En sista not om Saab

september 9, 2011

Snart är nu Saabsagan slut. Under snart två års tid har vi sett allehanda turer där stackars Saabanställda har kastats mellan hopp och förtvivlan. Snart återstår nog bara det sista. Vi har sett politiker som velat köpa företaget och en rad läktarcoacher som kommit med lösningar. Men ändå har hela kärnfrågan varit enkel, jag skrev detta i november 2009:

[Det] som kommer att driva Saab i graven är betydligt enklare än alla de turer vi sett valsas i pressen. Raden av spekulationer, räddningsförsök, politiska dimridåer och annat har bara skymt det egentliga skälet.

Saab säljer för få bilar.

För att ha kvar ett företag måste det generera vinst, eller i alla fall ett nollresultat. Det har inte Saab gjort på 20 år (mer än något enstaka år). Det kommer nu att uppstå en diskussion om vems felet är att Saab dör. Svaret är mycket enkelt: i princip allas, utom de (allt för) få som valde att köpa en Saabbil.

Den som skyller på ovilliga politiker i Kina eller Sverige eller på något annat lägger dimridåer.

Annonser

Slösurf ger lägre lön?

augusti 24, 2011

En grupp forskare har enligt Svenskan undersökt hur slösurfande påverkar arbetsförmågan. Nyheten sammanfattas:

Genom att jämföra tre gruppers arbetsprestationer efter att de tagit paus kunde forskarna mäta hur fokuserade de anställda var. Uppgiften gick ut på att ringa in så många bokstaven e som möjligt i en löpande text.

De olika grupperna fick markera ”e” i tjugo minuter. Efter det fick en grupp fortsätta med en annan enkel syssla, en andra grupp fick ta paus och göra vad de ville (förutom att slösurfa på internet) och en tredje grupp fick surfa på internet. Tio minuter senare fick samtliga grupper återgå till att markera bokstäver.

I forskarnas resultat syns tydligt att gruppen som fick surfa fritt på internet var den som presterade högst efter att de återupptagit sin syssla. ”Surfgruppen” visade också tecken på att vara mentalt piggare, mer engagerade och mindre uttråkade när de fortsatte att markera bokstäver.

Vad man möjligen kan invända är att det ju inte är säkert att alla människor har som arbetsuppgift att ringa in bokstaven e i en text, eller ens arbetsuppgifter som liknar textanalys. En telefonförsäljare skulle nog knappast höja sin lön med slösurfande, inte heller en läkare. Vad man möjligen bevisat är att den som sitter med monotona arbetsuppgifter behöver en paus ibland.Det visste vi väl redan?

Men den som litar på forskningen kan ju alltid släppa arbetet och surfa runt lite. Framhåll sedan i nästa löneförhandling att du slösurfar en timme om dagen, så kanske du får högre lön. Någon som testat?


Världen krymper

augusti 11, 2011

Uttrycket ”sköt dig själv och skit i andra” blir i finanspolitisk kontext allt mer uppenbart fel. Det går inte att skita i andra och även de som sköter sig drabbas om andra missköter sig. Trots urstarka svenska offentliga finanser måste regeringen ändå revidera ner prognoserna framöver.

Om inte Barack Obama steppar upp i det politiska ledarskapet, om inte Grekland genomför sin besparingsplan och om inte de andra PIGS-länderna genomför besparingar och reformer kommer krisen att vara kvar. Länge. Den som tror att det blir mindre kris av att elda upp bussar i London eller strejka i Aten har en världsbild som är skev. De sabbar även för alla oss andra.

Den globala krisen är inte föremål för åsikter. Den kan inte blundas bort. De länder som gör av med mer pengar än de har kommer varken att långsiktigt kunna räddas av Tyskland eller av TV-programmet skuldfällan. Det handlar om att räta munnen efter matsäcken och att amortera ner statsskulder som är osunda.

Populisterna kommer tyvärr att ha glada dagar, men låt oss hoppas att vi i stället får se mer av reellt politiskt ledarskap.

Krisen handlar i grund och botten om förtroende. Så länge de finansiella marknaderna inte litar på politikernas förmåga att ta oss ur krisen kommer den att vara kvar och möjligen också förvärras. Vi kan välja mellan goda eller onda spiraler. Världen är idag ganska liten och alla påverkar alla.

Vi behöver nu politiker som är större än sina partier, som vågar ta ansvar och som vågar lägga käpphästar åt sidan. Annars straffas alla.


Strategi blir populism

februari 3, 2011

Man kan kanske tycka synd om Maud Olofsson idag. Eller så får hon skylla sig själv, lite beroende på hur man ser på det.

