Humor i SvD

september 24, 2010

När Reinfeldt fyllde 45 år i augusti skämtade man i hans stab om att ett viktigt mål var nära nog uppnått. Skattetrycket, som varit 48,8 procent vid tillträdet 2006, var nu nästan lika lågt som statsministern var gammal.

Inte illa på en mandatperiod. Men det krävs en ny målsättning nu, såtillvida statsministern inte har tänkt sig att bli rejält mycket yngre under de kommande fyra åren.

Kul skrivet av Svenskans ledare idag. Låt oss hoppas att skattetrycket minskar lika snabbt som Reinfeldts ålder ökar. Eller varför inte att Moderaterna väljer en partiledare på 25 år?

Annonser

Nya gröna lattemitten

september 23, 2010

Den som fortfarande ser miljöpartiväljare som mulletomtar med fjällrävenryggsäck i småstäder på landet måste nu tänka om. Tittar man på valresultatet för Miljöpartiet i riksdagsvalet ser man snabbt att mp är ett storstadsparti. Det starkaste stödet finns i Stockholms kommun och näst starkast kommer Sveriges näst största stad, Göteborg. Bronsplatsen finns i akademikerstaden Uppsala.

Det är inte bara Fredrik Reinfeldt som genomfört en partiförnyelse som breddat partiets väljarbas avsevärt.

I Stockholm ser (mp) främst ut att ha tagit väljare i riksdagsvalet från ett blekt Socialdemokraterna som backat 2,5 procent till låga 20,8. Men även Moderaterna ha backat knappt i riksdagsvalet (-0,7 procent).

I valet till stadsfullmäktige ökar (mp) sina mandat med 60% till 16 mandat. Både Moderaterna (-3) och Sossarna (-2) backar i mandat.

Siffrorna leder onekligen till flera slutsatser. Miljöpartiet har i storstäderna lyckats fånga upp en känd och mycket rörlig väljargrupp: osäkra mittenväljare som tillhör medelklassen. I många sammanhang har de kallats ”lattemammor” och den benämningen är säkert ganska mycket huvudet på spiken.

Låt oss också anta att både Moderaterna och Sossarna tänker göra sina försök att ta tillbaka dessa väljare.

För sossarna är detta en ganska öppen högerflygel. Allt färre storstadsmänniskor kan identifiera sig med ord som klassamhälle eller arbetare. Industrisamhället är än svagare i Stockholm än i övriga landet. Socialdemokraterna ses av få som en lösning för framtidens utmaningar. Möjligen för 1900-talets. Dessutom hade sossarna en rad förslag som enligt Ilja Batljan (landstingsråd, s) ”retade upp medelklassen”. Han har säkerligen helt rätt. Förslagen om avskaffat RUT-avdrag, fastighetsskatt, höjd marginalskatt och förmögenhetsskatt lockar inte Stockholmsväljarna. Om sossarna ska få tilbaka dessa väljare krävs en breddning åt det storstadsliberala hållet. Och då avses inte enbart att vara tolerant i HBT-frågor.

För Moderaterna, som för första gången på decennier blir återvalda i Stadshuset, är detta också en väckarklocka. Uppenbart protesterade inte väljarna genom att rösta på den historiska nemesisen sossarna. Men de sände en annan signal. De sa att de varken var nöjda med titelhållaren eller utmanaren. De vill ha en tredje väg. Gröna Moderater kanske?

Moderaterna har efter detta val en utmaning i att svara på frågan varför de går framåt i landet men bakåt i Stockholm. Det brukar vara tvärt om.

En del av svaret kan säkert tillskrivas mättnadsgrad. Det är lättare att öka från 15 än från 30 procent. Men valanalyser som bygger på att hitta externa fel brukar sällan ge särskilt bra underlag för att fortsätta arbeta. Moderaterna måste fundera över varför lattemammorna gick till (mp).

För Miljöpartiet är detta så klart en framgång. Men som det ser ut nu ger de nya rösterna inga parlamentariska framgångar. Från ett Stockholmsperspektiv sitter de i opposition i såväl kommun, landsting som i riksdagen. Om lattemammorna protesterade mot att Moderaterna var för lite gröna eller att sossarna var för betonggrå är det inte säkert att de gör det igen nästa val. Lättrörliga väljargrupper tenderar att fortsätta vara just lättrörliga.

