Vem mutar egentligen vem?

Bra och läsvärd ledare i dagens SvD som också är början på att sansa den senaste tidens mutdebatt något. Jag tror att de flesta egentligen håller med om att det är bra att politiker träffar olika typer av intressegrupper och deltar i samhällslivet. Motsatsen vore otänkbar.

Mona Sahlin får så klart skylla sig själv när hon kritiseras för att hon går på tennis. Inte för agerandet i sig, men för att hon några dagar tidigare intygat att hon aldrig låter sig bjudas på någonting. Att hon går på tennis är inte problemet, däremot uttalandet som lätt motbevisas.

Just fallet Sahlin blir extra tydligt. Man kan ställa sig frågan om vem som mutade vem. Eller mer precist: vem var det egentligen som vann på det hela? Visst fick Sahlin biljetter värda 7000 kronor. Men enkel PR-logik borde göra gällande att värdet för arrangörerna av Stockholm Open var betydligt större. Från arrangörernas perspektiv kan de visa att de har en turnering som är så viktig att bland andra landets ledande oppositionspolitiker (och Kulturministern m.fl.) prioriterar av deras dyrbara tid för att gå på arrangemanget.

Om man inte fattar det resonemanget borde man anmäla Kungen för mutbrott när han får en gratis kopp kaffe samtidigt som han inviger en ny bro i valfri mellanstor svensk stad.

Vi får inte bli så korkade att vi tror att varenda sak personer inte betalar själva plötsligt kan rubriceras ”muta”. Även om det kan bli en bra kvällstidningsrubrik.

Mutor är per definition en förmån för är ”otillbörlig”. Vad som är otillbörligt kan dessutom definieras olika från fall till fall, ofta beroende på relationen mellan dem som gör transaktionen. Dessutom beroende på personernas möjlighet att påverka beslut eller annat i de inbördes relationerna.

Om jag bjuder en kompis (med vilken jag saknar affärsrelationer) på en resa för ett väldigt stort värde kan det ändå aldrig bli tal om en muta. Men om jag bjuder en polis på kaffe och bulle precis när hon tagit fast mig för fortkörning är det ytterst olämpligt och kunde vara försök till mutbrott. Mutor kan därför heller inte sorteras in i enkla tabeller med beloppsgränser.

För politiker gäller dessutom två ”domstolar”. En formell juridisk, där nämndemän och jurister avgör. En mer informell där väljare avgör. För en politiker gäller det att hålla sig på rätt sida gränsen i båda ”domstolarna”. Men å andra sidan kan vi väljare lugna oss med att eftersom politiker har två ”domstolar” att förhålla sig till blir de automatiskt extra granskade. Det är säkert i grunden bra. Om granskningarna bygger på vettiga principer i alla fall. Annars kan det vara mer skadligt än nyttigt.

I den senaste tidens debatt om ”mutor” kommer man osökt in på fabeln om pojken och vargen. Vad händer med de verkliga mutorna om vi skriker MUTA så fort vi kan? Alla som läst fabeln kan gissa mitt svar.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: