Gasa eller fega?

Det kan vara svårt att bli klok på politisk logik ibland. När krisen slog till för några år sedan stod stimulanspaketen som spön i backen. Alla politiker, från Obama till Anders Borg, tog på sig spenderbyxorna. Jobb skulle räddas genom att bygga vägar eller genom att stärka konsumtionen. John Maynard Keynes fick sig en renässans, efter att ha nära-döden-förklarats något decennium tidigare i världshandels tecken. Plötsligt gällde att länder kunde försvara sin konjunktur genom att spendera pengar.

Men nu hör vi andra toner från politikerna. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt flaggar för att det inte blir några skattesänkningar för vanligt folk nästa år. Delvis kan förvisso taktikligga bakom, men det är knappast hela sanningen. Att inte ge hushållen 17 miljarder kronor extra att spendera för må vara ett sätt att värna statens finanser. Men samtidigt tappar staten intäkterna från att uppskattningsvis 80 % av pengarna annars hade gått till konsumtion. Den sidan av myntet hade stärkt konjunkturen. Båda besluten, att sänka eller inte sänka skatten, har både negativa och positiva inverkningar på statens och landet ekonomi.

Vad som är rätt beslut handlar i hög grad om krisens orsaker och vilka signaler man vill sända ut. Genom att inte sänka skatten signalerar Borg och Reinfeldt robusthet i statens finanser, något som bygger förtroende hos marknaden. Men samtidigt sänder de ytterligare en krissignal till de hushåll som får mindre pengar i plånboken. De drar i stället öronen åt sig.

Trots allt handlar ju denna kris ganska lite om marknadens förtroende för den svenska statens finanser. Anledningen till att aktiemarknaderna har skrämselhicka och grundproblemet till krisenska snarare sökas i länder som Grekland, USA, Spanien, Portugal och Italien.

Sett från det perspektivet framstår dagens besked som försiktigt i överkant.

Världen krymper

Uttrycket ”sköt dig själv och skit i andra” blir i finanspolitisk kontext allt mer uppenbart fel. Det går inte att skita i andra och även de som sköter sig drabbas om andra missköter sig. Trots urstarka svenska offentliga finanser måste regeringen ändå revidera ner prognoserna framöver.

Om inte Barack Obama steppar upp i det politiska ledarskapet, om inte Grekland genomför sin besparingsplan och om inte de andra PIGS-länderna genomför besparingar och reformer kommer krisen att vara kvar. Länge. Den som tror att det blir mindre kris av att elda upp bussar i London eller strejka i Aten har en världsbild som är skev. De sabbar även för alla oss andra.

Den globala krisen är inte föremål för åsikter. Den kan inte blundas bort. De länder som gör av med mer pengar än de har kommer varken att långsiktigt kunna räddas av Tyskland eller av TV-programmet skuldfällan. Det handlar om att räta munnen efter matsäcken och att amortera ner statsskulder som är osunda.

Populisterna kommer tyvärr att ha glada dagar, men låt oss hoppas att vi i stället får se mer av reellt politiskt ledarskap.

Krisen handlar i grund och botten om förtroende. Så länge de finansiella marknaderna inte litar på politikernas förmåga att ta oss ur krisen kommer den att vara kvar och möjligen också förvärras. Vi kan välja mellan goda eller onda spiraler. Världen är idag ganska liten och alla påverkar alla.

Vi behöver nu politiker som är större än sina partier, som vågar ta ansvar och som vågar lägga käpphästar åt sidan. Annars straffas alla.

Priset på gammal ost

– Nu ska de långa knivarna fram. ”Blamegame” (att skylla på andra) är ett sätt att uttrycka det, ett annat är att man ger betalt för gammal ost, säger Stig-Björn Ljunggren till TT enligt SvD.

