Mer politik är inte lösningen

Bostadsbyggandet och bostadsmarknaden är ett av de områden i Sverige som tagit mest stryk av politikerna. Det finns ofta väldigt tydliga samband mellan hur mycket politiker varit inblandade i en marknad med hur väl den fungerar. Sambanden är en omvänd korrelation: mer politisk inblandning ger sämre fungerande marknad.

När svenska politiker bestämde sig för att snabbt bygga en miljon bostäder på 60- och 70-talet, det så kallade miljonprogrammet, gjordes det med omfattande politisk inblandning i form av bidrag, regleringar och utpekande av var det skulle byggas. Resultatet av detta ses där de sociala problemen är som störst i Sverige. Dessutom gick det så snabbt att husen ofta är rena fuskbyggen.

Så frågan: är mer politisk inblandning det som behövs? är inte bara berättigad. Den sätter fingret på problemet. Som vanligt kan man hitta att Ronald Reagan har beskrivit det på ett bra sätt:

Government does not solve problems; it subsidizes them.

Men eftersom det finns problem finns också öppningar för politisk kreativitet. Mer politik alltså. Med tanke på politikens track record, än så länge på bostadsmarknaden, borde nog svaret vara ett annat. Tänk om problemet i stället är hyresregleringen och det offentliga ägandet?

———————————

Andra som bloggar om detta: Badlands Hyena, Victor Bernhardtz, Dick Erixon och Rolf Erikson.

4 kommentarer till Mer politik är inte lösningen

  1. Jens skriver:

    Miljonprogrammet löste en skriande bostadsbrist och var på den tiden de byggdes ett naturligt svar på detta.

    Sverige har ändå en bra boendemiljö, jämfört med motsvarande områden i andra länder. Detta är faktiskt allmännyttans förtjänst, vars motsvarighet saknas i många andra länder.

    Det intressanta med områden som till exempel Hammarkullen i Göteborg där jag bott i flera år var att de privatägda husen var extremt dåligt skötta och med dålig service. Allmännyttan däremot har en effektiv förvaltning med god service och de tog generellt sitt sociala ansvar utan att bli en dumpningsplats för människor med sociala problem.

    Det finns alltså inga större problem med det offentliga ägandet med avseende på miljonprogrammet så länge fastighetsägaren balanserar socialt ansvar med vinstkrav som klarar investeringar i fastighetsbeståndet.
    Privata fastighetsägare klarar inte denna balansgång och det är följaktligen också i deras hus de största sociala problemen finns.

    Offentligt ägande är en styrka i socialt belastade bostadsområden, om de drivs med grundläggande krav på förtjänst, vilket man lätt inser om man vill se bortom de ideologiska skygglapparna.

  2. Andreas skriver:

    Fast det är att skönmåla ganska mycket. De offentliga ägarna har ofta inga ekonomiska muskler (annat än från skattebetalarna) att rusta upp husen. Men de kan å andra sidan höja hyrorna fritt efter en renovering. De privata värdarna låses ju efter hyrorna i allmännyttan och kan inte planera som de vill. Återigen är det politik (hyresregleringen) som skapar ett problem snarare än att lösa det.

    Vi kan lätt jämföra med den oreglerade formen av lägenheter, bostadsrätter. Där finns inga exempel liknande den vanskötsel som finns bland många hyreshus, privat som offentligt ägda. Ingen som äger och sunt förvaltar en fastighet vill att den ska förfalla, det är ofta dyrare än att hålla den i vettigt skick. Men kan du inte påverka intäktssidan, dvs förbjuds att sätta de hyror som krävs för att hålla fastigheten i rätt skick, blir det problem. Privata värdar kan inte räkna med att skattebetalarna hostar upp nya investeringsmedel, de måste ackumulera hyresintäkter respektive låna.

  3. Petter skriver:

    Andreas, kommunala bolag lånar som alla andra, lånet kanske kommer från kommunen dock, men en bank måste likväl utfärda det. De privata hyresvärdar med kassa bostäder är nog dom som köpt fastigheter som andra dumpat på dom istället för att bygga nytt, räntor och amortering borde ju ingå i hyran för evigt i princip, att låna till renoveringar bör inte vara något problem. Men aja själv har jag bott i både kommunala bolaget och hos privat hyresvärd här. Ingen sköter sig vidare bra. Kräver inte hög standard. Men man får vad man betalar för. Höjer du lägenhetens standard kan du självklart ta ut mer i hyra.

    Hur som helst blir man inte ”rik” som Sabuni av att låna ett par hundra k till en billig bostadsrätt i en mindre stad. Det försäkrar dock att bara välbärgade har tillgång till en hygglig levnadsstandard.

  4. Andreas skriver:

    Petter: Kommunala bolag lånar inte alls som alla andra, de har säkerheten av skattebetalarna i ryggen och kan därmed få bättre lån. Kreditgivaren vet att kommunen alltid kan täcka upp lånen.

    Det finns flera politiska beslut som spelar in i detta. Ett var byggandet av miljonprogrammen, där räntorna subventionerades så hårt att huset byggdes dyrt, men också ganska illa. Problem som blåbetong (med radon i) och annat dök ganska snabbt upp.

    Men hela bostadsmarknaden är också sönderriven av andra typer av subventioner, skatter och bidrag som ändrats under årens lopp. Vill man vara snäll kan man kalla det för att det varit ryckigt och skiftande politiska viljor över tid. Men det har skapat en marknad som inte fungerar.

    Lägg därtill hyressättningen som inte möjliggör upprustningar utan att först låna för att sedan kanske få tillbaka pengarna, lite beroende på vad hyresnämnden ger för möjlighet att sätta en hyra. Det är en osäkerhet som gör att det är tveksamt om det lönar sig för en fastighetsägare att satsa på högre standard.

%d bloggare gillar detta: