Vi har alla dödat Saab

november 25, 2009

Tyvärr ser det ut som att Saab Automobil går i graven. Många har varit med och försökt rädda företaget. Vi har sett det hela bli både politik och spekulation. Försöket till ”räddning” från Koenigsegg Group har hela tiden sett alldeles klent ut. De har inte haft de verkliga ekonomiska musklerna.

Men det som fällde affären och som kommer att driva Saab i graven är betydligt enklare än alla de turer vi sett valsas i pressen. Raden av spekulationer, räddningsförsök, politiska dimridåer och annat har bara skymt det egentliga skälet.

Saab säljer för få bilar.

För att ha kvar ett företag måste det generera vinst, eller i alla fall ett nollresultat. Det har inte Saab gjort på 20 år (mer än något enstaka år).

Det kommer nu att uppstå en diskussion om vems felet är att Saab dör. Svaret är mycket enkelt: i princip allas, utom de (allt för) få som valde att köpa en Saabbil.


En svart dag för idrotten

november 19, 2009

Idrott ska inte blandas upp med politik. Världen har allt för dålig erfarenhet av att göra politik av OS och idrott. Allt från Hitlers användande av OS i Berlin 1936 till bojkotterna av OS 1980 i Moskva och 1984 i Los Angeles.

Det luktar därför illa när Internationella Friidrottsförbundet kommit överens med Sydafrikas regering om en mörkläggning av fallet Caster Semenya.

Kort går uppgörelsen ut på att

1) Semenya får behålla VM-guldet, oavsett om hon fuskat eller inte.

2) Vi får aldrig veta sanningen.

En svart dag i idrottens historia. Guldmedaljer ska vinnas, utan fusk, på idrottsarenor. Inte i förhandlingar mellan (korrupta?) idrottspampar och regeringar.

———————————–

Tidigare inlägg om Semenya här.


Mp går mot mitten?

november 18, 2009

Kampen om mittenväljarna hårdnar och nu ger sig Maria Wetterstrand och Miljöpartiet på allvar in i kampen. På Newsmill försöker Wetterstrand förklara varför Folkpartiets väljare ska rösta på henne.

Miljöpartiet har en tillräckligt luddig profil för att placera sig i (den trånga) politiska mitten och de har också ett track record av att samarbeta med de borgerliga. Så visst finns det öppningar.

Det är egentligen bara två ord jag saknar i Wetterstrands artikel: Vänsterpartiet och Ohly. Inget av dessa ord nämns, man får anta av taktik.

Per Ahlmark är nämligen inte den enda socialliberalen som hatar kommunister.

För visst kan Maria Wetterstrand låta positiv till entreprenörskap och friskolor så länge hon inte ingår i en regering med Vänsterpartiet. Men hur kommer det att låta sedan?

Innan Wetterstrand kan svara på det kommer det nog att bli svårt för henne att erövra särskilt många borgerliga väljare.


Kommentarer till Malmströmvalet

november 17, 2009

Fredrik Reinfeldt: Hon har arbetat hårt med att förankra EU i Sverige i sitt arbete som EU-minister.

Cecilia Malmström: Jag är naturligtvis oerhört glad och stolt över att ha blivit nominerad.

Statistikern: Folkpartiet byter 50 procent av sina ministrar på ett halvår.

Jan Björklund: Vill ingen jobba med mig?

Statsvetaren: Hon är välkänd inom EU.

Opinionsanalytikern: Hon är okänd inom Sverige.

Barroso: Jippie, en kvinna! Tack Sverige för att ni hjälper mig med jämställdheten som syd- och Östeuropeerna skiter i.

Gunilla Carlsson: Fan!

Carl Bildt: Fan!

—————————-

Tillägg (tack Bjarne):

Moderater i allmänhet: Vad fick vi i utbyte??

—————————-

Media: SvD, DN, Exp och AB.

Moderater i allmänhet: Vad fick vi i utbyte??”

Missa inte detta!

november 17, 2009

Dags att börja intressera sig för svensk hockey igen! Modo gör ett superkap när de värvar/får det gamla radarparet från Ångermanlands TV-pucks lag för 73:or och poängrekordhavarna från junior-VM; Peter Forsberg och Markus Näslund ska återförenas i klubben.

Dessutom spelar de gratis för klubben.

