Begick Anna Odell ens ett brott?

Jag har stor respekt för självständiga domstolar och jag vill inte ha något pöbelvälde där brottslingar straffas efter folklig opinion och inte efter juridik. Detta inlägg ska inte tolkas som en amatörjuridisk inlaga i ett brottsmål från min sida, utan är mer en reflektion över brott och straff.

Fallet Anna Odell har onekligen väckt rejäl uppmärksamhet. Och visst finns det klar risk att all rapportering inte är saklig. Men det är ändå ganska klarlagt vad som har skett. Idag kom också tingsrättens dom: Odell fälls på två åtalspunkter och straffas med 50 dagsböter. När jag först hörde det kände jag att mitt rättsmedvedande hade segrat.

Men så tänker jag lite till. 50 dagsböter á 50 kronor innebär böter på 2500 kronor. Det placerar straffet ganska mitt emellan att köra 130 och 131 kilometer i timmen på en 110-väg. Hade Anna Odell kört 91 kilometer i timmen på Essingeleden hade hon fått ett hårdare straff än hon nu fick. Ett brott som normalt begås av hälften av bilisterna på nämnd väg. Hon kanske nu heller inte ens behöver betala böterna själv.

Visst kan man inte rakt av jämföra varken brott eller straff med varandra. Men känns det inte som om Odell begick ett värre brott än att köra några kilometer i timmen över en hastighetsbegränsning?

————————————

Bloggar på samma tema: Mårten Schultz, Kent P, Runo, Tokmoderaten och Birgitta Rydberg.

Den osynliga norska valrörelsen

Befinner mig i Oslo och försöker skaffa mig en bild av det norska valet till Stortinget den 14 september. Oslos gator är inte lika fullsmockade av valaffischer som Stockholm skulle ha varit två veckor före ett val. Valstugorna står prydligt uppställda på Karl Johan, men aktiviteten är ganska låg. De svenskar jag pratar med vittnar om att de är förvånade över hur lite det norska valet egentligen syns och märks. Likt Sverige tidigare har haft är det inte tillåtet med TV-reklam i norska valrörelser. Men det diskuteras. Det skulle nog öka tydligheten och synligheten inför valdagen.

Vill man veta vilket parti man borde rösta på i det norska valet finns en test här. Den norska partiuppsättningen liknar mycket den svenska, med Höyre som Moderaternas motsvarighet och Arbeiderpartiet som sossarnas. Och ett centerparti som stavar med s. Men det stora skiljande elementet är Fremskrittspartiet (frp). Frp är stort och påverkar i hög grad valduellen. De kan gå fram med populistiska budskap som sänkt bensinskatt och vinna röster från i princip alla partier. De har en partiposition som gör att de ofta ställs mot regeringens politik i direkta jämförelser. I stortingsvalet i september 2005 fick Frp 22,1 procent av rösterna.

Det är för enkelt att avfärda Fremskrittspartiet som bara ett missnöjesparti. De har funnits i den norska politiken i mer än tre decennier och i hög grad lanserat sig som ett antietablissemangsparti som vill minska statens omfattning. Det sista placerar dem också naturligt på högersidan i norsk politik. Men försöker också vinna röster på en invandringsfientlig politik. De andra partierna i Norge anklagar ständigt Frp för högerpopulism.

I svensk media skrivs väldigt lite om norsk politik. Den här typen av summarisk rapportering är ofta vad vi får. Helt klart har norrmännen bättre koll på Sverige än tvärt om. Självklart skiljer det i storlek mellan länderna, men det finns kanske också andra faktorer som förklarar. Norge är inte med i EU och Norge har få stora företag i Sverige. Vi svenskar berörs därmed ganska lite av norsk politik. Om det inte blir konflikt.

Det är, precis som svenska val brukar vara, jämt i den norska valrörelsen. Om den borgerliga trion (som bildade regering före år 2005)  Höyre, Kristelig Folkeparti och Venstre (motsvarande Folkpartiet i Sverige) också räknar med Fremskrittspartiet får de ett knappt övertag i opinionen (89 mandat i Stortinget). Stortinget har 169 mandat, det krävs således 85 mandat för majotitet. Efter förra valet hade Arbeidarpartiet+Sosialistisk Venstreparti+Senterpartiet totalt 87 mandat. Om den koalitionen kommer över 85 mandat (dagens opinionsundersökningar pekar på 81 mandat) sitter regeringen kvar. Om däremot Fremskrittspartiet blir vågmästare återstår att se vad som händer. Det norska valet är långt ifrån avgjort ännu.

