Sosselogik?

Två bra ledare i dagens SvD från Per G och Sanna R. Per G skärskådar sossarnas (och delvis Sveriges) ambivalenta hållning till USA och konstaterar att det kanske snart är dags att göra upp med 40 år av dubbelmoral. Än mer huvudet på spiken är Sanna Rayman som ifrågasätter hur Mona Sahlin kunde gå till val på en politik hon inte en trodde på:

Jag finner det provocerande. Om Sahlin, med flera tunga S-toppar, inte trodde på politiken – varför ville de då pracka den på ett helt land?

Nog har sossarna en del politiskt förnyelsearbete framför sig. En princip kunde ju vara att de torgför den politik de egentligen tror på. Det kunde väl i alla fall vara en utgångspunkt?

Att rösta på ett (s)pöke

Är det verkligen så enkelt som att en politiker blir mer populär ju längre ifrån väljarna personen befinner sig? En sanning som annars brukar nämnas i politik är att politikerna måste närma sig väljarna. Men tittar man på opinionsundersökningarna just nu verkar faktiskt avstånd vara en fördel.

Eller så ser vi spöken mitt på ljusa dagen.

50 procent av sossarnas väljare vill enligt en undersökning ha Margot Wallström som ny partiledare. Men vad grundar de egentligen det på? Är det på en saklig bedömning av hennes förmåga att leda partiet? Jag tvivlar på det.

Låt mig notera att detta inlägg inte avser bedöma Wallströms eventuella duglighet som partiledare. Den är säkert god och vad jag har sett av Wallström är hon en sympatisk människa och en god kommunikatör. Frågan är möjligen om hon har det som krävs av en partiledare. Men det får andra svara på.

Wallström har inte varit engagerad i svensk politik på över ett decennium. Med tanke på väljarnas normala politiska minne kan vi utgå från att de knappast grundar sin åsikt på erfarenhet av Wallström som politiker. Det handlar om något annat. En förskönande bild?

Kanske är Margot Wallström de svenska sossarnas svar på Barack Obamas ”change”. I budskapet change var det tydligt för väljarna att Obama var missnöjd med det som var. Men vad som komma skulle var mindre tydligt, för att inte säga höljt i dunkel. Wallström utmålas helt enkelt som det som sossarna behöver, utan att för den skulle svara på VAD det är de egentligen behöver. I brist på konkretion kan väljarna fylla i vad de själva önskar. Självklart blir ett sådant alternativ attraktivt. Men risken är uppenbart att att det bara är ett spöke.

Näst mest populär som partiledare är Thomas Bodström. Också han befinner sig i USA. Kanske gör han rätt i att stanna där om han vill bli partiledare. Vi kan också minnas Moderaternas höga opinionsiffror 1996-1997. Att skicka iväg sin partiledare till Bosnien tycktes då vara ett framgångskoncept för Moderaterna.

Problemet med spöken är att de bleknar i ljuset. Bilden av verkligheten blir inte den samma när man tittar närmare. Barack Obama fick nyligen rejält med pisk i USA:s mellanval. Carl Bildt kunde inte komma hem som hjälte och vinna valet 1998. Mona Sahlin blev aldrig den förnyare sossarna trodde sig ha valt.

Sossarna kan möjligen önska sig ett spöke, men de kommer inte att kunna ha ett som partiordförande.

Ny (s)-ledare: 5-i-topp

När nu väl Sahlin avgår haglar namnförslagen i luften. Det kommer de att fortsätta att göra ett bra tag framöver. Jag tänkte inte lägga mig i den diskussionen. Däremot gör jag en annan topplista, över vilka egenskaper den nya partiordföranden bör ha. Jag är väl medveten om att personen som beskrivs nedan inte finns.

Följande egenskaper bör en partiledare för (s) ha. I prioriterad ordning uppifrån:

Kunna leda partiet: Säga vad man vill om Göran Persson, men han kunde i alla fall få ett helt sosseparti att gå i takt. Under ytan döljer sig i en rad konflikter inom sossarna (och för den delen vilket parti man vill). Det finns en decennier gammal konflikt mellan höger och vänster – mellan förnyare och traditionalister. Det finns också slitningar inom ”rörelsen” mellan fack och parti. Dessutom vanliga hederliga personkonflikter. Ledarlöst kommer partiet att den närmsta tiden att lida mycket av detta. Ett av de viktigaste första besluten för en ny sosseledare blir därför att kräva rättning i leden. Om val ska vinnas måste all energi riktas mot de politiska motståndarna, inte inom partiet.