Visst är de lite till åren, men det är två av de mest framgångsrika svenska hockeyspelare vi haft, som ska turnera runt i Sverige. Det blir härligt för publiken – och för svensk hockey, som kan räkna med hundratusentals fler sålda biljetter. De har kanske inte hela snabbheten kvar, men Forsbergs spelsinne och Näslunds målhunger dör inte i första taget. Och än är de båda mer än fem år yngre än de äldsta spelarna i NHL.

Markus Näslund har aldrig riktigt lyckats i landslaget där Peter Forsberg har varit hjälte flera gånger. Men Näslund är ändå den svensk som tagit flest poäng i NHL under 2000-talet. Man hittar inte många spelare som slår Näslund där faktiskt, även om det finns några, Näslunds gamla klubbkompis Jaromir Jagr till exempel.

Frågan är bara om det blir så många matcher? Vi får hoppas att Foppas fot håller och att Näslund kommer tillbaka starkt från pensioneringen. Det vore oerhört kul att få se dem samspelta och på topp. Där är vi inte än.


Vill Fridolin bli språkrör?

november 17, 2009

Gustav Fridolin gör som förväntat. När det närmar sig valet blir han åter politiker och företrädare för Miljöpartiet. Troligen saknar han politiken och klarar inte att hålla en ”opartisk” journalistroll. Han vill tillbaka till rampljuset helt enkelt.

I dagens artikel på Brännpunkt tycks ha han två syften:

1) Kasta skit på Maud Olofsson och försöka förklara att den regering han arbetade för inte har något ansvar för utvecklingen av Vattenfall. Trots att Vattenfalls kolkraftsambitioner inleddes just under den tiden…

2) Återkomma i det politiska rampljuset, det är knappast en slump att han skriver under med f.d. riksdagsledamot.

Alla vet att Miljöpartiet ska byta språkrör år 2011. Är detta en del av uppladdningen?

Återstår för övrigt att se hur länge TV4 betraktar Gustav Fridolin som ”opartisk”.

—————————————-

Här skriver jag om varför staten inte bör äga Vattenfall.
Detta och detta är också läsvärt i samma ämne.


Sparka Josefsson eller sälj

november 13, 2009

Den aktuella diskussionen om Vattenfall visar återigen vilken märklig hybrid ett statligt företag som konkurrerar på en fri marknad är. El är en konkurrensutsatt vara/tjänst på en allt friare och mer avreglerad europeisk marknad. Den som vinner är den som är bäst.

Som företag kan inte Vattenfall bara vara nationellt baserade, då kommer de sakta att dö eller köpas upp av någon större. De måste ut i Europa. Samtidigt har Vattenfall blivit lite av en symbol för det svenska, det lite finare än de andra. Vattenfall har en miljöstämpel, som producent av vattenkraft. Men de allt skitigare kolkraftsaffärerna i Tyskland har också skitat ner varumärket.

Vattenfall förvandlas till (inrikes)politik i dessa lägen. Allsköns politiker ska lägga sina synpunkter och styra och ställa. Men när de gör det upphör Vattenfall att vara ett konkurrenskraftigt bolag, de får i stället handikappet av den svenska jantelagen och politisk korrekthet med i sin verksamhet. Det håller inte i längden. Så kan inte ett bolag styras, i alla fall inte om det ska blir framgångsrikt.

Konkurrensen på den europeiska elmarknaden är stentuff. För att lyckas där måste det finnas ett handlingsutrymme. Därför gör Vattenfalls styrelse helt rätt, företagsekonomiskt, när de hela tiden utreder alla tänkbara alternativ. Motsatsen vore tjänstefel. Men det skapar klart diskussioner. Diskussioner som delvis färgas av gamla kommunistiska ideal, att alla ska vara med och styra bolaget, eftersom det är offentligt ägt. Det håller inte.

Jag är förvisso inte säker på att Lars G Josefsson är rätt man att leda Vattenfall, det kan jag inte bedöma. Den senaste tidens agerande talar inte till hans fördel. Regeringen måste, som företrädare för ägaren staten, lösa den konflikt som nu finns. Vattenfall behöver ett tydligt besked.

Antingen ska Vattenfall få agera utifrån vad som är kommersiellt rätt. Eller så ska vi alla vara med och styra och peta i bolaget. Frågan kan ställas på sin spets genom att fråga om Vattenfall är ett aktiebolagen eller förlängd arm till Miljödepartementet.

Förmodligen kan då alternativen ställas till att staten antingen säljer Vattenfall eller sparkar Josefsson och sätter dit en snäll byråkrat som gör som den svenska opinionen vill. Det sista kan bli dyrt dock.