Vill du ha en mer insatt analys, dock på norska, kan du läsa min kollegas inlägg på GK-bloggen.

Moderaterna offrar högerflanken

Lena Hennel har en intressant analys i SvD. I mycket summarisk korthet kan den skrivas som rubriken på detta inlägg. Men det finns flera intressanta lager i denna taktik. Hennel konstaterar riktigt att:

Den moderata kalkylen bygger då på att en förlust till Centerpartiet kan kompenseras av en ännu större inbrytning i de socialdemokratiska väljargrupperna.

Moderaterna likt Vänsterpartiet har länge varit ytterligheterna i svensk politik. I någon mån har alltid Moderaterna kunnat konstatera om sin egen högerflank: ”vart skulle de ta vägen då”. Eftersom det inte funnits något parti till höger om (m) har de varit instängda av det politiska systemet. Samma sak gäller vänsterpartiet, där de kommunistiska väljarna saknar alternativ, även om (v) ibland går mot mitten, som tex under Schymans ledning.

I detta läge har också de Rödgröna haft ett överläge, eftersom Socialdemokratena utgör en stor del av mitten i svensk politik. Socialdemokraterna kan, i kraft av storlek och bredd, lätt ta mittenväljare.

Borgerlig logik har fram till 2006 års val varit att Moderaterna tar majoriteten av borgerliga väljare och att bryggan mellan blocken utgjorts av Folkpartiet, som har en stor vänsterflank i sitt parti och i viss mån centerpartiet, som tidigare var placerat mellan blocken. Men den bilden stämmer inte längre, på flera punkter.

Moderaterna måste, om de ska vara ett stort regeringsparti, kunna vinna väljare i mitten. Med styrkan av populära ministrar som Reinfeldt och Borg har de också god chans att göra det. Priset är att de då öppnar högerflanken, som inte ”känner igen sig i partiet”.

Men borgerligheten får en stor fördel i att Centern och Maud Olofsson söker den position som blir ledig i Moderaternas förflyttning. Då kan Moderaterna röra sig som de vill, utan att regeringsunderlaget tappar väljare. Väljare som annars hade riskerat att gå till soffan, eller än värre Sverigedemokraterna, eller Piratpartiet.

Därmed får vi en ny bild i Svensk politik, med två stora partier som kämpar om mitten och (än så länge) fem mindre som hittar olika positioner vid sidan om elefanterna.

Men om Moderaterna blir det stora alternativet till höger om mitten, vad händer då? Kommer det att finnas behov av fyra partier i Alliansen? Det är väljarna som avgör det så klart, men det är en uppenbar risk i denna strategi.

Kan Fredrik Reinfeldt strunta i stämman?

När Moderaterna nu håller partistämma är det formellt sett en högtidsstund. Det är Moderata Samlingspartiets högsta beslutande organ som sammanträder. Likt Regeringsformen stipulerar att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” stipulerar Moderaternas stadgar att stämman är partiets högsta beslutande organ. Den ingen kan stå över.

Men vad innebär det i praktiken?

Nuförtiden används dessa sammankomster lika mycket till att göra utspel från partiet som att fastslå politiken. Den mesta av mediarapporteringen från stämman handlar om vad regeringen ska genomföra och valtaktik. Inte faktiska beslut. Kanske för att besluten inte är så viktiga?

Och formen kan så klart ifrågasättas. Är en stämma vart annat eller vart tredje år verkligen ett modernt sätt att utveckla politik. Knappast. Världen rör sig snabbare och snabbare. Dessutom ditter Moderaterna i en koalitionsregering, i vilken de ständigt måste sluta kompromisser.

Men kan då Reinfeldt strunta i stämman?

Den förra moderatstämman beslutade tex att (jag medger att det är ett perifert exempel) golf skulle kunna ingå i anställdas friskvårdsundantag. Har det genomförts under de två år (med moderatledd regering) som gått sedan? Nej. Ändå vore det väl en enkel sak för Anders Borg att fixa någon eftermiddag? Det finns självklart tydligare exempel, som värnskattens avskaffande, som heller inte genomförts.

