Vi borde höja lönerna

Jag skrev om Per Schlingmanns artikel på SvD Brännpunkt den 26 mars tidigare. I dag kommer ett mycket välskrivet svar från Svenskt Näringslivs ordförande, Signhild Arnegård Hansen. Hon skriver bland annat:

Ett stort antal företagare jobbar utan lön och sätter allt de äger och har i pant för att verksamheten ska överleva. För de företagare som lever i denna verklighet är det inget annat än ett hån att anklagas för girighet på grund av villkor som gäller för en handfull välbetalda chefer i några stora börsföretag.

Precis så känner många företagare just nu. Utpekade som skurkar. Det är synd att detta ska bli en stor del av den politiska debatten. En debatt som just nu borde handla om hur företagen kan gå bättre. En debatt som borde handla om hur vi kan höja löner – inte sänka.

Det finns mycket regeringen kan göra för företagen som inte kostar pengar. En är att sluta hacka på dem. En annan är att ta tag i regelkrånglet.

Johan Ingerö skriver bra om detta liksom Hanna Wagenius.

Uppdatering 1 april: SvD har en bra ledare på samma tema i dag.

Dimridåerna lättar lite

Att döma av tidningarnas placering börjar affären om pensionsavtalet i AMF pension att mista sitt nyhetsvärde. Den mesta har kanske kommit fram och vinklarna är uttömda? Förvisso verkar hanteringen av avtalet ha varit något märkligt, men fakta kvarstår, samtlig information har funnits tillgänglig för styrelsen, om de hade orkat läsa handlingarna.

I dagens DI finns en intervju med en av huvudpersonerna, tidigare VD:n Christer Elmehagen. Jag slås av hans svar på frågan: ”Har du någon förståelse för vad som hänt”

Jag måste ju lita på att när styrelseordföranden kommer till mig och erbjuder mig ett avtal, att styrelsen har läst och förstått de villkor som står och är överens om dessa. Här pratar vi om styrelsen för ett av Sveriges största pensionsbolag. Skulle de inte förstå pensionsvillkor? För mig är det lite konstigt. Och på vilket sätt skulle jag ha lyckats föra dem bakom ljuset?

Elmehagen har naturligtvis en stor poäng: varför försöka hänga den som tackat ja till ett bra erbjudande? Det är väl den som ställt ut avtalet som ska ha kritik. Och som Elmehagen påpekar, det är utställt av en styrelse som ska vara experter på, just det, pension.

Den i styrelsen som försöker påstå att de inte fattat avtalet borde inte sitta där alls. Den som försöker påstå att de inte har ansvaret för det har en stor uppförsbacke. Eller ljuger.

PJ Anders Linder ifrågasätter om LO och Svenskt Näringsliv verkligen borde äga AMF alls. Det är en mycket bra fråga, som jag i alla fall tror att Svenskt Näringslivs styrelse kommer att diskutera.

Gräset saknar sina rötter

Om LO har förtroende för Wanja Lundby-Wedin eller inte blir en fråga om var på gräset man tittar. Topparna, som i dag samlades för krismöte, säger att de har förtroende för Lundby-Wedin. Men frågan är vad gräsrötterna säger. Följer man tidningarnas nätomröstningar är siffrorna tydliga åt andra hållet.

Ordkriget om vad som egentligen hände är också i full gång. Här har LO tvingats att börja backa. Uppenbart finns olika uppfattningar om vad som hände och hur avtalet skrevs.

Men det underliga är ju att fakta är ganska uppenbara. Om det finns ett avtal på att Elmehagen ska ha en viss summa pengar så har han rimligen rätt till dem. Om avtalet kommit till i olaga ordning är det ett brott som ska anmälas. Avtalet är helt enkelt antingen giltigt eller inte giltigt.  Om det är giltigt har styrelsen ansvar för det, så enkelt är det. När dessutom samma styrelse skrivit på årsredovisningar som innefattar summorna som fallit ut av avtalet borde det inte vara så svårt att reda ut vad som hänt och inte hänt.

Undrar hur många gånger Wanja Lundby-Wedin har ångrat att hon inte körde pudelstratigin från början. Det hade varit ganska enkelt att säga att det var klantigt, att hon hade för mycket att göra och att hon omedelbart avgår från styrelsen i AMF Pension. Ofta gör det mindre ont att erkänna ett misstag än att klamra sig fast vid en version som inte håller.

Mer i samma ämne.

Allt på ett kort nu

Det är en riskabel strategi Wanja Lundby-Wedin nu väljer. Anfall är bästa försvar förvisso, men då gäller det att anfallet också håller. Wanja håller fast vid att hon är vilseledd och att hon inte kunde veta detta. Men det finns också fakta som talar för att hon borde haft koll. Frågan om det är sant eller inte har dels hänskjutits till en utredning, men handlar också om ifall folk och LO-medlemmar verkligen tror på henne. Vad som verkligen hänt är inte säkert att vi kan se genom all taktik.

Dagens krismöte hos LO kommer att avgöra om Wanja kan sitta kvar eller inte. Hon kan sitta så länge den interna opinionen inom LO och (s) att hon ska avgå inte växer sig för stark. Därför handlar också en hel del av opinionsarbetet om att övertyga just LO om att hon är oskyldig, eller i alla fall tillräckligt oskyldig för att få sitta kvar. Då gäller det att använda alla tänkbara vapen för att försvara sig.

Det handlar också om hur tronföljden inom LO ser ut. Finns det någon tänkbar och villig efterträdare? Vem vinner och vem förlorar på om Lundby-Wedin tvingas avgå? För LO i sig är det så klart en prestigeförlust om Wanja avgår, men det är kanske en ännu större skada att ha henne kvar. Svaret på frågorna: vad är bäst för LO och vad är bäst för Lundby-Wedin är inte likalydande. Vem vinner den prioriteringen?

Hur som helst har nu allt satts på ett kort. Går det att driva hem att Wanja inte kunde veta om konsekvenserna eller inte? Den frågan avgör utgången av dramat.

Varför bevara monopolet?

Många av de förslag som i dag presenteras av Alliansens ”Studiesociala kommitté” är bra. Det ger en bättre flexibilitet för studenter att kunna välja att jobba vid sidan av studierna – utan att straffas för det. Det är också bra att sätta press på att högskolestudier ska ge resultat i form av examen.

Men det är både förvånande och trist att Alliansen inte vågar utmana CSN:s monopol på att hantera och betala ut studiemedel. Trots att CSN måste vara en av Sveriges mest frekvent kritiserade myndigheter.

Man kan enkelt ta bort CSN:s monopol utan att försämra studenternas möjlighet att få lån. Staten kan fortfarande garantera lånen, men lämna det upp till studenter att välja vem som ska hantera utbetalningarna. Det kan vara en bank eller ett företag som specialiserar sig på detta. Det skulle ge studenterna en konsumentmakt de i dag saknar helt. De är i CSN:s våld, vare sig de vill eller inte. Tänk att kunna säga till CSN: jag är inte nöjd med er service, jag säger upp avtalet med er.

Någon förvånad?

Sveriges Radio har med hjälp av dolda mikrofoner kommit fram till ”scoopet” att det finns rasister inom Sverigedemokraterna. Någon som är förvånad över att parti som har minskad invandring som sin stora fråga inte gillar invandrare? Även om de har lyckats slipa en hel del på sin yta på senare år vore det dumt att tveka om vad de egentligen grundar sina åsikter på.

Bra bloggat i ämnet: Jonas Morian och Kent Persson.

Politisk polarisering?

Men ovanligt jämna opinionsmätningar för att vara mellanvalsperiod måste man så klart ställa sig frågan: vad kommer att avgöra? Per Gudmundson, SvD, ser tendenser till en polarisering mellan blocken. Kanske kan vi hoppas på ett ideologiskt val mellan höger och vänster, snarare än de senaste valen som mer handlat om taktik och att ligga nära mitten?

Men det är kanske en för djärv förhoppning, när partisekreterarna väl börjar räkna valmatematik…

Dagens citat

Mikaela Waltersson, Miljöpartiets ekonomitalesperson, om att införa en förmögenhetsskatt:

Det är en ideologisk skatt med stora problem. Den läcker som ett såll och träffar inte dem som bör betala. Vi ser inget skäl till att vrida klockan tillbaka.
[…]
Förmögenhetsskatten är samhällsekonomiskt ingen bra grej.

Käka på den ett tag Sahlin. Längre kommentar. Fler kommentarer på förslaget.

Ekonomisk hokus pokus

Sossarna vill tydligen ta Sverige ut ur krisen genom att höja skatterna. Att det skulle hjälpa i kristider att beskatta medborgarna ännu hårdare, måste vara någon egenskickrad ekonomisk hokus-pokus-teori. Mer skatter drar undan köpkraft. När skatterna också riktar in sig på den grupp som betalar mest i skatt, men också är mest lättrörlig på den europeiska arbetsmarknaden, måste frågan med fog ställas: tror ni ens själva på det där?

Att vänsterpartier vill ha en förmögenhetsskatt brukar sällan motiveras av ekonomiska skäl. Det brukar vara en del av standardretoriken ”de rika kan betala mer”. Att beskatta kapital – vår mest lättrörliga skattebas – i ett globaliserat Europa där i princip alla andra länder avskaffat förmögenhetsskatt är ett skott i foten. Det är direkt korkat. Det kommer att skada landet långt mer än någon miljard in till statskassan.

Om det försöker lura i folk något annat tror jag de underskattar väljarnas intelligens.

Detta känns i så fall mer logiskt och rimligt. Det finns fortfarande många onödiga statliga byråkrater och myndigheter. Dessutom finns fortfarande många onödiga regler som tar tid från företagare och kostar pengar i form av statliga tjänstemän som sitter och kollar dem.

Seriös debatt är en bonus

Antibonuspopulismen har sina glansdagar i Sverige just nu. Alla tävlar om att vara mest emot bonusar, regering som opposition. I ett land med folk uppfödda på jantelagspudding med mellanmjölk är det naturligtvis gångbart att hacka på extremexempel och liera sig med den folkliga avundssjukan. Men någon seriös debatt blir det knappast.

För inte är det väl så enkelt som att skylla alla problem på att det finns rörliga delar i vissas löner?

En rörlig del av lönen är det många som har. Det kan vara allt ifrån att det utfaller någon tusenlapp i december till en stor del av lönen. I princip alla mäklare har rörlig ersättning, för att inte tala om egenföretagare. För en egenföretagare innebär inga inkomster till företaget detsamma som ingen lön.

Att ett företag belönar de anställda med en bonus om det går bra är helt naturligt. Rimligen kalkylerar företaget med att de anställda gör ett bättre jobb. De anställda å sin sida är glada för att få del av kakan.

En seriös debatt om hur detta ska utformas för att alla ska vinna på det vore välkommen. Det som skriks om just nu kommer dock inte att göra någon glad. Men kanske kommer konstruktivitet i populismen spår.