DN Debatt lägger hon egentligen fram ett förnyelseprogram för Centerpartiet. Problemet är bara att hon samtidigt lägger ett konkret förslag som tar all uppmärksamhet. Svenskan refererar artikeln med rubriken: ”C-ledaren vill reglera elpriserna”. Rimligen en korrekt journalistisk bedömning av vad som är mest intressant i artikeln.

Kanske följer samma tidnings ledarsida upp med en artikel som konstaterar att Maud Olofsson och Vladimir Putin har samma strategi för elpriserna: staten bestämmer.

Olofsson står lite i valet mellan pest eller kolera. Det rimliga politiska linjen, att låta marknaden styra, är svårsåld för ett parti med krympande opinionsstöd. Att föreslå politiska regleringar är att bita i det sura ideologiska äpplet, men är kanske mer gångbart PR-mässigt.

I artikeln skriver Maud Olofsson för övrigt mycket övrigt intressant, tex:

Centerpartiet kommer att ta större plats i Alliansen. Vi tror att alla fyra partier blir vinnare på att skillnaderna blir tydligare och balansen mellan partierna bättre. Vi ska åter bli den förnyande kraften i samarbetet som bidrar med nya idéer.

Frågan är bara om någon kommer att minnas det budskapet.


Ohly i förstatligartagen

januari 17, 2011

Enligt svenskans rubriksättare på svd.se vill Lars Ohly ”köpa tillbaka St Görans Sjukhus” (min fetning). Innan alla rättrogna kommunister får skrämselhicka är det bäst att de läser artikeln ordentligt. Det framgår nämligen inte av artikeln att det handlar om något köp. I artikeln står i stället att:

Vi tycker att S:t Görans sjukhus tillhör stockholmarna och vill att landstinget tar tillbaka (min fetning) sjukhuset nu när kontraktet ska omförhandlas.

Det handlar således knappast om att köpa något, utan att förstatliga (till Landstinget).

Vi behöver därmed inte tvivla på att Ohly inte följer sitt partiprogram, som om ägande proklamerar (sid 27):

Kapitalets makt måste brytas för att demokratin skall kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.


Vem mutar egentligen vem?

november 3, 2010

Bra och läsvärd ledare i dagens SvD som också är början på att sansa den senaste tidens mutdebatt något. Jag tror att de flesta egentligen håller med om att det är bra att politiker träffar olika typer av intressegrupper och deltar i samhällslivet. Motsatsen vore otänkbar.

Mona Sahlin får så klart skylla sig själv när hon kritiseras för att hon går på tennis. Inte för agerandet i sig, men för att hon några dagar tidigare intygat att hon aldrig låter sig bjudas på någonting. Att hon går på tennis är inte problemet, däremot uttalandet som lätt motbevisas.

Just fallet Sahlin blir extra tydligt. Man kan ställa sig frågan om vem som mutade vem. Eller mer precist: vem var det egentligen som vann på det hela? Visst fick Sahlin biljetter värda 7000 kronor. Men enkel PR-logik borde göra gällande att värdet för arrangörerna av Stockholm Open var betydligt större. Från arrangörernas perspektiv kan de visa att de har en turnering som är så viktig att bland andra landets ledande oppositionspolitiker (och Kulturministern m.fl.) prioriterar av deras dyrbara tid för att gå på arrangemanget.

Om man inte fattar det resonemanget borde man anmäla Kungen för mutbrott när han får en gratis kopp kaffe samtidigt som han inviger en ny bro i valfri mellanstor svensk stad.

Vi får inte bli så korkade att vi tror att varenda sak personer inte betalar själva plötsligt kan rubriceras ”muta”. Även om det kan bli en bra kvällstidningsrubrik.

Mutor är per definition en förmån för är ”otillbörlig”. Vad som är otillbörligt kan dessutom definieras olika från fall till fall, ofta beroende på relationen mellan dem som gör transaktionen. Dessutom beroende på personernas möjlighet att påverka beslut eller annat i de inbördes relationerna.

Om jag bjuder en kompis (med vilken jag saknar affärsrelationer) på en resa för ett väldigt stort värde kan det ändå aldrig bli tal om en muta. Men om jag bjuder en polis på kaffe och bulle precis när hon tagit fast mig för fortkörning är det ytterst olämpligt och kunde vara försök till mutbrott. Mutor kan därför heller inte sorteras in i enkla tabeller med beloppsgränser.

