Tryckfrihet eller ansvarsfrihet?

Jag fortsätter att tycka att debatten om tryckfrihet som uppstått de senaste dagarna är en av de intressantare demokratidebatterna vi sett i Sverige flera år. Cordelia Edvardsons bidrag till debatten, i SvD, är mycket välskrivet och pekar på en viktig komponent: förhållandet mellan tryckfrihet och ansvar för vad som publiceras. De flesta är nog eniga om att tidningarna ska ha rätt att publicera vad de vill, men det måste inte leda till slutsatsen att de verkligen ska göra det.

Tyvärr fördunklas den viktigare debatten av det politiska spelet och det diplomatiska sceneriet. Den reduceras till en fråga om ifall utländska eller svenska politiker ska, bör eller får ha synpunkter på vad som skrivs i svenska tidningar. Självklart får de det, men om de bör är en annan fråga, som jag behandlat här. I denna fråga gör regeringen klokt i att inte hetsa upp sig för mycket. Svenska Dagbladet skriver en bra ledare om just den frågan.

Men, åter till den andra debatten. Visst kan man kritisera Aftonbladet för innehållet i artikeln. Man kan till och med bestämt hävda att de aldrig borde låtit den bli publicerad. Allt detta utan att kränka tryckfriheten. Det gör man bara om man skulle försöka förbjuda publiceringen. Jag tycker att det var dåligt omdöme att publicera artikeln, den innehåller högst tveksam journalistik och dålig faktakoll. Den är helt enkelt ett exempel på att det står mycket skit i tidningarna. All sådan kritik omfattas av en lika viktigt demokratisk rättighet, yttrandefriheten.

Den sista slutsatsen leder mig dessutom till att fortsatt dra mig för att tro på något jag läser i Aftonbladet. Min pappas cyniska devis om att ”tro inget av vad du hör och hälften av vad du läser” känns ovanligt relevant.

I övrigt kan noteras att det knappt står någonting om denna debatt på den berörda tidningens hemsida. Jag tänker tolka det som att Aftonbladet, skönt nog, i alla fall inser att de gjort en blunder.

En kommentar till Tryckfrihet eller ansvarsfrihet?

  1. S.R skriver:

    Yttrandefriheten sköt sig själv gång på gång i foten och när dammet lagt sig hittades en smått konspiratorisk kvällstidningsjournalist, några paranoida privatspanare och en trasig rondellhund som liknade Muhammed.

%d bloggare gillar detta: