Dikaturens bästa vänner

november 24, 2010

Vi glömmer fort och det är lätt att tro att det som inte gör något väsen av sig inte är farligt. Den senaste granatattacken från Nordkorea visar dock än en gång att ondska inte sover bara för att den är tyst.

Utvecklingen i Nordkorea är obefintlig. Kim Jong Il må vara gammal och döende, men någon ljusning är svår att se. Nordkorea är fortfarande en av världens mest förhärdade diktaturer och det är svårt att se något gott komma ur landet. En unken skurklogik Nordkorea leder till att då och då angripa eller hota sin omvärld. Grundskälet är att landet är så sönderruttet regerat att det knappt ens finns mat till den egna armén, det enda staten prioriterar. Miljontals vanliga människor har svultit i decennier och lär tvingas fortsätta med det.

Diktaturens bästa vänner är slutenhet och glömska. Dess fiender är därför också öppenhet och kritiska frågor.

Under OS i Kina år 2008 riktades mycket ljus på situationen för mänskliga rättigheter i landet. Nu skrivs det en bråkdel så mycket om detta. Ändå vet vi att Kina avrättar 1000-tals personer per år. Vi ser ibland bilder på människor som dör i kinesiska gruvor, som har undermålig säkerhet. Kina är en hemsk diktatur. Men Nordkorea är än värre. Om det nu finns grader i helvetet.

Men ytterligare en av Kinas stora synder är att de håller sin onde diktaturlillebror under armarna. Utan Kinas stöd skulle diktaturen i Nordkorea falla som ett korthus.

Detta visar tydligt att det inte finns några isolerade öar kvar i världen. Kina har i sin tur relationer med i princip hela världen. Dessa relationer borde indirekt kunna användas för att störta världens värsta diktatur.

Annonser

Att ledas av två halvor?

november 18, 2010

Delad glädje är dubbel glädje medan delad sorg är halv sorg. Men vad blir egentligen delat ledarskap? Matematiken för detta är något otydlig.

Flera sossar för nu fram att (s) ska kopiera Miljöpartiets koncept med två partiledare. Empiri talar mot, de flesta partier i världen har valt att ha en ledare. Lärdomar finns från Norge där sossarna (Arbeiderpartiet) ett tag (2000-2001) hade en partiordförande (Torbjörn Jagland) och en annan statsminister (Jens Stoltenberg). Detta övergavs dock ganska snabbt, troligen på goda grunder. Det är heller inte särskilt lätt att leda i bevis att (mp) skulle ha vunnit på att ha två språkrör. I den senaste valrörelsen hade de ett flöte (Wetterstrand) och ett sänke (Eriksson) rent opinionsmässigt.

Risken är nog uppenbar att dubbelt (s)-ledarskap leder till samma konflikt som för (mp): rent PR-mässigt var det varje gång vansinne att skicka fram Eriksson i stället för Wetterstrand.

Att använda dubbelt ledarskap för att kunna välja en kandidat som är vänstersosse och en som är högerdito är heller inte särskilt smart. Det riskerar att permanenta en typ av uppdelning som sossarna rimligen borde göra vad de kan för att bli av med.

Möjligen låter förslaget gulligt och nytänkande. Men jag tror att det vore vansinne.


Att rösta på ett (s)pöke

november 16, 2010

Är det verkligen så enkelt som att en politiker blir mer populär ju längre ifrån väljarna personen befinner sig? En sanning som annars brukar nämnas i politik är att politikerna måste närma sig väljarna. Men tittar man på opinionsundersökningarna just nu verkar faktiskt avstånd vara en fördel.

Eller så ser vi spöken mitt på ljusa dagen.

50 procent av sossarnas väljare vill enligt en undersökning ha Margot Wallström som ny partiledare. Men vad grundar de egentligen det på? Är det på en saklig bedömning av hennes förmåga att leda partiet? Jag tvivlar på det.

Låt mig notera att detta inlägg inte avser bedöma Wallströms eventuella duglighet som partiledare. Den är säkert god och vad jag har sett av Wallström är hon en sympatisk människa och en god kommunikatör. Frågan är möjligen om hon har det som krävs av en partiledare. Men det får andra svara på.

