Polisen läcker som ett såll

september 30, 2009

Förra veckans helikopterrån utanför Stockholm har alla ingredienser media behöver för att göra det hela till en orgie i reportage. Helikoptern i sig gör det exceptionellt och det verkar av allt att döma röra sig om internationell organiserad brottslighet och stora pengar. Dessutom håller sig som vanligt Leif Silbersky framme. Det är att förvänta sig att media skriver mycket om det, men jag kan tycka att de senaste dagarnas skriverier nästan gått till överdrift.

Polisen verkar dessutom läcka uppgifter som ett såll, vilket fått Sveriges justitieminister att ryta till under pågående utredning. Till TV4 säger hon (enligt SvD):

Jag hoppas att ingen av dem har tid att skvallra i största allmänhet utan att de håller käften och gör sitt jobb.

Det är högst ovanligt att en minister både kommenterar en pågående utredning eller använder ett sådant språk. Men jag tycker att Beatrice Ask gör rätt. Visst finns det en grundlagsskyddad rättighet för poliser att tala med media, men det finns definitivt ingen skyldighet att göra det. Dessutom är det skönt att höra politiker uttrycka sig i klartext!

Annonser

Debut om Twitter

september 30, 2009

I dag gör jag min debut på min nya firmablogg, GK-bloggen, där jag skriver om Twitter som den perfekta övningsarena för kommunikatören.

Att lära sig skriva på 140 tecken är nyttigt och bra träning.

I DN kan vi också läsa att företagen intagit Twitter på allvar. Det är framför allt de stora, kända företagen som har framgång, vilket väl knappast är oväntat.

I Aftonbladet ger Bruce Willis sin syn på Twitter:

Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag började Twittra. Det enda det kan leda till är galenskap.


Here we go again

september 29, 2009

De svenska bankerna har en uppenbar kommunikationsutmaning när de nu ska dela ut bonusar, trots bankkris, nyemissioner och den allmänna debatten. Egentligen skulle se nog gärna slippa hela karusellen, men så enkelt kan de inte göra det för sig.

Bonussystemen är reglerade i avtal, som inte kan ändras över dagen. Enkelt uttryckt är det inte så lätt för en arbetsgivare att sänka en lön utan att omförhandla den. Normalt sett vill vi att det ska vara så.

Dessutom kan det ju finnas delar av banken där bonusarna faktiskt är motiverade. Bara för att banken i sin helhet går halvbra eller dåligt innebär det ju inte att alla bankens delar gör det. Eller att ingen anställd är värd bonus.

Men de nyanserna kommer nog inte att höras särskilt mycket i den offentliga debatten. Bankerna bör nog bereda sig för en inte särskilt saklig kritikstrom…


Krohniskt Allianstipsar #2

september 28, 2009

I söndags skrev jag om varför det är ditt fel om vi har dåliga politiker. Ett av råden var att vi får bättre politiker om vi inte bara gnäller på dem, utan också kostar på oss beröm ibland också. Jag dedikerar min serie inlägg Krohniskt Allianstipsar åt att ge min bild av det ofta otacksamma politiska livet, men också åt uppmärksamma politiker jag vill tipsa om. Inte alltid för att jag skulle rösta på dem, men för att jag respekterar deras arbete.

Att engagera sig politiskt är att sticka ut hakan. Du måste offentligt stå för en hel rad åsikter. Få, om inga, är de som skriver under på sitt partis alla åsikter. Men samtidigt vore det politiska engagemanget rörigt, för att inte säga omöjligt, om vi inte hade dessa sammanslutningar, partierna. Inslaget av personval gör så klart detta lite enklare, men kan som politiker söka mer specificerade mandat, tex som sossen som värnar småföretagare, eller centerpartisten som vill bygga ut kärnkraften.

Att kombinera personval och partilojalitet är en balansgång. I grunden vill ju väljarna ha en fungerande demokrati, de förväntar sig att en röst på en borgerlig kandidat är en röst för en borgerlig regering eller borgerligt styrd kommun. Men det draget till sin spets ger föga utrymme till personval.

Det viktigaste sättet en politiker kan påverka är förvisso inte att gå emot sitt parti. Betydligt effektivare är det ju att få sitt parti att byta ståndpunkt och därmed kanske åstadkomma verklig förändring. Men det ger inte alltid lika stort publikt utrymme, vilket i sin tur ger personkryss. Men det borde vara något vi röstar på.

I bland blir det dock inte alls som väljarna tänkt sig, vilket leder fram till mitt första politikertips:

I Sundbyberg röstade väljarna fram en borgerlig majoritet i kommunfullmäktige. Men kommunen styrs av de RödGröna. Två moderater hoppade efter ett år över till de RödGröna, vilkas majoritet nu utgörs av de rödgröna partierna och två moderater. Väljarna fick inte det de hade tänkt sig. Efter detta kaos bytte Moderaterna oppositionsråd till Carl Grufman.

