Sosselogik?

Två bra ledare i dagens SvD från Per G och Sanna R. Per G skärskådar sossarnas (och delvis Sveriges) ambivalenta hållning till USA och konstaterar att det kanske snart är dags att göra upp med 40 år av dubbelmoral. Än mer huvudet på spiken är Sanna Rayman som ifrågasätter hur Mona Sahlin kunde gå till val på en politik hon inte en trodde på:

Jag finner det provocerande. Om Sahlin, med flera tunga S-toppar, inte trodde på politiken – varför ville de då pracka den på ett helt land?

Nog har sossarna en del politiskt förnyelsearbete framför sig. En princip kunde ju vara att de torgför den politik de egentligen tror på. Det kunde väl i alla fall vara en utgångspunkt?

Är all öppenhet bra?

Generellt skulle världen bli bättre av mer öppenhet. Det gäller i synnerhet diktaturer, vars existens ofta bygger på just brist på öppenhet. Men Wikileaks avslöjande av allsköns blandade dokument den senaste tiden reser ändå frågan om det verkligen blir bättre med mer öppenhet. Jag tror att problemet med Wikileaks avslöjanden i huvudsak är fyra.

Ofullständighet: Ett allvarligt problem för Wikileaks trovärdighet är att vi inte vet vilka dokument som slutligen publiceras. Det enda vi kan vara säkra på är att vi inte får hela sanningen. Genast, när man bara får fragment av sanningen, uppstår en rad frågor. Vad står i de dokument Wikileaks av olika skäl valt att inte publicera? Varför har de inte publicerats? Vilka dokument har Wikileaks inte kunna komma över? Att dra slutsatser av publicerade dokument är därför vanskligt. Det kan aldrig blir hela sanningen och riskerar dessutom att leda till slutsatser en bra bit från sanningen.

Motiv: Vad är egentligen motivet till att Wikileaks lägger ut dessa dokument? Öppenhet sägs det och det är säkert ett av motiven. Men ingen kan förneka att det också försiggår en del andra spel i kulisserna. Varför väljs USA ut? Varför är nästa steg en amerikansk storbank? Uppenbart finns ett omfattande PR-arbete och en strategi, som har andra motiv än öppenhet.

Övertolkningar: Att en ambassadör skriver en sak i en epostväxling betyder inte att det är landets officiella hållning. Men det finns en risk att det uppfattas så. Det behöver ju inte ens vara den enskilde ambassadörens uppfattning. Eftersom Wikileaks selekterar information vet vi inte om det finns 10 andra mail som säger en annan sak. I detta spel har så klart massmedia en utmaning och en viktig roll. Det är därifrån de flesta får sin kunskap.

Långsiktiga konsekvenser: För oss som tror att diplomati är ett gott komplement till krig i att upprätthålla världsordningen är det oroande att just diplomati är det stora offret i Wikileaks agerande. Även om man är för öppenhet kan man inte förneka de skador detta åsamkar diplomatin och (kanske mindre viktigt) enskilda diplomatiska förbindelser. Är öppenheten värd det priset?

Wikileaks handlar därför inte om den enkla frågan huruvida öppenhet är bra eller inte. Frågan blir snarare den mer komplicerade: hur mycket är öppenhet värd? Svaret på den frågan är kanske orättvist att förvandla till ett vara eller icke vara för Wikileaks. Publiceringen av vissa dokument kanske leder till en bättre värld medan publiceringen av andra leder till att människor skadas eller att krig bryter ut. Det kommer vi aldrig att veta säkert.

För min egen del har jag i alla fall svårt att sätta någon hjältegloria på Wikileaks.