Utveckla politiken: Detta tycks råda i princip 100 % konsensus om. Sossarnas politik bygger på ett samhälle som inte längre finns. Eller i alla fall i liten utsträckning. Begrepp som klasskamp, arbetare och produktivitetsutveckling må se snygga ut i programskrifter. Men de berör allt färre människor. Men att utveckla politiken i Sveriges kanske mest traditionstyngda parti är ingen lätt match. I hög grad hänger detta ihop med egenskap 1.

När Fredrik Reinfeldt tog över Moderaterna fick han ett tydligt mandat att förnya partiets politik. I detta mandat fanns också ett stort mått av ledarskap. Uppdraget bestod inte att i att filtrera fram motioner via medlemsmöten, utan att faktiskt aktivt formulera förnyelsen i hög grad uppifrån och ner. Här har Moderaterna och Socialdemokraterna avgörande kulturskillnader till den tillträdande (s)-ledarens nackdel. En ny partiordförande för (s) måste söka ett mandat att faktiskt köra över sitt eget parti. Annars blir förnyelsen i alldeles för hög grad urvattnade kompromisser.

Kunna kommunicera: Politik som inte går att kommunicera är värdelös. Politik som när den kommuniceras uppfattas som något än den egentligen är innebär stora problem. Sossarna fick uppleva detta bland annat vad gäller fastighetsskatten. Thomas Östros kunde skrika sig hes i valrörelsen över att ”bara en procent skulle drabbas”. Väljarna såg i stället framför sig 12 år av höjda fastighetsskatter sist sossarna fick chansen. Politik handlar ofta mer om symboler och känslor än om siffror. Den stora utmaningen för (s) består dock inte av att paketera om nuvarande politik, utan detta går tillbaka till egenskap 2. Sossarna behöver en ny politik, som också går att kommunicera. De behöver skapa en berättelse om hur (S)verige ska se ut.

Förstå rörelsen: För att klara ovanstående tre krävs en god förståelse för vad personen ska leda. ”Rörelsen” är Sveriges största och troligen mest svårstyrda politiska kraft. Att Mona Sahlin gick ur facket ett tag sågs aldrig med blida ögon. Samtidigt som detta är en del av sossarnas problem kan inte en ny partiledare bortse från den inbyggda logik som finns. En god tumregel för alla som engagerar sig politiskt är att man alltid måste lära sig spelreglerna innan man kan förändra dem. Gärna in i minsta detalj. Annars blir man överkörd av paragrafryttarna.

Fläckfritt förflutet: Mona Sahlin kommer alltid att förknippas med Toblerone. Oavsett vad man tycker om detta kan man inte förneka att det alltid var som en extra akilleshäl för henne. Politiska misstag saknar preskriptionstid och kommer alltid att bidra till att sänka förtroendet för de som bär dem med sig. I den allt hårdnande politiska konkurrensen är det svårt att tänka sig att man medvetet kan välja en person med ett liknande handikapp. (Att detta är ett stort demokratiskt problem är disparat just nu och får bli en annan bloggpost.)

De nya (s)-ledaren måste söka ett starkt förändringsmandat. Det finns nu två vägar att välja för sossarna: chansa eller spela säkert. Om de spelar säkert kommer de att välja en person från tidningarnas nuvarande topplistor, en person som redan har en tung post i partiet. Den andra varianten vore att kasta det gamla överbord och ta en risk. Att välja någon som inte sitter i riksdagen och idag inte jobbar för partiet. Frågan är bara om den förändringsviljan finns.

Vad vi kan vara säkra på är att valet av person i hög grad också kommer att påverka möjligheterna till verklig förnyelse.

————————————————-

På samma ämne: SvD 2, Exp 2, DN 2, Kent och Jesper.

Priset på gammal ost

– Nu ska de långa knivarna fram. ”Blamegame” (att skylla på andra) är ett sätt att uttrycka det, ett annat är att man ger betalt för gammal ost, säger Stig-Björn Ljunggren till TT enligt SvD.

Det är den tidigare ministern Morgan Johansson som i Sydsvenskan inleder diskussionen genom att lägga en hög grad av skulden för sossarnas valkatastrof på Thomas Östros. Har pekar på fyra avgörande misstag inom den ekonomiska politiken: återinförd fastig­hetsskatt, höjd bensinskatt, halverad krogmoms och kraftigt sänkt skatt för pensionärer.

Analysen är det inget fel på i sak, detta var säkerligen faktorer som påverkade mycket. Men det är lite märkligt att lägga hela skulden på Östros. Partiets politik är inte bara resultat av en persons arbete. Och ytterst ansvarig är inte Östros, det är Mona Sahlin. Men dit vågar Johansson inte sträcka sin kritik.

