Vem ger sig om LAS?

juni 4, 2010

När man frågar mindre företag om vad som skulle kunna få dem att anställa ytterligare personal brukar alltid förändringar i lagens om anställningsskydd (LAS) komma högt. Tillsammans med sänkta skatter och minskat regelkrångel är dessa nästan alltid tre-i-topp.

LAS reglerar många saker, med det som brukar avses när man pratar om lagen är de så kallade turordningsreglerna: ofta beskriva som sist in – först ut. Det är just denna del av lagen som gör företag osäkra på att anställa nya personer.

Alla partier i Alliansen vet om detta och det är egentligen ingen som förnekar problemet. En stelbent arbetsmarknad kostar i form av uteblivna jobb. Lagen gör det dessutom svårare för nya grupper (invandrare och ungdomar) att komma in på arbetsmarknaden.

LAS kom till under en tid då arbetsmarknaden såg helt annorlunda ut jämfört med i dag. Den är inte anpassad efter dagens ekonomi som i hög grad bygger tjänsteföretag, där de flesta anställningar sker.

Men att ändra i LAS skulle innebära en politisk strid med starka krafter, framför allt LO. Det handlar därför inte bara om effektivitet på arbetsmarknaden, utan också om taktik och prioriteringar. Visst finns det hundratals andra åtgärder som skulle underlätta för företag att anställa. På det sättet är LAS ingen joker. Men symboliskt är den ändå det. LAS representerar den gamla arbetsmarknaden. Den som bygger på strikta skiljelinjer mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den som omfattar allt färre människor. Industrisamhället.

Jag har svårt att se att förändringar i LAS skulle helt kunna falla bort från den borgerliga agendan. De flesta inser nog att lagen inte kan vara kvar i nuvarande form hur länge som helst. Frågan är egentligen inte om – utan när.


Alla vill vi förlora

oktober 21, 2009

Stockholms Handelskammare presenterade i dag en rapport om det omdiskuterade kommunala skatteutjämningssystemet. Den korta slutsatsen är att systemet i princip tar pengar från Stockholm och ger till övriga landet. 14 miljarder kronor per år eller strax över 7 000 kronor per invånare i Stockholms län.

Men det är egentligen inte det allvarliga i kritiken som framförs.

Problemet med systemet är att det inte är ett utjämningssystem, utan ett utraderingssystem.

Jag tror att Stockholmarna skulle kunna acceptera att om en ny miljon skapas i tillväxt kan vi skicka några hundra tusen, kanske till och med en halv miljon, till övriga landet. Men så funkar inte systemet. I princip alla nya pengar en enskild kommun tjänar stoppas in i systemet och kommer ut i andra änden till alla.

Handelskammaren beskriver det i rapporten:

Utjämningen är så långtgående att systemet motverkar tillväxt. Det  inbjuder kommuner att förlita sig på utjämningssystemet i stället för att  vidta åtgärder för att stärka sitt eget skattekraftsunderlag eller för att öka  produktiviteten och effektiviteten i den kommunala verksamheten.

Det gör att alla kan leva på alla andra och slipper ta eget ansvar.

Att satsa på tillväxt, till exempel i form av investeringar i infrastruktur, kostar pengar för kommunerna. Hur ska vi vänta oss att de gör det om de inte får del av tillväxten som skapas?

Det är lika dumt som att beskatta löneökningar med 100 procent. Ingen skulle vilja öka sin lön då. Men så ser det ut för landets kommuner. Rika som fattiga.

Fattiga kommuner har heller inget incitament att öka sina intäkter. Ökade intäkter leder till minskade bidrag.

Problemet med att ändra det kommunala skatteutjämningssystemet är att det, hur man än ändrar, kommer att finnas vinnare men också förlorare som skriker i högan sky. Därför har politikerna hittills valt ett system som alla förlorar på. Då finns det i alla fall inga vinnare att vara avundssjuk på.

