Mindre pengar blir mer pengar?

Noterar att organisationen planka.nu kör samma argumentation som de strejkande i Grekland. Och samma logik. De vill bekämpa att SL behöver ökade intäkter med att försöka minska desamma. Om de istället såg till att folk INTE plankade kanske SL skulle ha pengar till sina satsningar med lägre prishöjningar.

Ungefär med samma logik som att Greklands brist på pengar försvinner av att folk INTE arbetar…

Om man gillar kollektivtrafik borde man väl vara beredd att betala för den?

Bygg monument vid Slussen

Att bygga om Slussen har varit på tapeten i decennier. Enorma belopp har lagts ut på att lappa och laga det befintliga bygget, som bokstavligen faller i bitar för var dag. Nu dömer sossarna i Stockholm ut det senaste förslaget till ny Slussen. Vilket förslag detta är i ordningen av förslag finns troligen ingen som ens kan hålla räkningen på.

”Sätt spaden i jorden och bygg!” borde vara det politiska direktivet. Inte taktiserande, gnällande, käbblande och beslutsvånda.

När (om?) vi väl får ett färdigt förslag tycker jag att det ska kompletteras med en sak: ett monument över politiskt käbbel.

Låt oss hoppas att Stockholm för all framtid slipper en process som Slussensåpan.

Slösurf ger lägre lön?

En grupp forskare har enligt Svenskan undersökt hur slösurfande påverkar arbetsförmågan. Nyheten sammanfattas:

Genom att jämföra tre gruppers arbetsprestationer efter att de tagit paus kunde forskarna mäta hur fokuserade de anställda var. Uppgiften gick ut på att ringa in så många bokstaven e som möjligt i en löpande text.

De olika grupperna fick markera ”e” i tjugo minuter. Efter det fick en grupp fortsätta med en annan enkel syssla, en andra grupp fick ta paus och göra vad de ville (förutom att slösurfa på internet) och en tredje grupp fick surfa på internet. Tio minuter senare fick samtliga grupper återgå till att markera bokstäver.

I forskarnas resultat syns tydligt att gruppen som fick surfa fritt på internet var den som presterade högst efter att de återupptagit sin syssla. ”Surfgruppen” visade också tecken på att vara mentalt piggare, mer engagerade och mindre uttråkade när de fortsatte att markera bokstäver.

Vad man möjligen kan invända är att det ju inte är säkert att alla människor har som arbetsuppgift att ringa in bokstaven e i en text, eller ens arbetsuppgifter som liknar textanalys. En telefonförsäljare skulle nog knappast höja sin lön med slösurfande, inte heller en läkare. Vad man möjligen bevisat är att den som sitter med monotona arbetsuppgifter behöver en paus ibland.Det visste vi väl redan?

Men den som litar på forskningen kan ju alltid släppa arbetet och surfa runt lite. Framhåll sedan i nästa löneförhandling att du slösurfar en timme om dagen, så kanske du får högre lön. Någon som testat?

Dags för nästa Khadaffi

Vänner av demokrati kan fira ytterligare en dag av seger, nu när Libyens diktator faller. Ytterligare ett land kommer nu att styras av sin egen befolknings vilja, även om det så klart kommer att ta tid att bygga upp Libyen igen.

Men det finns en ytterligare glädjefaktor i detta. Nu är det möjligt att leta efter nästa diktator att avsätta. Under det senaste året har vi sett många exempel på hur folket har rest sig mot sina tidigare tyranner och diktatorer. Men exemplet Libyen visar också hur svårt det kan vara att avsätta diktatorer, utan omvärldens stöd. Utan hjälp från Natotrupperna hade det funnits en överhängande risk rebellerna i Libyen hade krossats av Khadaffis armé och legosoldater.

Det kommer såklart fortsatt att krävas hjälp från omvärlden till libyerna, men nu kan mycket av det direkt militära stödet omfokuseras. Likaså det diplomatiska arbetet.

Det är dags för världssamfundet att leta efter nästa Khadaffi. Syriens president, Bashar al-Assad, borde till exempel ligga bra till. För varje diktator som faller ser förtryckta folk att de faktiskt kan lyckas med det som kan se omöjligt ut.

