SVT:s trovärdighet på spel?

oktober 28, 2011

”I vårt reportage är det de negativa bilderna som kommer fram, medan den andra bilden är totalt förhärskande i media. Vi tar upp den kritiska granskningen. Det blir betoning på det negativa för att ingen annan har pratat om det. Det kännetecknas av alla våra program, vad vi än granskar. ”

Citatet kommer från Janne Josefsson i SvD om Uppdrag Gransknings program om Glada Hudikteatern.

Det är intressant att Josefsson så tydligt erkänner att programmet Uppdrag Granskning inte är objektiva, utan medvetet betonar ”det negativa”. Hur går det ihop med SVT:s uppdrag att vara sakliga?

När SVT beskriver sig själva (SVT:s hemsida om Public Service) låter det såhär (fetningarna är mina):

Tanken bakom begreppet public service är att alla medborgare i ett demokratiskt land ska få tillgång till opartisk och mångsidig information inom en mängd olika områden.

Ett public service-företag spegla omvärlden ur många olika perspektiv. Som SVT-tittare ska man kunna ta reda på vad som tilldrar sig i landet och världen runtomkring så att man själv kan bilda sig en egen åsikt.

Man kan kanske försvara sig med att detta gäller hela SVT och inte enskilda program. Men man kan också fråga sig om det verkligen är statens (regim-TV:s) uppgift att producera och distribuera program som medvetet utelämnar viktiga fakta.

Annonser

Bygg monument vid Slussen

augusti 25, 2011

Att bygga om Slussen har varit på tapeten i decennier. Enorma belopp har lagts ut på att lappa och laga det befintliga bygget, som bokstavligen faller i bitar för var dag. Nu dömer sossarna i Stockholm ut det senaste förslaget till ny Slussen. Vilket förslag detta är i ordningen av förslag finns troligen ingen som ens kan hålla räkningen på.

”Sätt spaden i jorden och bygg!” borde vara det politiska direktivet. Inte taktiserande, gnällande, käbblande och beslutsvånda.

När (om?) vi väl får ett färdigt förslag tycker jag att det ska kompletteras med en sak: ett monument över politiskt käbbel.

Låt oss hoppas att Stockholm för all framtid slipper en process som Slussensåpan.


Dags för nästa Khadaffi

augusti 22, 2011

Vänner av demokrati kan fira ytterligare en dag av seger, nu när Libyens diktator faller. Ytterligare ett land kommer nu att styras av sin egen befolknings vilja, även om det så klart kommer att ta tid att bygga upp Libyen igen.

Men det finns en ytterligare glädjefaktor i detta. Nu är det möjligt att leta efter nästa diktator att avsätta. Under det senaste året har vi sett många exempel på hur folket har rest sig mot sina tidigare tyranner och diktatorer. Men exemplet Libyen visar också hur svårt det kan vara att avsätta diktatorer, utan omvärldens stöd. Utan hjälp från Natotrupperna hade det funnits en överhängande risk rebellerna i Libyen hade krossats av Khadaffis armé och legosoldater.

Det kommer såklart fortsatt att krävas hjälp från omvärlden till libyerna, men nu kan mycket av det direkt militära stödet omfokuseras. Likaså det diplomatiska arbetet.

Det är dags för världssamfundet att leta efter nästa Khadaffi. Syriens president, Bashar al-Assad, borde till exempel ligga bra till. För varje diktator som faller ser förtryckta folk att de faktiskt kan lyckas med det som kan se omöjligt ut.


Världen krymper

augusti 11, 2011

Uttrycket ”sköt dig själv och skit i andra” blir i finanspolitisk kontext allt mer uppenbart fel. Det går inte att skita i andra och även de som sköter sig drabbas om andra missköter sig. Trots urstarka svenska offentliga finanser måste regeringen ändå revidera ner prognoserna framöver.

