Mindre pengar blir mer pengar?

augusti 31, 2011

Noterar att organisationen planka.nu kör samma argumentation som de strejkande i Grekland. Och samma logik. De vill bekämpa att SL behöver ökade intäkter med att försöka minska desamma. Om de istället såg till att folk INTE plankade kanske SL skulle ha pengar till sina satsningar med lägre prishöjningar.

Ungefär med samma logik som att Greklands brist på pengar försvinner av att folk INTE arbetar…

Om man gillar kollektivtrafik borde man väl vara beredd att betala för den?


Nya gröna lattemitten

september 23, 2010

Den som fortfarande ser miljöpartiväljare som mulletomtar med fjällrävenryggsäck i småstäder på landet måste nu tänka om. Tittar man på valresultatet för Miljöpartiet i riksdagsvalet ser man snabbt att mp är ett storstadsparti. Det starkaste stödet finns i Stockholms kommun och näst starkast kommer Sveriges näst största stad, Göteborg. Bronsplatsen finns i akademikerstaden Uppsala.

Det är inte bara Fredrik Reinfeldt som genomfört en partiförnyelse som breddat partiets väljarbas avsevärt.

I Stockholm ser (mp) främst ut att ha tagit väljare i riksdagsvalet från ett blekt Socialdemokraterna som backat 2,5 procent till låga 20,8. Men även Moderaterna ha backat knappt i riksdagsvalet (-0,7 procent).

I valet till stadsfullmäktige ökar (mp) sina mandat med 60% till 16 mandat. Både Moderaterna (-3) och Sossarna (-2) backar i mandat.

Siffrorna leder onekligen till flera slutsatser. Miljöpartiet har i storstäderna lyckats fånga upp en känd och mycket rörlig väljargrupp: osäkra mittenväljare som tillhör medelklassen. I många sammanhang har de kallats ”lattemammor” och den benämningen är säkert ganska mycket huvudet på spiken.

Låt oss också anta att både Moderaterna och Sossarna tänker göra sina försök att ta tillbaka dessa väljare.

För sossarna är detta en ganska öppen högerflygel. Allt färre storstadsmänniskor kan identifiera sig med ord som klassamhälle eller arbetare. Industrisamhället är än svagare i Stockholm än i övriga landet. Socialdemokraterna ses av få som en lösning för framtidens utmaningar. Möjligen för 1900-talets. Dessutom hade sossarna en rad förslag som enligt Ilja Batljan (landstingsråd, s) ”retade upp medelklassen”. Han har säkerligen helt rätt. Förslagen om avskaffat RUT-avdrag, fastighetsskatt, höjd marginalskatt och förmögenhetsskatt lockar inte Stockholmsväljarna. Om sossarna ska få tilbaka dessa väljare krävs en breddning åt det storstadsliberala hållet. Och då avses inte enbart att vara tolerant i HBT-frågor.

För Moderaterna, som för första gången på decennier blir återvalda i Stadshuset, är detta också en väckarklocka. Uppenbart protesterade inte väljarna genom att rösta på den historiska nemesisen sossarna. Men de sände en annan signal. De sa att de varken var nöjda med titelhållaren eller utmanaren. De vill ha en tredje väg. Gröna Moderater kanske?

Moderaterna har efter detta val en utmaning i att svara på frågan varför de går framåt i landet men bakåt i Stockholm. Det brukar vara tvärt om.

En del av svaret kan säkert tillskrivas mättnadsgrad. Det är lättare att öka från 15 än från 30 procent. Men valanalyser som bygger på att hitta externa fel brukar sällan ge särskilt bra underlag för att fortsätta arbeta. Moderaterna måste fundera över varför lattemammorna gick till (mp).

För Miljöpartiet är detta så klart en framgång. Men som det ser ut nu ger de nya rösterna inga parlamentariska framgångar. Från ett Stockholmsperspektiv sitter de i opposition i såväl kommun, landsting som i riksdagen. Om lattemammorna protesterade mot att Moderaterna var för lite gröna eller att sossarna var för betonggrå är det inte säkert att de gör det igen nästa val. Lättrörliga väljargrupper tenderar att fortsätta vara just lättrörliga.

Nu har vi ett färdigt valresultat. Det kommer också många valanalyser på riksplan. I dessa kommer säkerligen frågan om Stockholmsregionen, där 21 procent av alla väljare bor, att ha en stor betydelse. Många kommer att ställa sig frågan om hur man kan vinna de gröna mittenväljarna i storstäderna.


Världsnyhet på Kungsholmen

februari 5, 2010

När det händer världsnyheter på Kungsholmen handlar det tydligen om att elda upp kaniner. Nyheten har utsetts av Time till årets mest udda nyhet. Frågan är om det är en merit eller en förolämpning att vinna den utmärkelsen…

Rubriken var i alla fall kul: ”Så blir kaniner till värme i Värmland”.


Sparka Josefsson eller sälj

november 13, 2009

Den aktuella diskussionen om Vattenfall visar återigen vilken märklig hybrid ett statligt företag som konkurrerar på en fri marknad är. El är en konkurrensutsatt vara/tjänst på en allt friare och mer avreglerad europeisk marknad. Den som vinner är den som är bäst.

Som företag kan inte Vattenfall bara vara nationellt baserade, då kommer de sakta att dö eller köpas upp av någon större. De måste ut i Europa. Samtidigt har Vattenfall blivit lite av en symbol för det svenska, det lite finare än de andra. Vattenfall har en miljöstämpel, som producent av vattenkraft. Men de allt skitigare kolkraftsaffärerna i Tyskland har också skitat ner varumärket.