Mobbning måste behandlas professionellt

Bra att media uppmärksammar mobbningen i skolan och att det utkrävs ansvar. Det finns mycket forskning om mobbning som visar vad som fungerar och inte fungerar, när det gäller att bekämpa mobbning. När det gäller barns hälsa är det inte läge att chansa på någon hemsnickrad kvacksalverilösning. Då krävs metoder som bevisligen ger effekt. Något som Moderaternas Sten Tolgfors drev i Riksdagen redan för tio år sedan, men som först nu på allvar börjat få genomslag i debatten.

Om det som drabbar tusentals barn i skolan varje dag skulle hända på en arbetsplats skulle det milt sagt bli ett djävla liv. Frågan är bara varför det inte blir det när det sker i skolan.

 

Gasa eller fega?

Det kan vara svårt att bli klok på politisk logik ibland. När krisen slog till för några år sedan stod stimulanspaketen som spön i backen. Alla politiker, från Obama till Anders Borg, tog på sig spenderbyxorna. Jobb skulle räddas genom att bygga vägar eller genom att stärka konsumtionen. John Maynard Keynes fick sig en renässans, efter att ha nära-döden-förklarats något decennium tidigare i världshandels tecken. Plötsligt gällde att länder kunde försvara sin konjunktur genom att spendera pengar.

Men nu hör vi andra toner från politikerna. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt flaggar för att det inte blir några skattesänkningar för vanligt folk nästa år. Delvis kan förvisso taktikligga bakom, men det är knappast hela sanningen. Att inte ge hushållen 17 miljarder kronor extra att spendera för må vara ett sätt att värna statens finanser. Men samtidigt tappar staten intäkterna från att uppskattningsvis 80 % av pengarna annars hade gått till konsumtion. Den sidan av myntet hade stärkt konjunkturen. Båda besluten, att sänka eller inte sänka skatten, har både negativa och positiva inverkningar på statens och landet ekonomi.

Vad som är rätt beslut handlar i hög grad om krisens orsaker och vilka signaler man vill sända ut. Genom att inte sänka skatten signalerar Borg och Reinfeldt robusthet i statens finanser, något som bygger förtroende hos marknaden. Men samtidigt sänder de ytterligare en krissignal till de hushåll som får mindre pengar i plånboken. De drar i stället öronen åt sig.

Trots allt handlar ju denna kris ganska lite om marknadens förtroende för den svenska statens finanser. Anledningen till att aktiemarknaderna har skrämselhicka och grundproblemet till krisenska snarare sökas i länder som Grekland, USA, Spanien, Portugal och Italien.

Sett från det perspektivet framstår dagens besked som försiktigt i överkant.

Världen krymper

Uttrycket ”sköt dig själv och skit i andra” blir i finanspolitisk kontext allt mer uppenbart fel. Det går inte att skita i andra och även de som sköter sig drabbas om andra missköter sig. Trots urstarka svenska offentliga finanser måste regeringen ändå revidera ner prognoserna framöver.

Om inte Barack Obama steppar upp i det politiska ledarskapet, om inte Grekland genomför sin besparingsplan och om inte de andra PIGS-länderna genomför besparingar och reformer kommer krisen att vara kvar. Länge. Den som tror att det blir mindre kris av att elda upp bussar i London eller strejka i Aten har en världsbild som är skev. De sabbar även för alla oss andra.

Den globala krisen är inte föremål för åsikter. Den kan inte blundas bort. De länder som gör av med mer pengar än de har kommer varken att långsiktigt kunna räddas av Tyskland eller av TV-programmet skuldfällan. Det handlar om att räta munnen efter matsäcken och att amortera ner statsskulder som är osunda.

Populisterna kommer tyvärr att ha glada dagar, men låt oss hoppas att vi i stället får se mer av reellt politiskt ledarskap.

Krisen handlar i grund och botten om förtroende. Så länge de finansiella marknaderna inte litar på politikernas förmåga att ta oss ur krisen kommer den att vara kvar och möjligen också förvärras. Vi kan välja mellan goda eller onda spiraler. Världen är idag ganska liten och alla påverkar alla.

Vi behöver nu politiker som är större än sina partier, som vågar ta ansvar och som vågar lägga käpphästar åt sidan. Annars straffas alla.