Det är den tidigare ministern Morgan Johansson som i Sydsvenskan inleder diskussionen genom att lägga en hög grad av skulden för sossarnas valkatastrof på Thomas Östros. Har pekar på fyra avgörande misstag inom den ekonomiska politiken: återinförd fastig­hetsskatt, höjd bensinskatt, halverad krogmoms och kraftigt sänkt skatt för pensionärer.

Analysen är det inget fel på i sak, detta var säkerligen faktorer som påverkade mycket. Men det är lite märkligt att lägga hela skulden på Östros. Partiets politik är inte bara resultat av en persons arbete. Och ytterst ansvarig är inte Östros, det är Mona Sahlin. Men dit vågar Johansson inte sträcka sin kritik.

Det går därför inte att låta bli att misstänka att Stig-Björn Ljunggren har en poäng i sitt resonemang om gammal ost.

Frågan är nu om ostlocket har lyfts från pandora(s) ask. Kommer vi se ett fortsatt blamegame och folk som positionerar sig? SSU:s (med flera) krav på en förnyelse i partiledningen öppnar onekligen för intern positionering. Mona Sahlin har en delikat uppgift framför sig. En förnyelse av personer löser inte sossarnas grundproblem. Men persondiskussion rikerar uppenbart att ta viktig kraft från förnyelsen av politiken.

Vad vi kan vara säkra på är att vi bara har sett början av en lång process. Hur den slutar kommer att avgöra Reinfeldts chanser att bli omvald 2014. Vi får se vilken motståndare han får.

——————————

Uppdatering: Östros svarar på kritiken och Mona Sahlin uppmanar partistyrelsen att ställa sina platser till förfogande.

Humor i SvD

När Reinfeldt fyllde 45 år i augusti skämtade man i hans stab om att ett viktigt mål var nära nog uppnått. Skattetrycket, som varit 48,8 procent vid tillträdet 2006, var nu nästan lika lågt som statsministern var gammal.

Inte illa på en mandatperiod. Men det krävs en ny målsättning nu, såtillvida statsministern inte har tänkt sig att bli rejält mycket yngre under de kommande fyra åren.

Kul skrivet av Svenskans ledare idag. Låt oss hoppas att skattetrycket minskar lika snabbt som Reinfeldts ålder ökar. Eller varför inte att Moderaterna väljer en partiledare på 25 år?

Sd – rasister eller populister?

Det haglar valanalyser även om rösträkningen än inte är avslutad. En stor del av kommentarerna ägnas åt vilken påverkan Sverigedemokraterna får. Sammantaget känns kommentarerna något förvirrande. Jag tror att det beror på att vi inte skiljer på rasism och populism.

Sverigedemokraterna orsakar problem på två sätt, det ena eftersom de är (eller uppfattas som, om man vill) rasister. Det andra är att de är populister. Men detta är två separata problem som blir förvirrande när de sammanförs till ett enda resonemang.

Att de är rasister är ett politiskt problem. Här finns en risk att de påverkar andra partiers politik i en rasistisk riktning. Någon direkt risk att de får igenom sina egna förslag torde dock knappast föreligga. De kommer aldrig att få ihop en riksdagsmajoritet bakom sina egna förslag. Däremot kommer de att via förtroendeuppdrag att kunna få viss påverkan.

Vad de dock kan göra är att i varje läge rösta på det förslag som är mest rasistiskt, eller det förslag som släpper in minst antal invandrare och så vidare. När man diskuterar detta bör man också ha helt klart för sig hur beslut fattas i riksdagen. Förstår man inte ordet kontrapropositionsvotering bör man undvika att uttala sig tvärsäkert.

Jag tycker personligen att det andra problemet är betydligt större – populismen. Inte som mätt på en moralisk skala, men för Sverige. Att Sverigedemokraterna är populister kommer att göra Sverige svårare att styra. I alla fall om det inte blir en alliansmajoritet i riksdagen när rösterna snart är färdigräknade.

Vi kan knappast vänta oss att Sverigedemokraterna kommer att vara beredda att offra väljarstöd för vara med och klubba igenom någon obehaglig fråga i riksdagen. Det som brukar kallas att ta ansvar.