Det går därför inte att låta bli att misstänka att Stig-Björn Ljunggren har en poäng i sitt resonemang om gammal ost.

Frågan är nu om ostlocket har lyfts från pandora(s) ask. Kommer vi se ett fortsatt blamegame och folk som positionerar sig? SSU:s (med flera) krav på en förnyelse i partiledningen öppnar onekligen för intern positionering. Mona Sahlin har en delikat uppgift framför sig. En förnyelse av personer löser inte sossarnas grundproblem. Men persondiskussion rikerar uppenbart att ta viktig kraft från förnyelsen av politiken.

Vad vi kan vara säkra på är att vi bara har sett början av en lång process. Hur den slutar kommer att avgöra Reinfeldts chanser att bli omvald 2014. Vi får se vilken motståndare han får.

——————————

Uppdatering: Östros svarar på kritiken och Mona Sahlin uppmanar partistyrelsen att ställa sina platser till förfogande.

Sd – rasister eller populister?

Det haglar valanalyser även om rösträkningen än inte är avslutad. En stor del av kommentarerna ägnas åt vilken påverkan Sverigedemokraterna får. Sammantaget känns kommentarerna något förvirrande. Jag tror att det beror på att vi inte skiljer på rasism och populism.

Sverigedemokraterna orsakar problem på två sätt, det ena eftersom de är (eller uppfattas som, om man vill) rasister. Det andra är att de är populister. Men detta är två separata problem som blir förvirrande när de sammanförs till ett enda resonemang.

Att de är rasister är ett politiskt problem. Här finns en risk att de påverkar andra partiers politik i en rasistisk riktning. Någon direkt risk att de får igenom sina egna förslag torde dock knappast föreligga. De kommer aldrig att få ihop en riksdagsmajoritet bakom sina egna förslag. Däremot kommer de att via förtroendeuppdrag att kunna få viss påverkan.

Vad de dock kan göra är att i varje läge rösta på det förslag som är mest rasistiskt, eller det förslag som släpper in minst antal invandrare och så vidare. När man diskuterar detta bör man också ha helt klart för sig hur beslut fattas i riksdagen. Förstår man inte ordet kontrapropositionsvotering bör man undvika att uttala sig tvärsäkert.

Jag tycker personligen att det andra problemet är betydligt större – populismen. Inte som mätt på en moralisk skala, men för Sverige. Att Sverigedemokraterna är populister kommer att göra Sverige svårare att styra. I alla fall om det inte blir en alliansmajoritet i riksdagen när rösterna snart är färdigräknade.

Vi kan knappast vänta oss att Sverigedemokraterna kommer att vara beredda att offra väljarstöd för vara med och klubba igenom någon obehaglig fråga i riksdagen. Det som brukar kallas att ta ansvar.

Alla som försökt sig på någon form av ledarskap, allt ifrån att uppfostra barn, leda ett fotbollslag eller inom politik vet att det är de obekväma besluten som är de viktiga. Att försöka att göra alla till lags blir aldrig bra och fega ledare hör inte hemma i att styra ett land. Då kunde vi ersätta riksdagen med Sifo eller Demoskop.

Risken är nu uppenbar att Fredrik Reinfeldt tvingas att styra landet i fyra år utan att kunna fatta andra beslut än de som ingen blir allt för upprörd över. Det kommer inte att bli bra.

Svenska vänstern allt mer ensam

Den svenska vänstern står allt mer ensam i sin kamp att staten ska äga fler företag. Samma år som Mona Sahlin och Lars Ohly ville förstatliga Saab meddelar den kubanska regeringen att en halv miljon jobb ska privatiseras.

Vår stat varken kan eller bör fortsätta att upprätthålla företag med för stora arbetsstyrkor, och förluster som tynger ekonomin. Det är kontraproduktivt, ger upphov till dåliga vanor och skadar arbetsprestationerna, sägs i ett officiellt uttalande från Kuba.

Vad säger du om den Lars Ohly…

Det handlar om skatt på hus

De rödgröna vacklar om fastighetsskatten. De försöker göra vad de kan för att kunna höja skatten samtidigt som det försöker övertyga landets husägare om att de inte kommer att få högre skatt. Det är ett pedagogiskt problem i sig, men knappast det enda som bidrar. Det finns ytterligare tre faktorer som borde få landets fastighetsägare att dra öronen åt sig.