Om inte Barack Obama steppar upp i det politiska ledarskapet, om inte Grekland genomför sin besparingsplan och om inte de andra PIGS-länderna genomför besparingar och reformer kommer krisen att vara kvar. Länge. Den som tror att det blir mindre kris av att elda upp bussar i London eller strejka i Aten har en världsbild som är skev. De sabbar även för alla oss andra.

Den globala krisen är inte föremål för åsikter. Den kan inte blundas bort. De länder som gör av med mer pengar än de har kommer varken att långsiktigt kunna räddas av Tyskland eller av TV-programmet skuldfällan. Det handlar om att räta munnen efter matsäcken och att amortera ner statsskulder som är osunda.

Populisterna kommer tyvärr att ha glada dagar, men låt oss hoppas att vi i stället får se mer av reellt politiskt ledarskap.

Krisen handlar i grund och botten om förtroende. Så länge de finansiella marknaderna inte litar på politikernas förmåga att ta oss ur krisen kommer den att vara kvar och möjligen också förvärras. Vi kan välja mellan goda eller onda spiraler. Världen är idag ganska liten och alla påverkar alla.

Vi behöver nu politiker som är större än sina partier, som vågar ta ansvar och som vågar lägga käpphästar åt sidan. Annars straffas alla.


Valberedningen – the power of default

augusti 9, 2011

Vi kommer nu att parallellt kunna följa två partiers process att utse en ny partiledare, Vänsterpartiet och Centern. Det ska bli mycket intressant att se hur flera kandidater klarar av att konkurrera inom samma partier. Normalt kan just intern konkurrens tyvärr ta fram de allra smutsigaste tricken ur politikens kultur och leverne. Att försöka slå andra partier och ta deras väljare är en del av politikens grundtanke och legio. Men intern konkurrens är knepigare, av två skäl. Det ena är att man inte gärna vill svartmåla sitt parti eller förlora väljare. Det andra är att man ena dagen ska kämpa med någon om en position för att veckan senare – efter valet – sitta tillsammans i samma båt igen. Därmed görs en hel del saker mindre öppet än vanligt. Dessutom blir personliga allianser viktigare.

För att underlätta personvalsprocesser använder partierna sig av valberedningar. Dessa består ofta av före detta politiker och av personer som inte själva gör anspråk på poster. Om saker fungerar som de ska, tar valberedningen fram ett förslag utifrån bästa förmåga och resultatet uppskattas av medlemmarna som därefter röstar igenom det. Men det finns uppenbara problem med denna process.

Det ena är att valberedningen inte alltid är så oväldig som man kan önska. Personer i valberedningen driver då fram kandidater som egentligen inte är dem majoriteten av de som ska rösta fram kandidaterna vill ha. Många politiker har tagit sig fram på goda relationer med rätt personer snarare än på goda relationer med många människor. Man kan tycka att det låter odemokratiskt, men det är faktiskt en del av tanken med en valberedning – att vägleda ombuden till beslut de kanske annars inte skulle fatta. Det slutliga avgörandet om vilka som blir valda ligger trots allt i medlemmarnas representanters – ombudens – händer. I alla fall i teorin.

Låt oss ta den nuvarande situationen för Centerpartiet som exempel. Här har valberedningen fattat det ovanliga beslutet att nominera tre kandidater till partiledare – i stället för som normalt en. Varför? Ett möjligt – och förhoppningsvis också sant – svar är att de inte vill riskera att influera processen i fel riktning.

Personval i organisationer har en tendens att alltid bli hyggligt jämna. Förklaringarna till detta är flera och förtjänar en egen bloggpost, låt oss skippa det nu.

Låt oss i stället titta på en typisk valsituation: Två kandidater som båda vill bli partiledare. I ett typiskt utgångsläge har varje kandidat stöd av 25-30 % av ombuden vardera, resten (strax under hälften) är osäkra. Ofta är det i detta skede en valberedning kan komma in och peka med hela handen på en kandidat. I det läget kan hela valet avgöras.

