Stockholm är i skriande behov av ny infrastruktur. Om vår huvudstad ska kunna dra hela landets ekonomi och fortsätta utvecklas i konkurrens med Europas andra storstadsregioner krävs att någonting görs – och det snabbt. Visst kostar det en del att åtgärda Stockholms infrastruktur, men det är kanske inte så konstigt. Det senaste spåret som byggdes genom Stockholms central stod klar för 136 år sedan. Det behövs fler spår. Essingeleden var en rejäl avlastning för Stockholms innerstad. Nu, 40 år senare, behövs mer kapacitet.
Nu har statens förhandlingsman, Carl Cederschiöld, stött på problem. Det är minst sagt oroväckande, sist det gick åt skogen tog det 15 år innan staten försökte på allvar igen. Tror någon på fullt allvar att vi kan delta i den globala konkurrensen om vi väntar och tillsätter en ny förhandlare som börjar tänka år 2022?
Jag kan förvisso förstå otåliga kommunpolitiker som inte tycker detta är deras ansvar att finansiera. Det är det inte. Staten har mer än råd att göra dessa investeringar – frågan är snarare om den har råd att låta bli. Enligt statliga Nutek förlorar Stockholmsregionen 5 miljarder kronor per år på att det s.k. Dennispaketet inte genomfördes. Det kommer att kosta 5 miljarder kr per att fortsätta vänta.
Med detta i ryggen kan konstateras att det finns två kostnader att ta hänsyn till vänta eller bygga. Det finns inget alternativ som kostar 0 kronor.
Att satsa de cirka 100 miljarder kronor som krävs för att på en fungerande trafikregion skulle ta ett antal år att genomföra. Med en riktigt bra fart i projekten skulle Citybanan, Förbifart Stockholm, Österleden, Södertörnsleden, breddningar av infarter och utbyggd tvärbana mm kunna stå klara år 2020.
På den tiden skulle Stockholm förlora 65 miljarder kronor om inget byggs (5 Mdr gånger 13 år).
Har staten råd med 100 miljarder kronor?
a) Staten ska sälja bolag för 200 miljarder kronor – man kan ta hälften av dessa pengar.
b) Att sprida ut finansieringen under byggtiden innebär 6,7 miljarder kronor per år – det är ungefär en halv procent av statsbudgeten under den tiden.
c) Med PPP-lösningar kan kostnaden för projekten sänkas, privat finansiering tillåtas (tex avgifter). Det kan reducera byggkostnaden betydligt och sänka statens kostnader för projekten.
100 miljarder kronor kanske låter mycket – men det kan ställas i relation till tex biståndet – som under aktuell byggperiod kommer att överstiga 500 miljarder kronor. Det är klart att det låter mycket om man staplar huvudstadens samlade behov av infrastruktur under 15 år. Bryter man ner det i mindre bitar – årsvis – visar det sig dock att detta inte alls är oöverstigligt. Bara den politiska viljan finns.