Grufman lärde sig via bland annat att vara vice förbundsordförande i MUF att bli en mycket skicklig debattör. Att hantera den känsliga politiska situationen i Sundbyberg är ett tufft jobb för en 30-åring. Men Grufman har gjort det strålande.

En annan ung bra person, som nu kandiderar till riksdagen, är Magnus Andersson. Magnus är en liberal centerpartist som jobbar för frågor som förändring av LAS, kärnkraft och lägre skatter. Som ungdomsförbundsordförande för CUF har han varit en viktig kraft för att förnya Centerpartiet.

För att hålla sig kvar i Stockholm tycker jag också att det är kul att tidigare ledarskribenten på Svenska Dagbladet, Maria Abrahamsson, valt att kandidera till Riksdagen. Maria är en tuff debattör som inte drar sig för att stå för sin åsikt, även om det blåser motvind. Jag hoppas att hon lyckas ta sin in, trots den väldigt tuffa konkurrensen på den moderata riksdagslistan i Stockholms stad.

Magnus Kolsjö har valt att bjuda upp till konkurrens om att bli Kristdemokraternas landstingsråd i Stockholm. Den som träffar Magnus får direkt intrycket av en skärpt kille. Magnus har en gedigen partibakgrund som tjänsteman, det ska bli intressant att följa honom mer som politiker.

En som på sin blogg är expert på att reta upp den svenska vänstern är Erik Svansbo. Jag ska inte påstå att jag alltid håller med, även om jag gör det för det mesta. Erik är en skön kille, knappast en typiskt politikertyp. Jag är inte säker på att han ställer upp i valet, men jag hoppas att han kandiderar till kommunfullmäktige i Linköping.

Det får duga för nu, mer tips finns i #1 där jag tipsar om: Kent Persson, Per Ankersjö och Mathias Sundin.

—————————————

Har du tips på fler politiker jag kan tipsa om? Skriv i kommentarsfältet eller maila mig. Du är så klart också välkommen att ifrågasätta mina val.


Bilar är inte miljöfarliga

september 28, 2009

För oss teknikoptimister känns det befriande när företrädare för Stockholmscentern i dag skriver på SvD Brännpunkt att:

En biltrafik utan klimateffekter är fullt möjlig och alliansregeringen är fast besluten att nå dit senast 2030.

Politik ska handla om att peka ut riktningen men också om att ställa krav. Det är inte bilarna som är miljöproblemet, utan bilarnas utsläpp. En bil som inte påverkar miljön är inte ett ett miljöproblem.

Det går inte att stirra sig blind på hur det ser ut i dag. Det som löser morgondagens miljöproblem är inte dagens tekniska lösningar, utan morgondagens.


Fem tips för bättre politiker

september 27, 2009

Tycker du att vi har kassa politiker i landet? Låt mig peka på varför det är ditt fel.

Att vara politiker är inte särskilt tacksamt. Jag känner många personer som inte skulle kunna tänka sig att engagera sig inom politiken. Trots att vår demokrati bygger på att alla ska kunna engagera sig finns det många som aldrig skulle överväga det. Jag känner också många som lämnat politiken för att inte komma tillbaka. I huvudsak brukar dessa skäl, möjligen kombinerat med tidsbrist, anföras:

1: Det politiska klimatet: Jag känner ingen, inklusive alla mina politiska motståndare genom åren, som engagerat sig i politik för att djävlas med folk. Alla som engagerar sig vill förändra samhället till det bättre. Frågorna skiljer sig åt och engagemanget är olika. Men de har det övergripande gemensamt att man vill lösa problem och skapa möjligheter. Att det sedan kan vara fel eller slå fel är en sak, men ambitionen är inte den.

Ändå misstänks du som politiker på många sätt. Politiska motståndare framställer dina idéer som ett sätt att djävlas med människor, de beskyller dina avsikter för att inte vara goda och du får höra än det ena än det andra. Det politiska klimatet har blivit hårdare och mer personfixerat. Lösningen på detta ligger inom politiken självt, en god regel för alla gruppledare och andra politikens ordningsmän borde vara att förbjuda de egna partikamraterna från att ifrågasätta motståndarens goda motiv. Anklaga gärna politiken för att vara åt helvete och leda till helvetet på jorden. Men undvik att framställa din motståndare som djävulens härförare.

2: Väljarnas behandling av politiker: Att gnälla på politiker är mer eller mindre en folksport. En demokratisk rättighet förvisso, men knappast något som ger oss bättre politiker. Som politiker förväntas man leva med att kallas illvillig, människohatande, okunnig idiot om man lägger ner en skola som förlorat sitt elevunderlag. När en byggnad brinner ner pga någon tonårspyroman får man som politiker stå till svars för brister i en tio år gammal brandberedskapsplan, som kanske borde ha uppdaterats. Men få politiker lägger tid på att uppdatera brandplaner. Exemplen kan göras betydligt fler så klart, men jag tror att du fattar poängen.