Alla som försökt sig på någon form av ledarskap, allt ifrån att uppfostra barn, leda ett fotbollslag eller inom politik vet att det är de obekväma besluten som är de viktiga. Att försöka att göra alla till lags blir aldrig bra och fega ledare hör inte hemma i att styra ett land. Då kunde vi ersätta riksdagen med Sifo eller Demoskop.

Risken är nu uppenbar att Fredrik Reinfeldt tvingas att styra landet i fyra år utan att kunna fatta andra beslut än de som ingen blir allt för upprörd över. Det kommer inte att bli bra.

Spelteorivalrörelsen fortsätter

Media fortsätter i dag att skildra spelet om Sverigedemokraterna. Enligt GP kan två av tre riksdagsledamöter tänka sig att samarbeta över blockgränserna för att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Jaha? Det visste vi ju redan. Både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har tydligt markerat att Sd inte kommer med i en regering eller ett regeringsunderlag.

Som jag skrev igår är det synd att media hellre skildrar Sd utifrån ett spelteoretiskt perspektiv än utifrån politik.

Att Sd kommer in i riksdagen är fortfarande långt ifrån klart. Låt oss hoppas att de inte gör det. Om de kommer in är det heller inte säkert att de blir vågmästare. Ett av blocken kan få egen majoritet. Dessutom är det inte säkert att alla dagens sju partier kommer över fyra procent. Listan över tänkbara spekulationer kan göras lång.

Det finns därför god anledning att ägna tiden fram till valet till att diskutera politik och hur landet ska styras. När vi sedan vet utfallet kan vi diskutera spelteori.

Bra med högre ränta

Att Riksbanken höjer räntan, så att det blir dyrare att ha lån, är det kanske inte så många som blir glada över. De flesta skulle säkert hellre betala lägre ränta på sina lån snarare än högre. Men det resonemanget är bara relevant på mikroplan – för den egna plånboken.

För Sveriges del – totalt sett – är räntehöjningen ett positivt besked. Det innebär att Riksbanken nu ser en ljusning i ekonomin och sysselsättningen. Den räntesats vi har just nu är trots allt för låg, jämfört med vad räntan normalt brukar ligga på.

Riksbanken förutspår i den penningpolitiska rapporten att landets BNP växer med 3,8 procent i år, 3,6 procent 2011 och 2,8 procent 2012. Återstår så klart att se om det blir så, men om Riksbanken har rätt är lågkonjunkturen slut redan nästa år. Och vi är redan på rejäl väg upp ur den.

Detta är en fjäder i hatten för statsminister Reinfeldt, som kan visa upp att när andra länder misskött sig har Sverige hållit en stabil kurs. Vi har klarat oss undan lindrigt, mycket tack vare att regeringen har hållit hårt i statsutgifterna.

Vad som inte finns med i Riksbankens prognos är ett regeringsskifte – och därmed en skattehöjningspolitik. Låt oss hoppas att Riksbanken har rätt även i den prognosen.

Vem ger sig om LAS?

När man frågar mindre företag om vad som skulle kunna få dem att anställa ytterligare personal brukar alltid förändringar i lagens om anställningsskydd (LAS) komma högt. Tillsammans med sänkta skatter och minskat regelkrångel är dessa nästan alltid tre-i-topp.

LAS reglerar många saker, med det som brukar avses när man pratar om lagen är de så kallade turordningsreglerna: ofta beskriva som sist in – först ut. Det är just denna del av lagen som gör företag osäkra på att anställa nya personer.

Alla partier i Alliansen vet om detta och det är egentligen ingen som förnekar problemet. En stelbent arbetsmarknad kostar i form av uteblivna jobb. Lagen gör det dessutom svårare för nya grupper (invandrare och ungdomar) att komma in på arbetsmarknaden.

LAS kom till under en tid då arbetsmarknaden såg helt annorlunda ut jämfört med i dag. Den är inte anpassad efter dagens ekonomi som i hög grad bygger tjänsteföretag, där de flesta anställningar sker.