Wallström har inte varit engagerad i svensk politik på över ett decennium. Med tanke på väljarnas normala politiska minne kan vi utgå från att de knappast grundar sin åsikt på erfarenhet av Wallström som politiker. Det handlar om något annat. En förskönande bild?

Kanske är Margot Wallström de svenska sossarnas svar på Barack Obamas ”change”. I budskapet change var det tydligt för väljarna att Obama var missnöjd med det som var. Men vad som komma skulle var mindre tydligt, för att inte säga höljt i dunkel. Wallström utmålas helt enkelt som det som sossarna behöver, utan att för den skulle svara på VAD det är de egentligen behöver. I brist på konkretion kan väljarna fylla i vad de själva önskar. Självklart blir ett sådant alternativ attraktivt. Men risken är uppenbart att att det bara är ett spöke.

Näst mest populär som partiledare är Thomas Bodström. Också han befinner sig i USA. Kanske gör han rätt i att stanna där om han vill bli partiledare. Vi kan också minnas Moderaternas höga opinionsiffror 1996-1997. Att skicka iväg sin partiledare till Bosnien tycktes då vara ett framgångskoncept för Moderaterna.

Problemet med spöken är att de bleknar i ljuset. Bilden av verkligheten blir inte den samma när man tittar närmare. Barack Obama fick nyligen rejält med pisk i USA:s mellanval. Carl Bildt kunde inte komma hem som hjälte och vinna valet 1998. Mona Sahlin blev aldrig den förnyare sossarna trodde sig ha valt.

Sossarna kan möjligen önska sig ett spöke, men de kommer inte att kunna ha ett som partiordförande.


Ny (s)-ledare: 5-i-topp

november 15, 2010

När nu väl Sahlin avgår haglar namnförslagen i luften. Det kommer de att fortsätta att göra ett bra tag framöver. Jag tänkte inte lägga mig i den diskussionen. Däremot gör jag en annan topplista, över vilka egenskaper den nya partiordföranden bör ha. Jag är väl medveten om att personen som beskrivs nedan inte finns.

Följande egenskaper bör en partiledare för (s) ha. I prioriterad ordning uppifrån:

Kunna leda partiet: Säga vad man vill om Göran Persson, men han kunde i alla fall få ett helt sosseparti att gå i takt. Under ytan döljer sig i en rad konflikter inom sossarna (och för den delen vilket parti man vill). Det finns en decennier gammal konflikt mellan höger och vänster – mellan förnyare och traditionalister. Det finns också slitningar inom ”rörelsen” mellan fack och parti. Dessutom vanliga hederliga personkonflikter. Ledarlöst kommer partiet att den närmsta tiden att lida mycket av detta. Ett av de viktigaste första besluten för en ny sosseledare blir därför att kräva rättning i leden. Om val ska vinnas måste all energi riktas mot de politiska motståndarna, inte inom partiet.

Utveckla politiken: Detta tycks råda i princip 100 % konsensus om. Sossarnas politik bygger på ett samhälle som inte längre finns. Eller i alla fall i liten utsträckning. Begrepp som klasskamp, arbetare och produktivitetsutveckling må se snygga ut i programskrifter. Men de berör allt färre människor. Men att utveckla politiken i Sveriges kanske mest traditionstyngda parti är ingen lätt match. I hög grad hänger detta ihop med egenskap 1.

När Fredrik Reinfeldt tog över Moderaterna fick han ett tydligt mandat att förnya partiets politik. I detta mandat fanns också ett stort mått av ledarskap. Uppdraget bestod inte att i att filtrera fram motioner via medlemsmöten, utan att faktiskt aktivt formulera förnyelsen i hög grad uppifrån och ner. Här har Moderaterna och Socialdemokraterna avgörande kulturskillnader till den tillträdande (s)-ledarens nackdel. En ny partiordförande för (s) måste söka ett mandat att faktiskt köra över sitt eget parti. Annars blir förnyelsen i alldeles för hög grad urvattnade kompromisser.

