Det kan vara svårt att bli klok på politisk logik ibland. När krisen slog till för några år sedan stod stimulanspaketen som spön i backen. Alla politiker, från Obama till Anders Borg, tog på sig spenderbyxorna. Jobb skulle räddas genom att bygga vägar eller genom att stärka konsumtionen. John Maynard Keynes fick sig en renässans, efter att ha nära-döden-förklarats något decennium tidigare i världshandels tecken. Plötsligt gällde att länder kunde försvara sin konjunktur genom att spendera pengar.
Men nu hör vi andra toner från politikerna. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt flaggar för att det inte blir några skattesänkningar för vanligt folk nästa år. Delvis kan förvisso taktikligga bakom, men det är knappast hela sanningen. Att inte ge hushållen 17 miljarder kronor extra att spendera för må vara ett sätt att värna statens finanser. Men samtidigt tappar staten intäkterna från att uppskattningsvis 80 % av pengarna annars hade gått till konsumtion. Den sidan av myntet hade stärkt konjunkturen. Båda besluten, att sänka eller inte sänka skatten, har både negativa och positiva inverkningar på statens och landet ekonomi.
Vad som är rätt beslut handlar i hög grad om krisens orsaker och vilka signaler man vill sända ut. Genom att inte sänka skatten signalerar Borg och Reinfeldt robusthet i statens finanser, något som bygger förtroende hos marknaden. Men samtidigt sänder de ytterligare en krissignal till de hushåll som får mindre pengar i plånboken. De drar i stället öronen åt sig.
Trots allt handlar ju denna kris ganska lite om marknadens förtroende för den svenska statens finanser. Anledningen till att aktiemarknaderna har skrämselhicka och grundproblemet till krisenska snarare sökas i länder som Grekland, USA, Spanien, Portugal och Italien.
Sett från det perspektivet framstår dagens besked som försiktigt i överkant.