära stödpartierna inte drar iväg med tokigheter. Hon klarar det inte med trovärdighet, eftersom hon inte framtår som särskilt mer trovärdig än dem. Arvet från Göran Persson regeringsduglighet är i detta, och med beslutet att släppa in mp och v i regeringen, också förbrukat.

En bild av Sahlin som allt mer av en populist framträder. Hon vägrar att erkänna att ett enda förslag från regeringen är bra. Väljarna ser igenom detta.

Samtidigt vet Sahlin och taktikerna hos sossarna att det kommer att kosta en hel del blod, svett och tårar att försöka bena ut ett politiskt alternativ med mp och v. Det kommer att sänka deras siffror och skapa interna problem. Det kommer att tvinga fram eftergifter. Men ändå är det nog dags att konstatera att enfrågestrategin, Reinfeldt är ond och gör fel, nu nått vägs ände. De kan inte vinna ett val på att gnälla.

Därför kommer vi snart se ett skifte i strategi. Sahlin måste byta fokus och göra något åt sina egna siffror. Vänsteralternativet kommer inte att klara ett val där deras ledare utklassas i trovärdighet av statsministern. Frågan är nu vem som får uppgiften att bygga upp Monas trovärdighet. Jag har svårt att se att detta skulle vara Ibrahim Baylans toppgren.

12 kommentarer till Dags för s att byta strategi?

  1. Anders skriver:

    Socialdemokraterna borde förstås inspireras av sina danska och finska kolleger, som står för en hårdare invandringspolitik än Sverigedemokraterna. Sedan borde Socialdemokraterna inte ha svikit den folkhemstanke som Per Albin Hansson och Tage Erlander stod för. Olof Palme och de flesta socialdemokrater efter honom har förstört detta till förmån för massinvandring, mångkultur, svenskfientlighet, hbt, islamisering, massbrottslighet, otrygghet, kvotering, flum med mera… Vad har den svenske arbetaren att tjäna på denna unkna socialdemokrati? Ingenting, förstås. Då återstår endast Sverigedemokraterna-

  2. […] Paul Ronge och Krohniskt och PJ Anders Linder och […]

  3. Nemokrati skriver:

    Opinionsundersökningar är eftersläpande – detta är en rättmätig och kraftig reaktion på Mona Sahlins resoluta och maktfullkomliga strategi att köra över LO-kollektivet i frågan om Lissabonfördragets ratificering. Många tunga fackförbund var självfallet emot – Byggnads, Transport och Skånedistrikt m fl. Att toppstyra och frysa ut EU-kritiker när det finns så starkt motstånd inom partiet får givetvis konsekvenser. Jag tror att socialdemokraterna måste göra helt om – om de inte vill styras ut från politiken helt och hållet. Det finns ett starkt folkligt motstånd mot överstatlighet inom partiet – mot att ge upp suveräniteten och den folkvalda demokratin och lämna över riksdagens makt till ett par regeringsrepresentanter att besluta åt oss i EU – med 2 % röstmakt där.

    När det gäller ras i opinionsundersökningar, så kommer turen snart även till Fredrik Reinfeldt och alliansen pga bristande jobbpolitik, Maud Olofssons extreme make-over i kärnkraftsfrågan, akronympaketet med FRA, IPRED I och II, ACTA, datalagringsdirektivet, försvarspolitiken m m – var så säker.

  4. Andreas skriver:

    Nemokrati: din analys låter mer som att du vill tro på den än att verkligen analysera läget. Det är knappast så att väljarna har värderat Mona i agerandet om Lissabonfördraget. Mer än 90 procent av väljarna vet inte ens vad Lissabonfördraget är. Att frågan verkar engagera dig är tydligt, men för väljarna överskuggas den av vida frågor som den ekonomiska krisen, kärnkraft, Saabs framtid mm. Inte ens sossarna själva hänvisar till annat.

  5. […] bloggarna Krohniskt: “Dags för s att byta strategi“, Lotta Grönings […]

  6. Rolf Boström skriver:

    Lämna ut ämnen för väljare att prioritera tio val.

  7. Rolf Boström skriver:

    Giv väljare tillgång till alla ärenden och ämnen.
    Låt dem rösta för tio prioriteringar.

  8. Nemokrati skriver:

    Till Krohniskt,

    Jag tror att du underskattar människor en hel del.

    2001 var det en demonstration i Göteborg – komma ihåg, eh?

    20 000 personer demonstrerade – det var en stor folkrörelse.

    På grund av tillresta demonstranter från Danmark och Tyskland – s k autonoma och det våld som de medialystet ägnade sig åt där, så överskuggades de fredliga demonstranternas meningsyttring – NEJ till EU.

    Kommer du ihåg det?

    Och så säger du att folk inte vet vad det är – nej att de inte vet så mycket om Lissabonfördraget – det har ju mediacensuren sett till att mörka så mycket det nånsin går.

    Men ett vet de – och det är att det är förenat med risk att protestera mot EU.

    Varje person som minns Göteborg 2001 – vet att det rådde undantagstillstånd – även innan demonstrationerna ens börjat.

    Det var en av polishelikoptrar och barrikader belägrad stad.

  9. Andreas skriver:

    Demonstrationen år 2001 var mot globaliseringen i allmänhet. Det var frihandelsmotståndare förenade med vanliga vänsteranhängare som inte gillade marknadsekonomi. Därtill tillkom ett antal paramilitära ligister som slog sönder Göteborg.

    Det finns ingen risk förenat med att protestera mot EU. Däremot finns risk förenat med att använda vål mot samhället och demokratin. Det tycker jag är bra.

  10. Nemokrati skriver:

    Det fanns väl en del frihetsberövande mot människor som inte gjort något – eller? Var inte de ganska många – det var ju flera äldre som blev utsatta för polisvåld fast de inte gjort någonting.
    Det är väl visst förenat med risker.

    Det fanns väl också uppgift på att s k autonoma var på väg till Göteborg och ändå inte stoppades av polisen vid gränsen.

    Det borde man ha gjort då man hade förhandsbesked på att de tänkte ställa till med våld.

    Så hade inga fredliga demonstranter behövt bli drabbade.

    Demonstrationen var visst en demonstration mot EU – det hölls tal av Sören Wibe och Gudrun Schyman på Götaplatsen mot EU.

    Så demonstrationen var visst mot EU.

  11. Andreas skriver:

    Förespråkar du på allvar att polisen ska ha rätt att stoppa demonstranter från att delta i en demonstration? Det skulle i så fall kräva en rejäl ändring av demonstrationsfriheten i grundlagen. Du har en skrämmande syn på demokrati!

    Demonstrationerna var emot i princip mot allt utanför Sverige. Det fanns tal emot EU, emot globaliseringen och emot G8 mm.

    Det var större risk att bli utsatt för stenkastande vänsterhuliganer än att polisen skulle göra något emot någon vanlig demonstrant.

    Jag tycker också att man har ett visst ansvar när man går i ett tåg av beväpnade och maskerade demonstranter. Att gå kvar i det tåget är för mig ett tyst medgivande till antidemokratiska krafter. När man vill kan man lämna ett sådant tåg.

  12. Nemokrati skriver:

    De kom inte för att demonstrera utan för att bruka våld – det fanns goda grunder att stoppa dem redan vid gränsen. Det syntes hur tydligt som helst – de hade ryggsäckar fulla med gatsten och gick stolt och demonstrerade detta inför media till och med i tåg efter kravallerna – det var en media show det såg man som åskådare.

    Jag var inte där den dagen kravallerna utbröt så jag känner inte till mer än det som visades på tv.

%d bloggare gillar detta: