Har Juholt myglat eller är han korkad?

oktober 7, 2011

Är det verkligen troligt att anta att Håkan Juholt inte kände till reglerna för riksdagens ersättningen för bostad, trots att han skriftligen informerats om detta och trots att det varit offentlig debatt om det många gånger? Han får ny välja att framstå som en myglare eller en person som inte sätter sig in i gällande regler. Kortsiktigt är det en vinst i att framställa som det senare, men i längden? Detta kommer att förfölja honom och Socialdemokraterna så länge Juholt sitter kvar.

Om du inte tror mig – fråga Mona Sahlin.

Annonser

Kaxigt Kd behövs

september 30, 2011

Dagens debattartikel från Göran Hägglund är ett av de spetsigare utspelen vi sett på ett bra tag. Det krävs nog om Kd ska finnas kvar.

För att göra sig relevanta i den politiska debatten måste Kd skapa konflikter och vara provocerande. Det är de när de skriver:

Vissa politiker tycks oavbrutet ägna sig åt att hitta fel på människors liv och med politiska medel försöka korrigera deras vardag. Särskilt sorgligt är det förstås när det är partier som kallar sig liberala som ägnar sig åt den typen av övningar. Det går en skiljelinje mellan de som vill peta och stöka runt i småbarnsföräldrarnas liv – och oss som vill öka föräldrarnas makt och möjlighet genom ökad flexibilitet i familjestödet. Dessvärre är vi kristdemokrater fortfarande relativt ensamma om vår hållning, också i alliansen.

Kd har länge haft problem med att de varit rädda för att framföra förslag som skapar debatt. Men logiken för ett parti som har stöd av 4-6 procent av väljarna kan inte vara att alla måste hålla med dem. Det räcker att en fjärdedel av väljarna håller med dem för att skapa en stor potential för nya väljare.

Familjepolitiken är Kd:s hemmaplan och ett krig mot att staten ska lägga sig i människors liv slår igenom i ett brett väljarspektrum, från borgerliga kärnväljare till mittenväljarna. Göran Hägglunds jobb är egentligen ganska enkelt, det är att hålla sig borta från fyraprocentsspärren. Det är Kd:s bidrag till att Alliansen ska sitta kvar. Resten av jobbet är andras.


Strategi blir populism

februari 3, 2011

Man kan kanske tycka synd om Maud Olofsson idag. Eller så får hon skylla sig själv, lite beroende på hur man ser på det.

DN Debatt lägger hon egentligen fram ett förnyelseprogram för Centerpartiet. Problemet är bara att hon samtidigt lägger ett konkret förslag som tar all uppmärksamhet. Svenskan refererar artikeln med rubriken: ”C-ledaren vill reglera elpriserna”. Rimligen en korrekt journalistisk bedömning av vad som är mest intressant i artikeln.

Kanske följer samma tidnings ledarsida upp med en artikel som konstaterar att Maud Olofsson och Vladimir Putin har samma strategi för elpriserna: staten bestämmer.

Olofsson står lite i valet mellan pest eller kolera. Det rimliga politiska linjen, att låta marknaden styra, är svårsåld för ett parti med krympande opinionsstöd. Att föreslå politiska regleringar är att bita i det sura ideologiska äpplet, men är kanske mer gångbart PR-mässigt.

I artikeln skriver Maud Olofsson för övrigt mycket övrigt intressant, tex:

Centerpartiet kommer att ta större plats i Alliansen. Vi tror att alla fyra partier blir vinnare på att skillnaderna blir tydligare och balansen mellan partierna bättre. Vi ska åter bli den förnyande kraften i samarbetet som bidrar med nya idéer.

Frågan är bara om någon kommer att minnas det budskapet.


Att ledas av två halvor?

november 18, 2010

Delad glädje är dubbel glädje medan delad sorg är halv sorg. Men vad blir egentligen delat ledarskap? Matematiken för detta är något otydlig.

Flera sossar för nu fram att (s) ska kopiera Miljöpartiets koncept med två partiledare. Empiri talar mot, de flesta partier i världen har valt att ha en ledare. Lärdomar finns från Norge där sossarna (Arbeiderpartiet) ett tag (2000-2001) hade en partiordförande (Torbjörn Jagland) och en annan statsminister (Jens Stoltenberg). Detta övergavs dock ganska snabbt, troligen på goda grunder. Det är heller inte särskilt lätt att leda i bevis att (mp) skulle ha vunnit på att ha två språkrör. I den senaste valrörelsen hade de ett flöte (Wetterstrand) och ett sänke (Eriksson) rent opinionsmässigt.