Valberedningen – the power of default

Vi kommer nu att parallellt kunna följa två partiers process att utse en ny partiledare, Vänsterpartiet och Centern. Det ska bli mycket intressant att se hur flera kandidater klarar av att konkurrera inom samma partier. Normalt kan just intern konkurrens tyvärr ta fram de allra smutsigaste tricken ur politikens kultur och leverne. Att försöka slå andra partier och ta deras väljare är en del av politikens grundtanke och legio. Men intern konkurrens är knepigare, av två skäl. Det ena är att man inte gärna vill svartmåla sitt parti eller förlora väljare. Det andra är att man ena dagen ska kämpa med någon om en position för att veckan senare – efter valet – sitta tillsammans i samma båt igen. Därmed görs en hel del saker mindre öppet än vanligt. Dessutom blir personliga allianser viktigare.

För att underlätta personvalsprocesser använder partierna sig av valberedningar. Dessa består ofta av före detta politiker och av personer som inte själva gör anspråk på poster. Om saker fungerar som de ska, tar valberedningen fram ett förslag utifrån bästa förmåga och resultatet uppskattas av medlemmarna som därefter röstar igenom det. Men det finns uppenbara problem med denna process.

Det ena är att valberedningen inte alltid är så oväldig som man kan önska. Personer i valberedningen driver då fram kandidater som egentligen inte är dem majoriteten av de som ska rösta fram kandidaterna vill ha. Många politiker har tagit sig fram på goda relationer med rätt personer snarare än på goda relationer med många människor. Man kan tycka att det låter odemokratiskt, men det är faktiskt en del av tanken med en valberedning – att vägleda ombuden till beslut de kanske annars inte skulle fatta. Det slutliga avgörandet om vilka som blir valda ligger trots allt i medlemmarnas representanters – ombudens – händer. I alla fall i teorin.

Låt oss ta den nuvarande situationen för Centerpartiet som exempel. Här har valberedningen fattat det ovanliga beslutet att nominera tre kandidater till partiledare – i stället för som normalt en. Varför? Ett möjligt – och förhoppningsvis också sant – svar är att de inte vill riskera att influera processen i fel riktning.

Personval i organisationer har en tendens att alltid bli hyggligt jämna. Förklaringarna till detta är flera och förtjänar en egen bloggpost, låt oss skippa det nu.

Låt oss i stället titta på en typisk valsituation: Två kandidater som båda vill bli partiledare. I ett typiskt utgångsläge har varje kandidat stöd av 25-30 % av ombuden vardera, resten (strax under hälften) är osäkra. Ofta är det i detta skede en valberedning kan komma in och peka med hela handen på en kandidat. I det läget kan hela valet avgöras.

Av de osäkra ombuden finns nämligen en stor skara personer utan en preferens mellan de två kandidaterna. Antingen tycker de att båda är ungefär lika bra, eller också anser de sig inte besitta kunskap nog att fatta ett vettigt beslut. I båda fallen är de mottagliga för vad en auktoritet – som en valberedning – har att tillföra. Dessutom vill vi svenskar ogärna bråka – och att gå emot en valberedning betraktas ofta som lite fult inom ett parti. Det kallas att ”kuppa”. I ett någorlunda jämt val är det därför mycket sannolikt att en valberedning ”vinner”. Default är ju att ta det förkryssade alternativet.

Därmed är det inte alls säkert att den kandidat som annars skulle ha fått flest röster vinner ett val om den får valberedningen emot sig.

Centerpartiets val – att avstå från ”the power of default” – är därför mycket intressant och också hedervärt. Förhoppningsvis också smart. Nackdelen är så klart att man får leva med en intern personstrid ända fram till räknandet av röster. Om det går illa kan det splittra partiet, vilket bland annat den nuvarande statsministern har erfarenhet av.

Hur vänsterpartiet väljer att hantera sin personvalsprocess vet vi inte ännu, men det ska bli intressant att se processerna parallellt och sedan utvärdera.

—————————————–

Relaterad information: analyser av socialdemokraternas partiledarval 1, 2 och 3

Att döda en blogg?

Om man har en blogg, men inte skrivit ett enda inlägg sedan den 23 mars. Är den då död? Enligt besöksstatistiken är den inte helt död, flera tiotal tappra själar är inne varje dag. Fast rimligen har de som brukar läsa bloggen försvunnit. Vem orkar gå in vecka efter vecka för att bara få samma svar, inget nytt under solen?

Nåja. Denna blogg får leva ett tag till. Dags att åter kommentera dagspolitik, hockey och opinionsbildning. Nya inlägg kommer. Bloggen är inte död, den hade bara paus.