1) Detta handlar inte bara om fastighetsskatt. Det handlar om den totala skatten på hus. De rödgröna ska inte bara höja fastighetsskatten, utan också införa förmögenhetsskatt på 4 miljarder kronor. De kör samma reptrick där – skatten ska höjas, men de försöker övertyga alla om att ingen ska behöva betala. Eller i alla fall bara ”de rikaste”. Det finns två uppenbara skatter på hus: fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Vad de rödgröna än säger, tänker de höja båda med flera miljarder. Någon kommer att få den notan.

2) Track record. Landets villaägare har nyligen upplevt 12 år av rödgrönt styre där fastighetsskatterna skenade. Alla som ägde ett hus var oroliga och pensionärer som inte hade råd med skatten fick den krassa uppmaningen att belåna sina obelånade hus. De rödgröna har låg trovärdighet i att hålla fingrarna borta från skattehöjarknappen när de väl har makten.

3) Lars Ohly. Vänsterpartiet och Lars Ohly är högst motvilligt med på noterna just nu. De vet att det är valrörelse just nu och att det handlar om att inte tappa mittenväljare. Men vad händer när de väl sitter vid förhandlingsbordet och nästa val är flera år bort? Vem ska då hindra (v) från att föreslå miljardhöjningar av fastighetsskatten? Dessutom parad med möjligheten att också höja förmögenhetsskatten.

Toblerone: kasta eller skämta?

Mona Sahlin lär få leva med att bli förföljd av Toblerone resten av sin politiska karriär. Det är en del av det politiska spelet. Och gör man anspråk på att ha det yttersta politiska ansvaret i ett land får man nog också leva med att folk ifrågasätter ens omdöme och track record.

När Mats Odell skämtade om Tobleronepolitik fick det rejäl uppmärksamhet. Om det var över gränsen eller inte kan var och en ha sin uppfattning om. Jag tycker att det var ganska kul.

Men vad som inte är kul är när folk kastar Toblerone på Mona Sahlin. Det är helt klart över gränsen. Det är olagligt.

Dessutom är det korkat, i alla fall om man inte är Sahlinsupporter. Det ger bara sympatier till Sahlin.

Tyvärr ser vi att partierna allt mer får sina valmöten (för)störda. På Moderaternas valupptakt i lördags fanns djurrättsaktivister som rent av försökte sabotera mötet och hindra politikerna från att kunna tala. Likaså fanns SSUare med skyltar med egna budskap. I en demokrati har man inte bara rätt att yttra sina åsikter. Man bör också ha ett skydd mot dem som försöker hindra det.

Bri(s)t på hockey

Sossarna lovar idag på DN Debatt att ”De långtidsarbetslösa ska minska med 90 000 personer”. Ett minst sagt djärvt löfte redan i rubriken. Knappast något som kan åstadkommas utan rejäla politiska reformer.

Man blir därför ganska förvånad när man läser artikeln, eftersom den till övervägande del handlar om kritik mot regeringen. Först på slutet kommer nödtorftigt de politiska förslagen. Och de är inte ens nya.

Sossarna vill enligt artikeln genomföra:

Ett brett kompetenslyft med 44 000 fler platser inom komvux, folkhögskolor, högskolor och yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning.

Fler praktikplatser.

Gröna jobb till långtidsarbetslösa.

Jaha? Nya praktik- och utbildningsplatser? En vag formulering om gröna jobb? Inte särskilt imponerande. Först på längre sikt vill de genomföra mer strukturella reformer som sänkta skatter och bygga järnvägar och vägar. Mycket snack och lite hockey.

Om inte löftet nödvändigtvis skulle fyllas med substans eller politiska reformer, varför stanna vid att bara lova bara 90.000? De kunde väl lika gärna ha dragit till med alla på en gång.

Spelteorivalrörelsen fortsätter

Media fortsätter i dag att skildra spelet om Sverigedemokraterna. Enligt GP kan två av tre riksdagsledamöter tänka sig att samarbeta över blockgränserna för att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Jaha? Det visste vi ju redan. Både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har tydligt markerat att Sd inte kommer med i en regering eller ett regeringsunderlag.

Som jag skrev igår är det synd att media hellre skildrar Sd utifrån ett spelteoretiskt perspektiv än utifrån politik.

Att Sd kommer in i riksdagen är fortfarande långt ifrån klart. Låt oss hoppas att de inte gör det. Om de kommer in är det heller inte säkert att de blir vågmästare. Ett av blocken kan få egen majoritet. Dessutom är det inte säkert att alla dagens sju partier kommer över fyra procent. Listan över tänkbara spekulationer kan göras lång.

Det finns därför god anledning att ägna tiden fram till valet till att diskutera politik och hur landet ska styras. När vi sedan vet utfallet kan vi diskutera spelteori.