Risken är nog uppenbar att dubbelt (s)-ledarskap leder till samma konflikt som för (mp): rent PR-mässigt var det varje gång vansinne att skicka fram Eriksson i stället för Wetterstrand.

Att använda dubbelt ledarskap för att kunna välja en kandidat som är vänstersosse och en som är högerdito är heller inte särskilt smart. Det riskerar att permanenta en typ av uppdelning som sossarna rimligen borde göra vad de kan för att bli av med.

Möjligen låter förslaget gulligt och nytänkande. Men jag tror att det vore vansinne.


Att rösta på ett (s)pöke

november 16, 2010

Är det verkligen så enkelt som att en politiker blir mer populär ju längre ifrån väljarna personen befinner sig? En sanning som annars brukar nämnas i politik är att politikerna måste närma sig väljarna. Men tittar man på opinionsundersökningarna just nu verkar faktiskt avstånd vara en fördel.

Eller så ser vi spöken mitt på ljusa dagen.

50 procent av sossarnas väljare vill enligt en undersökning ha Margot Wallström som ny partiledare. Men vad grundar de egentligen det på? Är det på en saklig bedömning av hennes förmåga att leda partiet? Jag tvivlar på det.

Låt mig notera att detta inlägg inte avser bedöma Wallströms eventuella duglighet som partiledare. Den är säkert god och vad jag har sett av Wallström är hon en sympatisk människa och en god kommunikatör. Frågan är möjligen om hon har det som krävs av en partiledare. Men det får andra svara på.

Wallström har inte varit engagerad i svensk politik på över ett decennium. Med tanke på väljarnas normala politiska minne kan vi utgå från att de knappast grundar sin åsikt på erfarenhet av Wallström som politiker. Det handlar om något annat. En förskönande bild?

Kanske är Margot Wallström de svenska sossarnas svar på Barack Obamas ”change”. I budskapet change var det tydligt för väljarna att Obama var missnöjd med det som var. Men vad som komma skulle var mindre tydligt, för att inte säga höljt i dunkel. Wallström utmålas helt enkelt som det som sossarna behöver, utan att för den skulle svara på VAD det är de egentligen behöver. I brist på konkretion kan väljarna fylla i vad de själva önskar. Självklart blir ett sådant alternativ attraktivt. Men risken är uppenbart att att det bara är ett spöke.

Näst mest populär som partiledare är Thomas Bodström. Också han befinner sig i USA. Kanske gör han rätt i att stanna där om han vill bli partiledare. Vi kan också minnas Moderaternas höga opinionsiffror 1996-1997. Att skicka iväg sin partiledare till Bosnien tycktes då vara ett framgångskoncept för Moderaterna.

Problemet med spöken är att de bleknar i ljuset. Bilden av verkligheten blir inte den samma när man tittar närmare. Barack Obama fick nyligen rejält med pisk i USA:s mellanval. Carl Bildt kunde inte komma hem som hjälte och vinna valet 1998. Mona Sahlin blev aldrig den förnyare sossarna trodde sig ha valt.

Sossarna kan möjligen önska sig ett spöke, men de kommer inte att kunna ha ett som partiordförande.


Ny (s)-ledare: 5-i-topp

november 15, 2010

När nu väl Sahlin avgår haglar namnförslagen i luften. Det kommer de att fortsätta att göra ett bra tag framöver. Jag tänkte inte lägga mig i den diskussionen. Däremot gör jag en annan topplista, över vilka egenskaper den nya partiordföranden bör ha. Jag är väl medveten om att personen som beskrivs nedan inte finns.

Följande egenskaper bör en partiledare för (s) ha. I prioriterad ordning uppifrån:

Kunna leda partiet: Säga vad man vill om Göran Persson, men han kunde i alla fall få ett helt sosseparti att gå i takt. Under ytan döljer sig i en rad konflikter inom sossarna (och för den delen vilket parti man vill). Det finns en decennier gammal konflikt mellan höger och vänster – mellan förnyare och traditionalister. Det finns också slitningar inom ”rörelsen” mellan fack och parti. Dessutom vanliga hederliga personkonflikter. Ledarlöst kommer partiet att den närmsta tiden att lida mycket av detta. Ett av de viktigaste första besluten för en ny sosseledare blir därför att kräva rättning i leden. Om val ska vinnas måste all energi riktas mot de politiska motståndarna, inte inom partiet.