Kunna kommunicera: Politik som inte går att kommunicera är värdelös. Politik som när den kommuniceras uppfattas som något än den egentligen är innebär stora problem. Sossarna fick uppleva detta bland annat vad gäller fastighetsskatten. Thomas Östros kunde skrika sig hes i valrörelsen över att ”bara en procent skulle drabbas”. Väljarna såg i stället framför sig 12 år av höjda fastighetsskatter sist sossarna fick chansen. Politik handlar ofta mer om symboler och känslor än om siffror. Den stora utmaningen för (s) består dock inte av att paketera om nuvarande politik, utan detta går tillbaka till egenskap 2. Sossarna behöver en ny politik, som också går att kommunicera. De behöver skapa en berättelse om hur (S)verige ska se ut.

Förstå rörelsen: För att klara ovanstående tre krävs en god förståelse för vad personen ska leda. ”Rörelsen” är Sveriges största och troligen mest svårstyrda politiska kraft. Att Mona Sahlin gick ur facket ett tag sågs aldrig med blida ögon. Samtidigt som detta är en del av sossarnas problem kan inte en ny partiledare bortse från den inbyggda logik som finns. En god tumregel för alla som engagerar sig politiskt är att man alltid måste lära sig spelreglerna innan man kan förändra dem. Gärna in i minsta detalj. Annars blir man överkörd av paragrafryttarna.

Fläckfritt förflutet: Mona Sahlin kommer alltid att förknippas med Toblerone. Oavsett vad man tycker om detta kan man inte förneka att det alltid var som en extra akilleshäl för henne. Politiska misstag saknar preskriptionstid och kommer alltid att bidra till att sänka förtroendet för de som bär dem med sig. I den allt hårdnande politiska konkurrensen är det svårt att tänka sig att man medvetet kan välja en person med ett liknande handikapp. (Att detta är ett stort demokratiskt problem är disparat just nu och får bli en annan bloggpost.)

De nya (s)-ledaren måste söka ett starkt förändringsmandat. Det finns nu två vägar att välja för sossarna: chansa eller spela säkert. Om de spelar säkert kommer de att välja en person från tidningarnas nuvarande topplistor, en person som redan har en tung post i partiet. Den andra varianten vore att kasta det gamla överbord och ta en risk. Att välja någon som inte sitter i riksdagen och idag inte jobbar för partiet. Frågan är bara om den förändringsviljan finns.

Vad vi kan vara säkra på är att valet av person i hög grad också kommer att påverka möjligheterna till verklig förnyelse.

————————————————-

På samma ämne: SvD 2, Exp 2, DN 2, Kent och Jesper.


Den feta tanten borde ha sjungit

november 10, 2010

Vissa saker tycks bestå trots att omgivningen och förutsättningarna förändras. SvD skriver att sossarna vill höja skatten i Stockholm med 60 öre. DN skriver att Peter Forsberg vill göra en en ny (sjunde?) come back. Frågan är vilket som känns mest hypotetiskt.

Det troliga är i alla fall att inget av dem blir verklighet. Vi får se när den feta tanten sjunger.


Priset på gammal ost

november 10, 2010

– Nu ska de långa knivarna fram. ”Blamegame” (att skylla på andra) är ett sätt att uttrycka det, ett annat är att man ger betalt för gammal ost, säger Stig-Björn Ljunggren till TT enligt SvD.

Det är den tidigare ministern Morgan Johansson som i Sydsvenskan inleder diskussionen genom att lägga en hög grad av skulden för sossarnas valkatastrof på Thomas Östros. Har pekar på fyra avgörande misstag inom den ekonomiska politiken: återinförd fastig­hetsskatt, höjd bensinskatt, halverad krogmoms och kraftigt sänkt skatt för pensionärer.

Analysen är det inget fel på i sak, detta var säkerligen faktorer som påverkade mycket. Men det är lite märkligt att lägga hela skulden på Östros. Partiets politik är inte bara resultat av en persons arbete. Och ytterst ansvarig är inte Östros, det är Mona Sahlin. Men dit vågar Johansson inte sträcka sin kritik.