Nu har vi ett färdigt valresultat. Det kommer också många valanalyser på riksplan. I dessa kommer säkerligen frågan om Stockholmsregionen, där 21 procent av alla väljare bor, att ha en stor betydelse. Många kommer att ställa sig frågan om hur man kan vinna de gröna mittenväljarna i storstäderna.


Sd – rasister eller populister?

september 22, 2010

Det haglar valanalyser även om rösträkningen än inte är avslutad. En stor del av kommentarerna ägnas åt vilken påverkan Sverigedemokraterna får. Sammantaget känns kommentarerna något förvirrande. Jag tror att det beror på att vi inte skiljer på rasism och populism.

Sverigedemokraterna orsakar problem på två sätt, det ena eftersom de är (eller uppfattas som, om man vill) rasister. Det andra är att de är populister. Men detta är två separata problem som blir förvirrande när de sammanförs till ett enda resonemang.

Att de är rasister är ett politiskt problem. Här finns en risk att de påverkar andra partiers politik i en rasistisk riktning. Någon direkt risk att de får igenom sina egna förslag torde dock knappast föreligga. De kommer aldrig att få ihop en riksdagsmajoritet bakom sina egna förslag. Däremot kommer de att via förtroendeuppdrag att kunna få viss påverkan.

Vad de dock kan göra är att i varje läge rösta på det förslag som är mest rasistiskt, eller det förslag som släpper in minst antal invandrare och så vidare. När man diskuterar detta bör man också ha helt klart för sig hur beslut fattas i riksdagen. Förstår man inte ordet kontrapropositionsvotering bör man undvika att uttala sig tvärsäkert.

Jag tycker personligen att det andra problemet är betydligt större – populismen. Inte som mätt på en moralisk skala, men för Sverige. Att Sverigedemokraterna är populister kommer att göra Sverige svårare att styra. I alla fall om det inte blir en alliansmajoritet i riksdagen när rösterna snart är färdigräknade.

Vi kan knappast vänta oss att Sverigedemokraterna kommer att vara beredda att offra väljarstöd för vara med och klubba igenom någon obehaglig fråga i riksdagen. Det som brukar kallas att ta ansvar.

Alla som försökt sig på någon form av ledarskap, allt ifrån att uppfostra barn, leda ett fotbollslag eller inom politik vet att det är de obekväma besluten som är de viktiga. Att försöka att göra alla till lags blir aldrig bra och fega ledare hör inte hemma i att styra ett land. Då kunde vi ersätta riksdagen med Sifo eller Demoskop.

Risken är nu uppenbar att Fredrik Reinfeldt tvingas att styra landet i fyra år utan att kunna fatta andra beslut än de som ingen blir allt för upprörd över. Det kommer inte att bli bra.


Svenska vänstern allt mer ensam

september 14, 2010

Den svenska vänstern står allt mer ensam i sin kamp att staten ska äga fler företag. Samma år som Mona Sahlin och Lars Ohly ville förstatliga Saab meddelar den kubanska regeringen att en halv miljon jobb ska privatiseras.

Vår stat varken kan eller bör fortsätta att upprätthålla företag med för stora arbetsstyrkor, och förluster som tynger ekonomin. Det är kontraproduktivt, ger upphov till dåliga vanor och skadar arbetsprestationerna, sägs i ett officiellt uttalande från Kuba.

Vad säger du om den Lars Ohly…


Litar skattebetalarna på Ohly?

september 5, 2010

PJ Anders Linders ledare i dagens SvD är läsvärd. Linder pekar på det välkända faktum att de rödgröna taktiserar i skattefrågan inför valet. De vågar inte föreslå de skattesänkningar de egentligen vill föreslå. I alla fall inte för år 2011. Och i alla fall inte innan valet. Väljarna gillar nämligen jobbskatteavdraget.

Problemet är att den inkomsttagare som vill slippa minst en tusenlapp i månaden i skattehöjning måste ställa sig frågan: Men vad händer sedan? Eller kanske än mer explicit: kan man lita på att Lars Ohly kan vara med och styra Sverige i fyra år utan att trycka på den stora skattehöjarknappen?

Bland det första de rödgröna tänker göra om de vinner valet är att höja skatten för flera miljoner löntagare. Vi vet därmed början, men inte fortsättningen. Men den är inte omöjlig att gissa.