För politiker gäller dessutom två ”domstolar”. En formell juridisk, där nämndemän och jurister avgör. En mer informell där väljare avgör. För en politiker gäller det att hålla sig på rätt sida gränsen i båda ”domstolarna”. Men å andra sidan kan vi väljare lugna oss med att eftersom politiker har två ”domstolar” att förhålla sig till blir de automatiskt extra granskade. Det är säkert i grunden bra. Om granskningarna bygger på vettiga principer i alla fall. Annars kan det vara mer skadligt än nyttigt.

I den senaste tidens debatt om ”mutor” kommer man osökt in på fabeln om pojken och vargen. Vad händer med de verkliga mutorna om vi skriker MUTA så fort vi kan? Alla som läst fabeln kan gissa mitt svar.


Nya gröna lattemitten

september 23, 2010

Den som fortfarande ser miljöpartiväljare som mulletomtar med fjällrävenryggsäck i småstäder på landet måste nu tänka om. Tittar man på valresultatet för Miljöpartiet i riksdagsvalet ser man snabbt att mp är ett storstadsparti. Det starkaste stödet finns i Stockholms kommun och näst starkast kommer Sveriges näst största stad, Göteborg. Bronsplatsen finns i akademikerstaden Uppsala.

Det är inte bara Fredrik Reinfeldt som genomfört en partiförnyelse som breddat partiets väljarbas avsevärt.

I Stockholm ser (mp) främst ut att ha tagit väljare i riksdagsvalet från ett blekt Socialdemokraterna som backat 2,5 procent till låga 20,8. Men även Moderaterna ha backat knappt i riksdagsvalet (-0,7 procent).

I valet till stadsfullmäktige ökar (mp) sina mandat med 60% till 16 mandat. Både Moderaterna (-3) och Sossarna (-2) backar i mandat.

Siffrorna leder onekligen till flera slutsatser. Miljöpartiet har i storstäderna lyckats fånga upp en känd och mycket rörlig väljargrupp: osäkra mittenväljare som tillhör medelklassen. I många sammanhang har de kallats ”lattemammor” och den benämningen är säkert ganska mycket huvudet på spiken.

Låt oss också anta att både Moderaterna och Sossarna tänker göra sina försök att ta tillbaka dessa väljare.

För sossarna är detta en ganska öppen högerflygel. Allt färre storstadsmänniskor kan identifiera sig med ord som klassamhälle eller arbetare. Industrisamhället är än svagare i Stockholm än i övriga landet. Socialdemokraterna ses av få som en lösning för framtidens utmaningar. Möjligen för 1900-talets. Dessutom hade sossarna en rad förslag som enligt Ilja Batljan (landstingsråd, s) ”retade upp medelklassen”. Han har säkerligen helt rätt. Förslagen om avskaffat RUT-avdrag, fastighetsskatt, höjd marginalskatt och förmögenhetsskatt lockar inte Stockholmsväljarna. Om sossarna ska få tilbaka dessa väljare krävs en breddning åt det storstadsliberala hållet. Och då avses inte enbart att vara tolerant i HBT-frågor.

För Moderaterna, som för första gången på decennier blir återvalda i Stadshuset, är detta också en väckarklocka. Uppenbart protesterade inte väljarna genom att rösta på den historiska nemesisen sossarna. Men de sände en annan signal. De sa att de varken var nöjda med titelhållaren eller utmanaren. De vill ha en tredje väg. Gröna Moderater kanske?

Moderaterna har efter detta val en utmaning i att svara på frågan varför de går framåt i landet men bakåt i Stockholm. Det brukar vara tvärt om.

En del av svaret kan säkert tillskrivas mättnadsgrad. Det är lättare att öka från 15 än från 30 procent. Men valanalyser som bygger på att hitta externa fel brukar sällan ge särskilt bra underlag för att fortsätta arbeta. Moderaterna måste fundera över varför lattemammorna gick till (mp).

För Miljöpartiet är detta så klart en framgång. Men som det ser ut nu ger de nya rösterna inga parlamentariska framgångar. Från ett Stockholmsperspektiv sitter de i opposition i såväl kommun, landsting som i riksdagen. Om lattemammorna protesterade mot att Moderaterna var för lite gröna eller att sossarna var för betonggrå är det inte säkert att de gör det igen nästa val. Lättrörliga väljargrupper tenderar att fortsätta vara just lättrörliga.

Nu har vi ett färdigt valresultat. Det kommer också många valanalyser på riksplan. I dessa kommer säkerligen frågan om Stockholmsregionen, där 21 procent av alla väljare bor, att ha en stor betydelse. Många kommer att ställa sig frågan om hur man kan vinna de gröna mittenväljarna i storstäderna.