Men att ändra i LAS skulle innebära en politisk strid med starka krafter, framför allt LO. Det handlar därför inte bara om effektivitet på arbetsmarknaden, utan också om taktik och prioriteringar. Visst finns det hundratals andra åtgärder som skulle underlätta för företag att anställa. På det sättet är LAS ingen joker. Men symboliskt är den ändå det. LAS representerar den gamla arbetsmarknaden. Den som bygger på strikta skiljelinjer mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den som omfattar allt färre människor. Industrisamhället.

Jag har svårt att se att förändringar i LAS skulle helt kunna falla bort från den borgerliga agendan. De flesta inser nog att lagen inte kan vara kvar i nuvarande form hur länge som helst. Frågan är egentligen inte om – utan när.

Mona är ett dilemma för vänstern

Nu kommer andra opinionsmätningen i rad som ger Mona Sahlin och vänsterpartiernas budgetförslag en smäll från väljarna. Den senaste tiden har också Sahlin debatterat flitigt mot Fredrik Reinfeldt och nog borde siffrorna ge vänsterns partistrateger något att fundera på.

Nu är det verkligen skarpt läge och vi har en unik situation i att två block så tydligt står mot varandra. Vi vet också att Fredrik Reinfeldt utklassar Mona Sahlin i alla typer av förtroendemätningar.

Vänsterblocket har ett klart dilemma i detta. Sossarna och Vänsterpartiet har inte vunnit en enda väljare sedan valet; den framgång vi ser kan de tacka Miljöpartiet för. Men det är inte den populära Maria Wetterstrand som som står i TV-debatterna mot Fredrik Reinfeldt. Det är den impopulära Sahlin.

Frågan är bara vad de kan göra åt det. Mona Sahlin lär knappast ge upp sin plats i TV-debatterna.

En ny vänstergiv?

”Valet är inte avgjort” är rubriken på Göran Erikssons analys av dagens nya opinionssiffror, i Svenskan. Med respekt för att han kanske inte satt rubriken själv för det nog ändå betraktas som dagens understatement. Eller möjligen vinnare av dagens både-hängslen-och-livrem-pris.

Inga svenska val är avgjorda ett halvår i förväg.

Vissa kommer redan med försök till förklaringar. Och visst, de kan ha rätt. Siffrorna sammanfaller onekligen med vänsterpartiernas budgetförslag och diskussioner om avskaffat RUT-avdrag, återinförd förmögenhetsskatt, stoppad Förbifart Stockholm och höjda skatter för de flesta som jobbar.

Det ska bli riktigt intressant att se hur väljarna i Stockholm reagerar på förslagen. Uppenbart har inte vänsterpartierna prioriterat högt att göra sig populära bland storstadsväljarna. Kanske är det också så att Miljöpartiets inbrytningar bland så kallade ”lattemammor” (storstadsliberala yngre kvinnor) nu går tillbaka. Trots allt är de storstadsväljare som knappast tror på den senaste räckan av bakåtsträvande förslag. Miljöpartiets kovändning om RUT-avdraget kan kosta dem många röster.

Helt klart är att vänsterpartierna med sitt gemensamma budgetförslag inte längre kan inta separata positioner. Lars Ohly kan inte längre spendera 55 miljarder i skattehöjningar som han vill. Sossarna kan inte vackla om RUT-avdraget eller längre låtsas som att de är en garant för Förbifart Stockholm. Miljöpartiet tappar sin mittenprofil när de sitter i samma soffa som Ohly. Inte heller kan de göra företagsvänliga utspel som de vill. Frågan är om de också måste vika sig om till exempel undantagen i LAS.

Kakan måste nu antingen sparas eller ätas upp. Det är en ny vänstergiv.

——————————————-

Bloggar: Ankersjö, Soilander, Kent, Seved, Pär Gustafsson, André Assarsson och Pär Henriksson.