Vattenfall förvandlas till (inrikes)politik i dessa lägen. Allsköns politiker ska lägga sina synpunkter och styra och ställa. Men när de gör det upphör Vattenfall att vara ett konkurrenskraftigt bolag, de får i stället handikappet av den svenska jantelagen och politisk korrekthet med i sin verksamhet. Det håller inte i längden. Så kan inte ett bolag styras, i alla fall inte om det ska blir framgångsrikt.

Konkurrensen på den europeiska elmarknaden är stentuff. För att lyckas där måste det finnas ett handlingsutrymme. Därför gör Vattenfalls styrelse helt rätt, företagsekonomiskt, när de hela tiden utreder alla tänkbara alternativ. Motsatsen vore tjänstefel. Men det skapar klart diskussioner. Diskussioner som delvis färgas av gamla kommunistiska ideal, att alla ska vara med och styra bolaget, eftersom det är offentligt ägt. Det håller inte.

Jag är förvisso inte säker på att Lars G Josefsson är rätt man att leda Vattenfall, det kan jag inte bedöma. Den senaste tidens agerande talar inte till hans fördel. Regeringen måste, som företrädare för ägaren staten, lösa den konflikt som nu finns. Vattenfall behöver ett tydligt besked.

Antingen ska Vattenfall få agera utifrån vad som är kommersiellt rätt. Eller så ska vi alla vara med och styra och peta i bolaget. Frågan kan ställas på sin spets genom att fråga om Vattenfall är ett aktiebolagen eller förlängd arm till Miljödepartementet.

Förmodligen kan då alternativen ställas till att staten antingen säljer Vattenfall eller sparkar Josefsson och sätter dit en snäll byråkrat som gör som den svenska opinionen vill. Det sista kan bli dyrt dock.


Obama i rejäl uppförsbacke

november 4, 2009

När Barack Obama valdes till USA:s president var han enormt hajpad, både i USA och i omvärlden. Han var ung, svart och jämfördes med självaste JF Kennedy. Han gav amerikanerna hopp. Nu skulle USA äntligen få en president som gillades av såväl amerikanerna som omvärlden, var bilden.

Sedan kom verkligheten.

Barack Obama har ett tufft jobb att sköta, som USA:s president. Även om du kan bli hajpad i början är det på resultat du bedöms som politiker.

Och de verkliga resultaten har varit klena för Obama.

Han kunde inte få OS till hemstaden Chicago, trots en ad hoc-resa till Köpenhamn.

Han tröstades lite av att få Nobels fredspris, men bägaren smolkades av att en i princip enig omvärld tyckte att det var för tidigt och oförtjänt. Han höll till och med själv delvis med om det.

Obama pratade mycket om klimat och miljö i presidentvalet. Men den hårda verkligheten hinner snabbt ifatt. Han har oerhört svårt att få med ens de egna partikamraterna i kongressen på ett så tufft avtal som EU och ordförande Fredrik Reinfeldt vill ha.

Igår fick ha ytterligare politisk pisk i guvernörsvalen, där Republikanerna tog hel delstater som normalt borde vunnits av Obama och Demokraterna. Väljarna i USA börjar ifrågasätta vem de egentligen valde. Vad fanns bakom de vackra och hoppingivande orden?

Barack Obama är förvisso ingen sopa som inte kan få något gjort. Många vallöften har genomförts, men i de stora frågorna kommer han inte riktigt fram. Han kämpar som tusan med både sin sjukvårdsreform och med ett klimatavtal. Men än har vi bara sett klena resultat.

Om Obama ska gå till historien som en framgångsrik president i USA:s historia, avgör han i hög grad själv. Just nu befinner han sin i en ganska brant uppförsbacke.


Mer kärnkraft – mindre kolkraft

oktober 30, 2009

Kanske kan vi snart få ett slut på det 30 år långa traumat vad gäller svensk kärnkraftspolitik. När Vattenfall planerar att bygga ett nytt kärnkraftverk i Sverige kan vi få en riktig diskussion som bygger på fakta och miljökonsekvenser. Vad är bra att bygga och vad ska vi satsa på?

Sverige har de senaste åren lagt ner två kärnkraftsreaktorer (Barsebäck) samtidigt som det statliga företaget Vattenfall allt mer expanderat sin energiproduktion via kolkraftverk. Det svenska bidraget till energiproduktionen har trots allt gått bakåt, rent tekniskt – och mot högre utsläpp av CO2.

Låt oss nu hoppas att miljörörelsen inte reagerar med ett ryggmärgsmässigt motstånd, utan faktiskt kan tänka nytt.  Kärnkraft är trots allt betydligt bättre än kolkraft, även om det än så länge inte finns något miljömässigt neutralt sätt att få fram energi.

 

 


Fast vem ska betala?

oktober 12, 2009

I dag argumenteras på DN debatt att de rika länderna ska betala för de fattiga länderna när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser. Dessutom lanseras en metod att göra det, att subventionera elproduktion genom en global energifond. Idén är det inget fel på, men rubriken på artikeln är minst sagt pompös: ”Så löser vi knäckfrågan inför Köpenhamnskonferensen” (COP15).

Knäckfrågan inför COP15 är knappast hur ett system för betalningar tekniskt ska utformas. Problemet är hur notan för det hela ska fördelas. Och hur stor den blir.

Taktiskt nog väljer heller inte artikelförfattarna att specificera hur stor summa som behövs för att lösa klimatfrågan. Den summan är nämligen ofantlig.

Ändå är det bra att lösningar nu läggs på bordet. COP15-mötet i Köpenhamn kommer inte att vara slutpunkten för förhandlingarna. Och på något sätt måste de rika länderna vara med och betala för de fattiga ländernas investeringar. Innan dess måste dock ett gemensamt utsläppsmål sättas. Där är vi inte ännu.