Team UN – world police?

mars 23, 2011

När är det rätt att använda våld? När kan man säga att en ledare för ett land har förbrukat sitt förtroende att leda landet? Finns det en ”world police”? Är det verkligen vårt bekymmer att ta itu med tyranner som bor på andra kontinenter?

Jag måste medge att jag är smått förvånad över att samtliga svenska politiker faktiskt ställer sig positiva till att Sverige ska delta i en militär insats mot Libyen och tyrannen Gaddafi. Vi svenskar brukar vara snabba att fördöma vad som pågår i världen, men vi vill inte gärna riskera svenska liv för att göra något åt det. Vi är neutrala och inte med i NATO, brukar vara (bort)förklaringen.

Men nu säger till och med exkommunisten och ledaren för vänsterpartiet, Lars Ohly, att om Sverige får frågan från FN borde vi skicka militära medel till Libyen. Samma Ohly som kräver att USA drar tillbaka sina militärbaser från Sydkorea, trots att inte ens sydkoreanerna vill det. Samma vänsterparti som inte ens ville att vi skulle bli medlemmar i FN.

Vad är det som gör Gaddafis Libyen så unikt?

Det finns många ledare för olika länder som förtrycker och mördar sin befolkning. Varför skickar vi inte stridsflygplan till Zimbabwe, Nordkorea eller Kina? Är det mindre elakt att låta sin befolkning svälta ihjäl i miljoner, än att skjuta dem med pansarvagnar? Eller att döma tiotusentals till döden i domstolar utan rättvisa. Resultatet blir trots allt samma sak. Död.

För att skingra förvirringen måste vi skärskåda vår ”world police”. I Tray Parkers och Matt Stones film med samma namn är världspolisen en hemlig myndighet i USA. I verkligheten heter den Förenta Nationerna.

För att FN ska kunna besluta om en militär insats måste en rad diktaturer vara med och fatta beslut. I det avgörande säkerhetsrådet sitter Kina och Ryssland med vetorätt. Den beslutsordningen gör det omöjligt för FN att ta i tu med många av världens värsta förtryckarstater. Många diktatorer skyddar varandra. De vet att samma sak skulle kunna drabba dem.

Sensmoralen för onda diktatorer är att de måste ha mäktiga vänner. Annars kommer världen inte att tolerera att de att de mördar sin befolkning. Nordkorea kan göra som de vill, FN kan inget göra så länge inte Kina går med på det. Ryssland kan fritt invadera Georgien utan att FN kan göra ett smack. FN kunde heller inte ingripa mot kriget i Jugoslavien i början av 1990-talet. Det var NATO som fick göra jobbet under ett sönderfallande Rysslands protester.

Låt oss hoppas på att det kommer något gott ur situationen i Libyen. Kanske får vi en mer närvarande världspolis som också sätter press på andra diktatorer att införa demokratiska reformer. Internet och ett mer öppet samhälle visar just nu upp för hela väldens befolkning att det är möjligt att göra uppror mot tyranner. När tyrannerna använder sin militär mot den egna befolkningen kommer omvärlden inte att stillatigande se på. Vi kan också glädjas åt att delar av militären i Egypten, Libyen och Bahrain faktiskt har valt att ställa sig på folket sida.

Det sista borde skrämma vilken diktator som helst. Jag är övertygad om att det kommer att stå långa kapitel i framtidens historieböcker om demokratirevolutionen på 2010-talet. Låt oss hoppas på ett långt kapitel om tyrannernas fall.