———————————

Bloggat om rapporten: Malin Löfsjögård, HD, Edvin Alam och Arkelsten.


Trängselskatten back 2,5 miljarder

oktober 18, 2009

Det är lätt att fiffla med siffror, särskilt om man sprider ut dem över många år.Till slut orkar folk inte kontrollräkna.

Nu anklagar oppositionen regeringen för att inte redovisa intäkterna för trängselskatten korrekt. Totalt har Stockholmarna (och andra) betalat ca 2,4 miljarder kronor i trängselskatt (1,5 miljarder kronor netto). Men hittills har trängselskatten långt ifrån ens betalat sina kostnader.

Trängselskatten drar in ungefär 800 miljoner kronor per år, men kostar 300 miljoner att administrera. Netto ger alltså skatten 500 miljoner kronor per år i överskott.

Men vi ska inte glömma att skatten kostade 4 000 miljoner kronor att införa (kostnader för utredningar, teknisk utrustning, investeringar, propaganda för skatten mm). Med nuvarande intäkter och utgifter tar det alltså åtta år innan det egentligen finns något överskott från skatten. Nettointäkterna från år 2007-2014 kommer bara (om inte skatten höjs eller någon annan förändring sker) att täcka gamla hål i staten kassakista. Men så vill helst ingen redovisa, varken regeringen eller oppositionen.

De totala kostnaderna för trängselskatten hittills (tom år 2009) är 4,9 miljarder kronor och intäkterna 2,4 miljarder. Än så länge alltså ett minus på 2,5 miljarder kronor.

Detta talas det dock lite om – eftersom det är det största fifflet med siffror av alla.


Sida: dagens i-landsproblem

oktober 13, 2009

Tydligen är personalen chockad på det statliga biståndsorganet Sida. Sida har spräckt sin budget och ledningen måste hantera det. Plus och minus måste gå ihop.

Knappast något unikt i tider av ekonomisk oro, kan tyckas. När jag läser om det blir jag lite förvånad över reaktionen. Ingen ska tydligen ens sägas upp.

Krisåtgärden består i anställningsstopp, stopp för kurser och stopp för tjänstreresor. Hur kan det räcka för att personalen ska bli ”chockad”? Det är väl att klara krisen ganska milt – om alla får behålla jobbet.

Att Sida under resten av året inte kan åka på tjänsteresor får nog faktiskt priset: dagens i-landsproblem. Även om deras jobb är att lösa dagens u-landsproblem.


Världsmästaren i byråkrati?

oktober 1, 2009

I bland undrar man hur folk tänker. I värsta fall om de tänker alls. Det tycks dock Försäkringskassan ha gjort när de betalar ut 50 öre (sic) i bidrag till en person varje månad. Enligt Aftonbladet förklarar sig Försäkringskassan med:

Regler är regler. Det ska inte finnas någon lägstanivå för äldreförsörjningsstödet, så om det bara rör sig om en krona ska pengarna betalas ut.

Man får nästan hoppas att det är ett felcitat, men det verkar det inte vara.

Jag jobbade för några år sedan med ett klokt kommunalråd som brukade (seriöst) argumentera för att varje kommunal handlingsplan eller policy skulle inledas med orden:

Observera att sunt förnuft får tillämpas inom denna plan.

Det vore nog inte fel att införa den policyn för Försäkringskassan.


Sveriges mest idiotiska mål

augusti 26, 2009

Gunilla Carlsson är en modig minister som vågar öppna Pandoras ask inom ett politikområde som alltid varit fullt av hyckleri, självgodhet och jantelag: Biståndspolitiken. Svenskan noterar att det är första gången på länge vi ser en utveckling i biståndsdebatten. Det är ett understatement. Carlssons inlägg finns att läsa här och några svar finns här, här och här.