Det går därför inte att låta bli att misstänka att Stig-Björn Ljunggren har en poäng i sitt resonemang om gammal ost.

Frågan är nu om ostlocket har lyfts från pandora(s) ask. Kommer vi se ett fortsatt blamegame och folk som positionerar sig? SSU:s (med flera) krav på en förnyelse i partiledningen öppnar onekligen för intern positionering. Mona Sahlin har en delikat uppgift framför sig. En förnyelse av personer löser inte sossarnas grundproblem. Men persondiskussion rikerar uppenbart att ta viktig kraft från förnyelsen av politiken.

Vad vi kan vara säkra på är att vi bara har sett början av en lång process. Hur den slutar kommer att avgöra Reinfeldts chanser att bli omvald 2014. Vi får se vilken motståndare han får.

——————————

Uppdatering: Östros svarar på kritiken och Mona Sahlin uppmanar partistyrelsen att ställa sina platser till förfogande.


Vem mutar egentligen vem?

november 3, 2010

Bra och läsvärd ledare i dagens SvD som också är början på att sansa den senaste tidens mutdebatt något. Jag tror att de flesta egentligen håller med om att det är bra att politiker träffar olika typer av intressegrupper och deltar i samhällslivet. Motsatsen vore otänkbar.

Mona Sahlin får så klart skylla sig själv när hon kritiseras för att hon går på tennis. Inte för agerandet i sig, men för att hon några dagar tidigare intygat att hon aldrig låter sig bjudas på någonting. Att hon går på tennis är inte problemet, däremot uttalandet som lätt motbevisas.

Just fallet Sahlin blir extra tydligt. Man kan ställa sig frågan om vem som mutade vem. Eller mer precist: vem var det egentligen som vann på det hela? Visst fick Sahlin biljetter värda 7000 kronor. Men enkel PR-logik borde göra gällande att värdet för arrangörerna av Stockholm Open var betydligt större. Från arrangörernas perspektiv kan de visa att de har en turnering som är så viktig att bland andra landets ledande oppositionspolitiker (och Kulturministern m.fl.) prioriterar av deras dyrbara tid för att gå på arrangemanget.

Om man inte fattar det resonemanget borde man anmäla Kungen för mutbrott när han får en gratis kopp kaffe samtidigt som han inviger en ny bro i valfri mellanstor svensk stad.

Vi får inte bli så korkade att vi tror att varenda sak personer inte betalar själva plötsligt kan rubriceras ”muta”. Även om det kan bli en bra kvällstidningsrubrik.

Mutor är per definition en förmån för är ”otillbörlig”. Vad som är otillbörligt kan dessutom definieras olika från fall till fall, ofta beroende på relationen mellan dem som gör transaktionen. Dessutom beroende på personernas möjlighet att påverka beslut eller annat i de inbördes relationerna.

Om jag bjuder en kompis (med vilken jag saknar affärsrelationer) på en resa för ett väldigt stort värde kan det ändå aldrig bli tal om en muta. Men om jag bjuder en polis på kaffe och bulle precis när hon tagit fast mig för fortkörning är det ytterst olämpligt och kunde vara försök till mutbrott. Mutor kan därför heller inte sorteras in i enkla tabeller med beloppsgränser.

För politiker gäller dessutom två ”domstolar”. En formell juridisk, där nämndemän och jurister avgör. En mer informell där väljare avgör. För en politiker gäller det att hålla sig på rätt sida gränsen i båda ”domstolarna”. Men å andra sidan kan vi väljare lugna oss med att eftersom politiker har två ”domstolar” att förhålla sig till blir de automatiskt extra granskade. Det är säkert i grunden bra. Om granskningarna bygger på vettiga principer i alla fall. Annars kan det vara mer skadligt än nyttigt.

I den senaste tidens debatt om ”mutor” kommer man osökt in på fabeln om pojken och vargen. Vad händer med de verkliga mutorna om vi skriker MUTA så fort vi kan? Alla som läst fabeln kan gissa mitt svar.