Slutsats? Stämman kan besluta om en viss politisk inriktning, men den kan inte säga när och hur den ska genomföras. Regeringen kan alltid hänvisa till det rådande ekonomiska läget eller de andra partierna i regeringen. Jag tror heller knappast att Moderaterna vill ha det på annat vis.

Men det innebär inte att Reinfeldt kan strunta helt i besluten. Han har knappast mandat att genomdriva en politik som står rakt på tvärs med stämman. Eller? Hur var det med höjda bensinskatter?

Om det kommer till speciella politiska omständigheter, eller att rädda regeringsmakten har fortfarande partiledningen stor frihet. Moderaterna har en tradition av att ge sin partiledning ganska lösa tyglar. Men det är klart att organisationen inte, till slut i alla fall, skulle acceptera en partiledning som inte lyssnade alls på organisationen.

Så frågan är hur stor denna stämmas beslut ska värdesättas. Inget av ombuden skulle vilja att regeringen sprack på grund av ett enskilt beslut. Därför blir besluten per definition bara riktlinjer.

Så länge Fredrik Reinfeldt har starkt opinionsstöd inom partiet och bland befolkningen så att han kan bilda regering, kan han faktiskt göra ganska mycket som han vill.

———————————–

I övrigt håller jag med Maud Olofsson om att Alliansen måste våga mer och Per Ankersjö om att Moderaterna är för fega om LAS.

Planekonomi är problemet – inte lösningen

Tre folkpartister hotar på DN debatt att införa ett stopp för så kallade hyrläkare eller stafettläkare.

Hyrläkare hör inte hemma i primärvård och psykiatri. Fler utbildningsplatser för nya läkare och snabbare vägar in i vården för utländska läkare krävs liksom mångfald av vårdgivare/arbetsgivare genom fri etablering – även i S-styrda landsting. Om hyrläkare ändå fortsätter att vara ett utbrett fenomen och problem, menar Folkpartiet att landstingen bör införa hyrläkarstopp och stafettläkarförbud i särskilt känsliga vårdgrenar, för patienternas skull.

Även om man delar viss del av anaysen i artikeln måste man ändå ställa sig två frågor:

1: Löser denna åtgärd problemet?

2: Är problemet ett verkligt problem, eller bara symptom på ett större problem.

Om vi börjar med ettan: kan man verkligen förbjuda bort hyrläkare? Visst kan man det, men det innebär knappast att man automatiskt kan anställa en läkare på ordinarie sätt för att fylla vårdbehovet. Anledningen att läkare, ofta duktiga sådana, blir hyrläkare är att det så får betydligt mer betalt. Detta svarar också på fråga två.

Läkare anställs nämligen inte efter principen utbud och efterfrågan. Heller inte efter principen att bra läkare får bättre betalt, i alla fall inte fult ut. Lönerna sätt av ett stelt system från 1900-talets arbetsmarknad, ofta av arbetsgivare (landsting) som har en ekonomisk syn som liknar den i Sovjet.

Om det fattas läkare för ett vårdbehov måste analysen vara att man helt enkelt inte betalat någon tillräckligt bra för att ta jobbet. Stafettläkare och hyrläkare fyller det hålet i dagens situation av bristande funktion av utbud och efterfrågan. Enkelt kan man säga att marknaden därmed täpper till en brist skapad av planekonomiskt tänkande (lönekarteller).

Vill man bli av med hyrläkarna är lösningen enkel: betala för det. Mer planekonomi skapar bara nya behov av planekonomi.

————————————–

Mer om Alliansen och sjukvård på SvD:s ledarsida

Allt är en bluff!

Turerna kring Global Gaming Factorys (GGF) som vill köpa Pirate Bay blir allt märkligare. En total bluff? I dag hölls en extrastämma för GGF, men mycket få närvarande personer. Aktien i bolaget är handelsstoppad, till ett totalt värde av 59 miljoner kronor. Det verkliga värdet får vi veta när handeln med aktien återupptas. Inte säkert att det ligger mycket över noll då. Detta för ett bolag som vill köpa andra bolag för 160 miljoner kronor.

