Vi kommer nu att parallellt kunna följa två partiers process att utse en ny partiledare, Vänsterpartiet och Centern. Det ska bli mycket intressant att se hur flera kandidater klarar av att konkurrera inom samma partier. Normalt kan just intern konkurrens tyvärr ta fram de allra smutsigaste tricken ur politikens kultur och leverne. Att försöka slå andra partier och ta deras väljare är en del av politikens grundtanke och legio. Men intern konkurrens är knepigare, av två skäl. Det ena är att man inte gärna vill svartmåla sitt parti eller förlora väljare. Det andra är att man ena dagen ska kämpa med någon om en position för att veckan senare – efter valet – sitta tillsammans i samma båt igen. Därmed görs en hel del saker mindre öppet än vanligt. Dessutom blir personliga allianser viktigare.
För att underlätta personvalsprocesser använder partierna sig av valberedningar. Dessa består ofta av före detta politiker och av personer som inte själva gör anspråk på poster. Om saker fungerar som de ska, tar valberedningen fram ett förslag utifrån bästa förmåga och resultatet uppskattas av medlemmarna som därefter röstar igenom det. Men det finns uppenbara problem med denna process.
Det ena är att valberedningen inte alltid är så oväldig som man kan önska. Personer i valberedningen driver då fram kandidater som egentligen inte är dem majoriteten av de som ska rösta fram kandidaterna vill ha. Många politiker har tagit sig fram på goda relationer med rätt personer snarare än på goda relationer med många människor. Man kan tycka att det låter odemokratiskt, men det är faktiskt en del av tanken med en valberedning – att vägleda ombuden till beslut de kanske annars inte skulle fatta. Det slutliga avgörandet om vilka som blir valda ligger trots allt i medlemmarnas representanters – ombudens – händer. I alla fall i teorin.
Låt oss ta den nuvarande situationen för Centerpartiet som exempel. Här har valberedningen fattat det ovanliga beslutet att nominera tre kandidater till partiledare – i stället för som normalt en. Varför? Ett möjligt – och förhoppningsvis också sant – svar är att de inte vill riskera att influera processen i fel riktning.
Personval i organisationer har en tendens att alltid bli hyggligt jämna. Förklaringarna till detta är flera och förtjänar en egen bloggpost, låt oss skippa det nu.
Låt oss i stället titta på en typisk valsituation: Två kandidater som båda vill bli partiledare. I ett typiskt utgångsläge har varje kandidat stöd av 25-30 % av ombuden vardera, resten (strax under hälften) är osäkra. Ofta är det i detta skede en valberedning kan komma in och peka med hela handen på en kandidat. I det läget kan hela valet avgöras.
Av de osäkra ombuden finns nämligen en stor skara personer utan en preferens mellan de två kandidaterna. Antingen tycker de att båda är ungefär lika bra, eller också anser de sig inte besitta kunskap nog att fatta ett vettigt beslut. I båda fallen är de mottagliga för vad en auktoritet – som en valberedning – har att tillföra. Dessutom vill vi svenskar ogärna bråka – och att gå emot en valberedning betraktas ofta som lite fult inom ett parti. Det kallas att ”kuppa”. I ett någorlunda jämt val är det därför mycket sannolikt att en valberedning ”vinner”. Default är ju att ta det förkryssade alternativet.
Därmed är det inte alls säkert att den kandidat som annars skulle ha fått flest röster vinner ett val om den får valberedningen emot sig.
Centerpartiets val – att avstå från ”the power of default” – är därför mycket intressant och också hedervärt. Förhoppningsvis också smart. Nackdelen är så klart att man får leva med en intern personstrid ända fram till räknandet av röster. Om det går illa kan det splittra partiet, vilket bland annat den nuvarande statsministern har erfarenhet av.
Hur vänsterpartiet väljer att hantera sin personvalsprocess vet vi inte ännu, men det ska bli intressant att se processerna parallellt och sedan utvärdera.
—————————————–
Relaterad information: analyser av socialdemokraternas partiledarval 1, 2 och 3