Egentligen säger det sig själv att om ett politikområde styrs utifrån målet att göra av med en viss summa pengar blir det fel. Det övergripande målet för det svenska biståndet har i modern tid varit att göra av med pengar, ibland har målet varit 0,8 procent och ibland 1,0 procent av BNP. Inget annat politikområde har ett mål formulerat på det sättet. Av goda skäl. Jag brukar nämna detta enprocentsmål som ett av de mest idiotiska målen i svensk politik. Tänk om någon annan verksamhet, tex polisen, fick som mål att göra av med 18 miljarder kronor. Alla skulle säga: vad då göra av med 18 miljarder kronor, vad ska de åstadkomma då? I alla annan politik är innehållet i fokus, inte kostnaden för verksamheten.

Men inom biståndspolitiken har den frågan nästan varit tabu.

Många är de exempel på projekt inom biståndsområdet som gjort av med pengar de egentligen inte behövde. Att effektivisera biståndsarbetet står ju i direkt konflikt med det övergripande målet att göra av med pengar. Inom alla andra områden tycks ju råda politisk enighet om att inte slösa med skattepengarna. Varför inte här?


Byråkrater=välfärdens kärna

augusti 12, 2009

Svenskan är något viktigt på spåren i dagens ledare:

Att det även i den kommunala skolan finns stora uppstramningsbehov är knappast heller någon hemlighet. Offentliganställda lärares tidsanvändning utvärderas sällan eller aldrig trots att kostnaderna fortsätter att rinna iväg.

Mot denna bakgrund är det, för såväl kommunernas som skattebetalarnas skull, rimligt att ha en allvarlig diskussion om den nuvarande strukturen i välfärdens kärna. Det är framför allt detta som kommundebatten borde handla om.

Men perspektivet är vidare än så. Det är inte bara lärares eller läkares tid som kan effektiviseras. Hela den administrativa styrsningen av välfärdstjänsterna måste ses över.

När kommunerna försvarar sig med att 95 procent av kommunens verksamhet är ”välfärdens kärna” är detta en sanning med flera modifikationer.  I de 95 procenten räknas varenda byråkrat och kvadratmeter lokalyta in. Vi vet att träslöjdsalar ofta enbart utnyttjas ett tiotal timmar i veckan. Att många skolor har tomma klassrum som egentligen inte behövs. Tidigare rektorer som inte passade för sitt jobb får utredningsuppdrag inom utbildningsförvaltningen.

Vi vet också att i Sverige går bara hälften av skolan pengar till undervisning. Resten fastnar på vägen. Moderaterna var bra på att påpeka detta innan valet 2006.

Det privata utförare av välfärdstjänster ofta kan spara på är så kallade over-head-kostnader, eller på ren svenska byråkrati. Därmed kan de frigöra medel för såväl högre kvalitet som vinst. De kan också se till att lokaler utnyttjas mer flexibelt eller till flera olika typer av verksamheter. Inte heller tar de alltid politiskt korrekta hänsyn, som att tex avskaffa läkarsekreterare, som gör att läkare sköter sin egen administration. Hälften så snabbt som sekreteraren gjorde innan, men till dubbla lönen. I stället för att hacka på friskolor som gör vinst borde deras administration studeras och fungera som exempel på best practise.

Problemet inom den offentliga sektorn är att besparingar inte ses som goda. Begreppet nedskärningar har bitit sig fast så hårt att till och med avvecklandet av ett klassrum som inte behövs, eller nedläggningen av en skola där det knappt finns elever kallas för nedskärning. Att effektivisera produktion av varor och tjänster är det som leder till ökad välfärd, inte minskad. Del av problemet är att offentlig verksamhet inte mäts i faktiska resultat, utan i kvasimått som tex ”antal vuxna per elev i skolan”. Den typen av mått skulle kunna påvisa att en skola med 15 vaktmästare är den bästa.

Så visst går det att spara i ”välfärdens kärna” utan att det drabbar någon medborgare eller ger sämre samhällsservice. Åtminstone så länge vi räknar in allt vi kan hitta i ”välfärdens kärna”.

—————————————

Mer på samma tema

Uppdatering: bra ledare av SvD om detta.