För att kunna köpa Pirate Bay hänvisar bolagets VD till ”hemliga investerare”. Jag vet inte vad du tycker, men för mig känns det inte särskilt trovärdigt. Det enda man vet om hemliga investerare att de kan finnas och om de gör det vill de inte uppge vilka de är. Det är mot den bakgrunden det eventuella köpet ska värderas och det är mot den bakgrunden marknaden ska värdera bolaget GGF.

För att genomföra en bra affär på aktiemarknaden krävs trovärdighet och kapital. I detta fall tycks skralt med båda. Tills vi ser reala bevis för något annat tänker jag anta att detta är en total bluff.

Krohniskt Allianstipsar #1

Detta val kommer i hög grad att handla om valet mellan två block, Alliansen och de rödgröna. Reinfeldt mot Sahlin. Men det finns också en faktor till, VEM ska man rösta på. Visst kan man rösta på ett parti, rakt igenom, i alla tre valen, men hur kul är det?

Jag tror att partiernas betydelse i den moderna politiken kommer att minska och personerna som kandiderar hamnar mer i fokus. Ett ökat personval blir inte bara roligare, det ger klart bättre möjligheter att utkräva ansvar och det gör det lättare för väljarna att ha en ingång till politiken. Ny teknik har också ökat enskilda kandidaters möjligheter att kommunicera med sina väljare.

Jag tänkte, som rubriken antyder, skriva en serie där jag tipsar om bra personer att rösta på inom Alliansen. Kan hända nämner jag en och annan från ett annat parti, men i huvudsak tänkte jag hålla mig till just Alliansen.

Detta ska inte tolkas som att jag nödvändigtvis röstar på dem, det blir ändå matematiskt omöjligt när jag bara har tre röster, men jag bedömer dem som bra representanter för sitt parti. Reagerade du på att jag har tre röster? Det har du också, en till riksdagen, en till landstinget och en till kommunen.

Dagens tips är:

En förnyare av kampanjmetoder: Mathias Sundin är i dag kommunalråd för Folkpartiet i Norrköping. Nu kandiderar han till riksdagen bland annat genom att försöka slå svenskt rekord i dörrknackning (vad jag vet innehas det nuvarande av migrationsminister Tobias Billström). Sundin har jag erfarenhet av som kollega och kul person, hans underbara kampanjvideo belägger det sistnämnda. Sundin skulle vara mitt självklara val om jag vore väljare i Östergötland och folkpartist.

En flitig bloggare: Kent Persson bloggar som bara 17. I dag är han oppositionsråd för Moderaterna i Örebro läns landsting och förbundsordförande för Moderaterna i Örebro län. Titlar för en pamp, men detta är en kul person som vågar stå upp för sina åsikter. En kandidat för den som vill ha en moderat som ser nyktert på livet. En person som kan verka i det traditionella politiska systemet, men ändå förnya väljarkontakterna genom bloggande, videobloggande och dessutom våga sticka ut hakan som ordförande för Moderaternas valberedning inför Europaparlamentsvalet.

En Centerpartist som vågar bygga: Per Ankersjö är inte bara en trevlig person. Han har varit den starkast bidragande kraften i att visa Stockholm Stadshusetablissemang att Centerpartiet inte tänker bli en ny grön bromskloss om de får vara med i ett Alliansbygge. Tvärt om, Ankersjö och Centern har vågat sticka ut hakan genom att föreslå en rejäl skyskrapa i Stockholms innerstad. Allmänborgerliga väljare kan tryggt rösta på Ankersjö i vetskapen om att han inte likt en vattenmelon har en röd insida innanför det gröna skalet.

En person du tyvärr inte kan rösta på: Tyvärr tappar Kristdemokraterna inför detta val en av sina mest lovande stjärnor. Ella Bohlin borde ha varit klar för att sitta i Europaparlamentet, men personkryssarna inom (kd) ville hellre ha den halvseklet äldre Alf Svensson. En taktisk miss av kd tycker jag och en förlust för hela politiken att Bohlin inte finns kvar i den. Kanske kan vi hoppas att hon ändrar sig eller ställer upp till 2014?

Det var tipsen för den här gången. Vem borde jag tipsa om härnäst? Diskutera gärna detta i kommentarsfältet.

Moderaterna pekar själva ut LAS

Det är en inofficiell, men välkänd sanning att Moderaterna under denna mandatperiod valt att inte röra Lagen om Anställningsskydd, LAS. Anledningarna är i huvudsak två.

