Är maximal pessimism påkallad?

Slutförvaringen av kärnkraftsavfall som nu är nu löst, mer om det i denna post.

När detta nu är klart uppstår genast en diskussion om hur säker slutförvaringen är. Man kan konstatera att den svenska modellen bygger på flera säkerhetssystem, där till och med flera av dem kan fallera utan risk för fara. Olika tidningar ställer nu frågan om hur stor risken för en olycka är. Det är så klart omöjligt att svara på, en korrekt bedömning skulle behöva bygga på 5-6 antaganden som är omöjliga att beskriva matematiskt. Vi kan konstatera att det kärnavfallet förvaras på säkrast möjliga sätt, enligt dagens teknologi.

Men i just den sista bisatsen ligger också det egentliga svaret: ”enligt dagens teknologi”.

Kärnavfallet beräknas ligga i 100 000 år. Är det någon som på fullt allvar tror att morgondagens människor, om 100 000 år, skulle använda en teknologi från slutet av 1900-talet? Eller ens om 1000 år? Det är ju en fullständigt absurd tanke.

För 100 000 år sedan var Sverige täckt av inlandsis. För 10 000 år sedan var vi stolta över att behärska eld och använda träklubba för att slå ihjäl rådjur. För 1 000 år sedan var svenskar kända för att käka giftiga svampar och plundra omvärlden. För 100 år sedan hade vi precis fått elektricitet.

Tänk sedan övningen åt andra hållet, vad har vi om 100, 1 000, 10 000 och 100 000 år. Samma teknik för att ta hand om radioaktivt uran? Knappast.

Annonser

2 Responses to Är maximal pessimism påkallad?

  1. Flute skriver:

    Man kan ju fråga sig vad som händer om Sverige blir täckt av inlandsis igen om säg 20000 år och den sen smälter bort igen efter säg 30000 år. Om 50000 år har alltså slutförvaret i så fall manglats av en inlandsis. Klarar det av det?

  2. Andreas Krohn skriver:

    Flute: Fast även det resonemanget bygger på att vi inte skulle utveckla någon ny teknik för att ta hand om avfallet på 20 000 år. Det måste ju vara ett mer osannolikt scenario än att kärnavfallet stjäls av aliens.

%d bloggare gillar detta: