Vem orkar försvara demokratin?

Att försvara demokratiska värden innebär tyvärr allt för ofta att det låter som om man försvarar samhällets avskum och deras friheter. Att värna demonstrationsfrihet just nu innebär tyvärr ofta att man tvingas försvara nazisters rätt att sprida sin dynga.

Idag kom ett nytt exempel upp. Vem känner egentligen för att försvara att sexbrottslingar ska få läsa porrtidningar i fängelset?

Man får dra sig till minnes Thomas Jeffersons kloka ord:

”a society that will trade a little liberty for a little order will lose both and deserve neither”

För någon måste ju reagera på det ständiga knaprandet på demokratin, även när det görs med goda avsikter. Det går ju inte ha en grundlag som stadgar (Regeringenformen 2 kap. 1 §) ”Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad… 2. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden, ” och sedan säga att den bara gäller för snälla människor, alternativt att den får inskränkas bara man har ett gott syfte.

Så, att interner kan läsa porr eller att nazister kan demonstrera, är ett pris vi får betala för demokrati. Helt enkelt därför att priset på motsatsen är betydligt högre. Jag hoppas att regeringen inte hittar ett sätt att kringgå grundlagen på den här punkten. Det skulle försvaga demokratin. Sedan får man hoppas att kriminalvården kan rehabilitera sina fångar – men det är en annan fråga, underordnad vikten av demokrati.

Finns det en poäng med biståndet?

Det är verkligen på tiden att regeringen gör något åt biståndet. Därför är dagens utspel välkommet men det tar egentligen inte tag i det största problemet. Det är rätt att koncentrera biståndet så att svenska skattepengar gör större nytta i färre länder. Det är också rätt att skärpa upp skrivningarna om vad biståndet har för syfte. Om det dessutom kombineras med hårdare motkrav så är det bra. Det är också rätt att sluta stödja diktaturer som Zimbabwe där pengarna i alla fall går till diktatorns lyx.

Men. Det stora problemet med biståndet vågar sig regeringen inte på. Enprocentsmålet låter vackert, men egentligen är det ju vansinne. Hur kan man sätta som högsta politiska mål vad något ska kosta, att det är ett självändamål att göra av med en viss summa pengar. Ingen annan offentlig utgift fungerar så, utan tar först och främst sin utgångspunkt i vad pengarna ska uppnå.

Så länge enprocentsmålet står i fokus ägnas massa kraft åt attargumentera om det, kraft som i stället borde ägnas åt att förbättra resultatet av biståndet. Jag har svårt att tro att en politik som motiveras utifrån antiintellektuell målstyrning någonsin kan bli riktigt bra.

Mördaren Che Guevara

 Jag hittade en bra (hemsk) sida som sammanställer alla mord som utförts eller beordrats av killen som finns på allt för många T-shirts. Uppfriskande läsning för alla som går omkring med Che Guevara på tröjan eller annat ställe.

Förenkla för infrastrukturen

Varför ska det som i många andra länder tar 3-4 år ta ett decennium att genomföra i Sverige? Att bygga större infrastrukturprojekt är krångligt, lågsamt  och dyrt i Sverige. Frågan är vem som i längden vinner på det.

I dag presenterades en rapport som väsentligt kan korta planeringstiden för infrastrukturprojekt genom att använda så kallade anläggningslagar, som bland annat tillämpas i Danmark. Tillsammans med mer inslag av PPP skulle detta kunna korta tiden rejält från beslut till genomförande av vägar och spår. Dessutom skulle det spara massor av pengar.

Vem vinner bloggkriget?

Svenskankolumnist mot Stureplans- och Aftonbladetbloggare. Vem vinner? I vanliga fall är det svaret inte särskilt lätt, men i fallet, när en av dem framstår som en uppblåst larger-than-life-person som dessutom tror han kan hota folk i mediavärlden med sina kontakter, avgörs slaget ganska fort.

 Det började med att SvD:s Anna Larsson skriver en krönika där hon kritiserar att  Aftonbladets bloggare Alex Schulman erbjuder en avsugning från hans fru i pris för en tävling. Troligen inte vad Aftonbladet helst vill att deras bloggare gör. Men Schulmans svar på sin blogg är hyggligt begåvat, så han hade kanske kommit undan med det. Särskilt som SvD:s Anna Larsson verkar gjort dålig research.

Men. Han fäller sig själv med den sista snärten. Likt politiker får avgå pga sina taskiga bortförklaringar snarare än skandalen i sig skriver Schulman sin egen dödsdom i sista stycket i sitt blogginlägg:

Därför tycker jag att hon borde få sparken. Omedelbums. Jag känner Svenska Dagbladets chefredaktör ganska bra. Ska dra i några trådar, så att jäntan får gå.

Om Aftonbladet accepterar en bloggare som lottar ut avsugningar, hotar koluminster på en annan tidning med att utnyttja sina ”kontakter” och dessutom nedlåtande benämner dem som ”jäntan”. Det blir nog för mycket. Det är en skillnad i att kräva någons avgång med hjälp av argument och att hota med att avsätta med hjälp av kontakter. Den skillnaden är knappast ens hårfin. Frågan är hur länge Aftonbladet tål den öppningen för kritik.

Kan inte någon skrika på censur nu?

Från och med imorgon hotar en journaliststrejk. Det innebär att facket bland annat hindrar personal från att jobba mer än 40 timmar i veckan eller 8 timmar per dag. Så långt allt väl enligt våra spelregler på arbetsmarknaden. Men sedan fortsätter det som känns mer otrevligt:

Ett tiotal tidningar förbjuds att ta in material som inte produceras av den egna redaktionen, till exempel frilanstexter eller material från nyhetsbyråer som TT. (från TT)

Igår skrev jag om onödiga rop på censur. Nu tycker jag det finns större fog för rop om censur, när facket kan hindra vad tidningarna får trycka. Någon som vågar skrika censur om detta? Eller är det ok att facket kan stoppa tryckfriheten?

Vi ska ha både yttrandefrihet och fria bygdegårdar

Vad är censur egentligen? Är alla tavlor som inte hänger hemma hos mig bortcensurerade?

Man kan ibland tro att vissa följer den logiken när de skriker om censur för att bygdegårdar inte vill visa konsten från konstnären Lars Vilk.

Fler skriver bra om detta (Jonas Morian och Per Gudmundsson) och jag ska inte upprepa argumenten.

 Detta påminner mig om en lika idiotisk diskussion som uppstod för något halvår sedan när vissa radiostationer i USA valde att inte spela öppet Bushfientliga låtar på sina kanaler. Då skreks också om censur, bristande yttrandefrihet och hot mot demokratin. Hur det skulle bli mer demokrati av att fria radiostationer inte fick sända vad de ville förklarades aldrig. Inte heller vem som i stället borde bestämma vad som skulle sändas.

För i en demokrati finns också äganderätt. Därför bestämmer jag vilka tavlor som hänger hos mig, bygdegårdar vilka tavlor de vill ställa ut och radiostationer vad de vill sända. Motsatsen hade i samtliga fall varit ett hot mot demokratin.

Grattis Nicklas och grattis Google!

Google har tyvärr gjort en av sina bättre rekryteringar i Sverige, kanske den bästa. Tyvärr, inte för att jag inte gillar Google, utan för att det är mig kollega Nicklas Lundblad de rekryterar till European Policy Manager för Sverige och Norden.

Nicklas är en av de allra duktigaste personer jag jobbat med, så har är garanterat en bra rekrytering för Goolge och jag vill naturligtvis gratulera Nicklas till ett jobb som låter riktigt kul!

Någon vågar fortfarande driva på för platt skatt

CUF ska försöka driva igenom platt skatt på Centerpartiets riksstämma. Lycka till Magnus Andersson och CUF. Även med platt skatt kommer den som tjänar dubbelt så mycket betala dubbelt så mycket i skatt. Varför är egentligen tre gånger så mycket mer rättvist? Skattepolitiske talesmannen, Jörgen Johanssons, uttalande är ganska kul ändå:

”Det är lite underligt, för det här strider på punkt efter punkt mot grundläggande centerpolitiska värderingar.”

Vad då? Att det ska löna sig att utbilda sig?

Det kan bli dyrt att klanta sig

Begreppet ”kunden har alltid rätt” används av många men tillämpas av klart färre. Normalt händer det inte så mycket om ett företag är otrevligt eller ger dålig kundservice. Åtminstone ser det inte ut så. Man ska aldrig heller glömma den andra devisen ”En nöjd kund berättar det för två personer – en missnöjd berättar det för tio”.

Man kan göra ett tillägg till detta: en missnöjd kund kan gå till pressen. Då är begränsas inte skadan till tio personer, inte ens till tio tusen personer. Att ha klantiga och arroganta säljare kan tex reslutera i detta. Man kan enkelt konstatera att det hade varit betydligt billigare för företaget Inwarehouse att ge kunden den dyraste TV:s de hade i butiken än att få denna negativa publicitet. De fick ju lösa situationen ändå, dock efter att först ha fått negativ publicitet. Dyrt och klantigt.