Utveckla politiken: Detta tycks råda i princip 100 % konsensus om. Sossarnas politik bygger på ett samhälle som inte längre finns. Eller i alla fall i liten utsträckning. Begrepp som klasskamp, arbetare och produktivitetsutveckling må se snygga ut i programskrifter. Men de berör allt färre människor. Men att utveckla politiken i Sveriges kanske mest traditionstyngda parti är ingen lätt match. I hög grad hänger detta ihop med egenskap 1.

När Fredrik Reinfeldt tog över Moderaterna fick han ett tydligt mandat att förnya partiets politik. I detta mandat fanns också ett stort mått av ledarskap. Uppdraget bestod inte att i att filtrera fram motioner via medlemsmöten, utan att faktiskt aktivt formulera förnyelsen i hög grad uppifrån och ner. Här har Moderaterna och Socialdemokraterna avgörande kulturskillnader till den tillträdande (s)-ledarens nackdel. En ny partiordförande för (s) måste söka ett mandat att faktiskt köra över sitt eget parti. Annars blir förnyelsen i alldeles för hög grad urvattnade kompromisser.

Kunna kommunicera: Politik som inte går att kommunicera är värdelös. Politik som när den kommuniceras uppfattas som något än den egentligen är innebär stora problem. Sossarna fick uppleva detta bland annat vad gäller fastighetsskatten. Thomas Östros kunde skrika sig hes i valrörelsen över att ”bara en procent skulle drabbas”. Väljarna såg i stället framför sig 12 år av höjda fastighetsskatter sist sossarna fick chansen. Politik handlar ofta mer om symboler och känslor än om siffror. Den stora utmaningen för (s) består dock inte av att paketera om nuvarande politik, utan detta går tillbaka till egenskap 2. Sossarna behöver en ny politik, som också går att kommunicera. De behöver skapa en berättelse om hur (S)verige ska se ut.

Förstå rörelsen: För att klara ovanstående tre krävs en god förståelse för vad personen ska leda. ”Rörelsen” är Sveriges största och troligen mest svårstyrda politiska kraft. Att Mona Sahlin gick ur facket ett tag sågs aldrig med blida ögon. Samtidigt som detta är en del av sossarnas problem kan inte en ny partiledare bortse från den inbyggda logik som finns. En god tumregel för alla som engagerar sig politiskt är att man alltid måste lära sig spelreglerna innan man kan förändra dem. Gärna in i minsta detalj. Annars blir man överkörd av paragrafryttarna.

Fläckfritt förflutet: Mona Sahlin kommer alltid att förknippas med Toblerone. Oavsett vad man tycker om detta kan man inte förneka att det alltid var som en extra akilleshäl för henne. Politiska misstag saknar preskriptionstid och kommer alltid att bidra till att sänka förtroendet för de som bär dem med sig. I den allt hårdnande politiska konkurrensen är det svårt att tänka sig att man medvetet kan välja en person med ett liknande handikapp. (Att detta är ett stort demokratiskt problem är disparat just nu och får bli en annan bloggpost.)

De nya (s)-ledaren måste söka ett starkt förändringsmandat. Det finns nu två vägar att välja för sossarna: chansa eller spela säkert. Om de spelar säkert kommer de att välja en person från tidningarnas nuvarande topplistor, en person som redan har en tung post i partiet. Den andra varianten vore att kasta det gamla överbord och ta en risk. Att välja någon som inte sitter i riksdagen och idag inte jobbar för partiet. Frågan är bara om den förändringsviljan finns.

Vad vi kan vara säkra på är att valet av person i hög grad också kommer att påverka möjligheterna till verklig förnyelse.

————————————————-

På samma ämne: SvD 2, Exp 2, DN 2, Kent och Jesper.


Assange blir mediacirkus

augusti 24, 2010

Anklagelserna mot Wikileaks grundare Julian Assange är redan hett mediastoff i hela världen. Alla är igång, politiker, sensationsjournalister och konspirationsteoretiker. Nu får vi ytterligare ett element som garanterar än mer mediacirkus: två av Sveriges mediakåtaste advokater.

Leif Silbersky ska försvara Assange och målsägarbiträde blir Claes Borgström. Båda har gjort sig namn på att hellre ringa media än sina kunder.

Detta kommer förvisso formellt att vara en rättegång som handlar om eventuella brott mot svensk lag. Men det är inte vad vi kommer att få läsa mest om. Bered er i stället på ”Cirkus Assange”.