Man ska i sammanhanget komma ihåg att mer än 90 procent av Sveriges politiker är fritidspolitiker. De förväntas, vid sidan av sitt ordinarie jobb som snickare, läkare eller polis, ändå kunna ta ansvar för allt möjligt. Ofta till usel ersättning, vilket jag återkommer till.

3: Medias (och bloggare med fleras) behandling av politiker: Har du någonsin sett löpsedeln ”Sjuksköterska körde rattfull”? Knappast. Men du kan ge dig på att en sjuksköterska, som ägnar några timmar i månaden åt att sitta som ersättare i en fritidsnämnd för sossarna, skulle få löpsedeln. Dock med smått modifierad lydande: ”Politiker körde rattfull”. Att personen ägnar 40 timmar i veckan åt att vara sjuksköterska mot tre att vara politiker spelar ingen roll. I medias ögon är alla som sysslar med politik politiker. Bloggosfären är knappast bättre.

Som politiker blir du genast lovligt villebråd att hänga ut. Du får stå ut med att media/andra gör listor över vilka i kommunfullmäktige som har felparkerat, vilka som finns i kronofogdens register eller vilka som har en bil som är miljöbov. Jag är inte emot att sådant granskas, men du får komma ihåg att detta är ett pris att betala. Att vara politiker är att bli en offentlig person. Många väljer bort politiken på grund av detta.

4: Mycket nedlagd tid som man knappt får betalt för: Jag vet redan vad många tänker, statsministern tjänar en förmögenhet för de flesta svenskar. Men det är inte vad jag är ute efter. Jag är ute efter dem som jobbar för halva McDonaldslönen. Ledande politiker, statsråd, riksdagsledamöter och andra heltidspolitiker, har börjat få hyggliga löner i Sverige. Statsministern tjänar nästan i klass med en avdelningschef på ett större börsbolag och riksdagsledamöter tjänar ungefär som en läkare med några års erfarenhet.

Men den vanlige politikern, dem vår demokrati i hög grad bygger på, får inte i närheten av dessa summor. En vanlig kommunfullmäktigeledamot får 800 kronor i arvode för ett möte. Mötet i sig är ofta fem timmar och föregås av ett gruppmöte på två-tre timmar och inläsning på två-tre timmar. Lägg därtill ordinarie partiarbete, mail från medborgare, valkampanjer mm så inser man att det knappast är för pengarnas skulle vi har våra fritidspolitiker. När  en östeuropeisk bärplockare får så dåligt betalt ger det stora rubriker.

Att bland annat dessa faktorer hindrar folk från att engagera sig inom politiken är ett hot mot demokratin. Som utvecklingen ser ut just nu ser det heller inte ut att bli bättre.

Kan man göra något åt detta?

Jag ska ge fem enkla tips:

1: Gnäll gärna på politiker. Det är en del av demokratin. Men när du gör det; lägg till ett beröm av någon annan politiker.

2: När du träffar eller läser om en politiker: håll i bakhuvudet att det är dessa personer som håller vår demokrati flytande. Att vara politiskt aktiv är att vara i demokratins tjänst.

3: Maila politiker som gör något bra. Jag kan försäkra dig att det råder en ratio på cirka 100 till 1 mellan negativa och positiva väljarreaktioner.

4: Tänk på att du är en av dem som avgör vad tidningarna skriver om. Löpsedlarna om politikern som körde rattfull är en bedömning från tidningarnas sida av vad du vill läsa. Är det fel? Köp en annan tidning.

5: Den ekonomiska logiken skiljer sig inte vansinnigt mycket mellan politiker och skor. Man får vad man pröjsar för. Om du tycker att politikerna inte är värda sin lön: tror du allvarligt talat att du får bättre politiker genom att betala mindre?


Smart och ärlig bloggstrategi

september 24, 2009

Det är kanske bara jag som inte stött på det tidigare, men jag tycker att denna blogg har en smart  och ärlig strategi. Det är det folkpartistiska borgarrådet Madeleine Sjöstedt som bloggar, men avsändaren redovisas så här:

Mitt namn är Madeleine Sjöstedt. Jag är kultur- och idrottsborgarråd i Stockholms stad och representerar Folkpartiet. Bloggen skrivs av mig eller någon av mina medarbetare Erik Jennische, Anna Wåglund Söderström och Teodor Koistinen.

Alla vet egentligen att politiker inte skriver (alla) sina texter själva. Men det brukar inte redovisas så öppet. Kanske är det bloggformatet som öppnar för denna nya öppenhet?

Om en debattartikel skickades in underskriven av en politiker, men med noten att texten egentligen författats av någon annan, skulle den nog åka direkt i papperskorgen. Vi vill inte gärna ha sanningen skriven på vår näsa, även om vi egentligen känner till den.

Kanske vill vi så gärna vill tro att Fredrik Reinfeldt och Barack Obama skriver sina egna tal att vi luras oss själva att tro att det är så?