1: Moderaterna tror i grunden genuint på att arbetsmarknaden fungerar bättre utan omfattande lagstiftning. Att sätta igång att reglera arbetsmarknaden gör också regeringen ansvarig för dess funktion. I sak rätt, men det håller egentligen inte, LAS är just en lag, vilket jag utvecklar i posten: LAS och Moderaterna.

2: Den mer taktiska anledningen är att inte skapa alla tänkbara generalkonflikter mot facket. Regeringen har valt sina strider.

Men frågan är om inte Moderaterna ändå ägnat mandatperioden åt att peka ut LAS som ett allt tydligare problem. I dag kommer kritiken både från det egna ungdomsförbundet, SvD och från företagen om att något måste hända i denna fråga.

Den borgerliga regeringen har under mandatperioden adresserat en rad frågor viktiga för företagen, sänkt inkomstskatt, sänkta arbetsgivaravgifter, regelförenkling, ökad satsning på infrastruktur och sänkt bolagsskatt för att ta några exempel. När alla dessa saker ändras, men arbetsrätten hålls intakt från 1970-talet, blir det allt mer tydligt att den också är ett problem. Särskilt för ungdomar.

Med en fackföreningsrörelse som inte längre organiserar ungdomar i särskilt hög grad blir konflikten på arbetsmarknaden än tydligare. De unga stängs ute av en lagstiftning som försvaras av dem som gynnas av lagen. Skulle jag vara sosse skulle jag säkert få in ordet klasskamp på något ställe.

Det som kommer att vara vägen ut ur LAS-Sverige är att det nu blir allt mer uppenbart att LAS är en generationslag som hindrar förnyelse av arbetsmarknaden. Även Socialdemokrater börjar antyda detta. Om Alliansen vinner valet faller nog argument 2 ovan. En mer seriös debatt fäller också argument 1 eftersom det blir allt mer uppenbart att verkligheten inte stämmer med kartan. Dessutom är arbetsmarknadspolitik inget särskilt populärt bland moderata väljare. De tror på riktiga jobb, riktiga jobb som hindras av LAS.

Någon utsikt att fälla Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sven Otto Littorin på den kommande moderatstämman har nog inte ombuden. Men det betyder knappast att förändringen behöver vara så långt borta ändå.

Besökarna: Saab går i putten

Sedan ett tag tillbaka har jag haft en inte särskilt seriös omröstning på bloggen (se högerspalt) om vad Saab ska heta i framtiden. Jag hade knappast trott att jag skulle dra några slutsatser av resultatet. Kanske borde jag heller inte göra det.

Men jag kan inte låta bli att notera att i början av omröstningen fick alla alternativ hygglig spridning. Alternativet Konkursigägg har alltid lett undersökningen. Där finns också min egen röst. Efter Konkursigägg har fram tils nu legat Äggigsägg.

Men de senaste dagarna har jag noterat en framryckning av alternativet Saab, det alternativ som antyder att Saab inte skulle köpas av Koenigsegg. Alternativen Koenigssaab och Saabigsägg har inte fått några röster på flera dagar. Konkursigsägg har dock stärkt sin position som etta.

Ska jag tolka det som att du, besökare av bloggen, tror att Saab antingen går i konkurs eller lever vidare i egen form? Eller har jag bara en bisarr noja för statistiknörderi?

———————————–

Media om ämnet: AB, KvP och DN.

Vart tog näringslivet vägen?

Regeringen satsar 8,4 miljarder kronor mot arbetslösheten. Satsningarna, som beskrivs här och här, innehåller så många siffror och offentliga institutioner att det är omöjligt att försöka avgöra vilken effekt de har. Men det framstår som, vilket lär vara avsikten, en kraftfull åtgärd mot arbetslösheten.

Men det finns en fråga som inte ges svar. Var ska de nya jobben komma?

Förvisso är detta bara en del av regeringens höstbudget som nu släppts. Men den är bara inriktad på att bekämpa arbetslöshet. Utbildning är en sak, där ska några hamna, men resten?

Låt oss hoppas att det kommer ett minst lika kraftfullt paket från regeringen vad gäller att se till att företagen kan anställa folk. Sänkta skatter, minskat regelkrångel och ökad satsning på infrastruktur. För jag antar att definitionen av att sluta vara arbetslös är att man får ett jobb.