Av de osäkra ombuden finns nämligen en stor skara personer utan en preferens mellan de två kandidaterna. Antingen tycker de att båda är ungefär lika bra, eller också anser de sig inte besitta kunskap nog att fatta ett vettigt beslut. I båda fallen är de mottagliga för vad en auktoritet – som en valberedning – har att tillföra. Dessutom vill vi svenskar ogärna bråka – och att gå emot en valberedning betraktas ofta som lite fult inom ett parti. Det kallas att ”kuppa”. I ett någorlunda jämt val är det därför mycket sannolikt att en valberedning ”vinner”. Default är ju att ta det förkryssade alternativet.

Därmed är det inte alls säkert att den kandidat som annars skulle ha fått flest röster vinner ett val om den får valberedningen emot sig.

Centerpartiets val – att avstå från ”the power of default” – är därför mycket intressant och också hedervärt. Förhoppningsvis också smart. Nackdelen är så klart att man får leva med en intern personstrid ända fram till räknandet av röster. Om det går illa kan det splittra partiet, vilket bland annat den nuvarande statsministern har erfarenhet av.

Hur vänsterpartiet väljer att hantera sin personvalsprocess vet vi inte ännu, men det ska bli intressant att se processerna parallellt och sedan utvärdera.

—————————————–

Relaterad information: analyser av socialdemokraternas partiledarval 1, 2 och 3


Vem granskar spekulationsjournalistiken?

januari 31, 2011

En gedigen oberoende undersökning gjord på uppdrag av Socialstyrelsen visar att f.d. utrikesminister Anna Lindh (efter att hon blev dödligt knivskuren) fick bästa tänkbara vård utifrån förutsättningarna. Det känns bra utifrån flera aspekter att det slås fast. Ju mer fakta, desto mindre grund för rykten eller spekulationer.

En stor anledning till att utredningen gjordes får man nog tillskriva att TV 4:s Kalla Fakta gjorde ett uppmärksammat reportage i frågan. Så, borde vi alltså vara tacksamma mot Kalla Fakta för att de kastar ljus över vår nutidshistoria? Om de hade gjort ett sakligt och korrekt program skulle svaret ha varit ja. Men utredningen från Socialstyrelsen visar snarare att de gjorde programmet på lösa boliner.

En bärande spekulation och kritik från Kalla Fakta var att operationsmetoden ”damage control” inte skulle ha använts för att rädda Lindh. Därmed antyddes tesen att Anna Lindh dog i onödan på grund av okunniga läkare. Men granskningen från Socialstyrelsen visar att metoden visst användes.

Uppenbart hade inte Kalla Fakta på fötterna i sin kritik. I brist på fakta använde de spekulationer och gissningar. Därmed bidrog de till att ge väldigt många människor en falsk bild av vad som verkligen hände den aktuella natten på Karolinska Sjukhuset. Alla i operationen inblandade människor drogs i smutsen på grund av felaktiga antaganden.

Kanske skulle nästa granskande reportage granska vilken skada dålig journalistik kan ställa till med?

 


Ohly i förstatligartagen

januari 17, 2011

Enligt svenskans rubriksättare på svd.se vill Lars Ohly ”köpa tillbaka St Görans Sjukhus” (min fetning). Innan alla rättrogna kommunister får skrämselhicka är det bäst att de läser artikeln ordentligt. Det framgår nämligen inte av artikeln att det handlar om något köp. I artikeln står i stället att:

Vi tycker att S:t Görans sjukhus tillhör stockholmarna och vill att landstinget tar tillbaka (min fetning) sjukhuset nu när kontraktet ska omförhandlas.

Det handlar således knappast om att köpa något, utan att förstatliga (till Landstinget).

Vi behöver därmed inte tvivla på att Ohly inte följer sitt partiprogram, som om ägande proklamerar (sid 27):

Kapitalets makt måste brytas för att demokratin skall kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.