Om skattesystemet användes i det sociala livet

I dag presenterade Stockholms Handelskammare en analys, ”Illusionerna i det svenska skattesystemet”, om behovet av att förändra det svenska systemet för inkomstskatt. Analysen innehåller även en prolog, som beskriver vad som händer om man skulle tänka som skattesystemet i det sociala livet:

Sju barndomskamrater hängde fortfarande ihop sedan högstadietiden. De trivdes bra i varandra sällskap och även om flera av dem var upptagna personer fanns en tradition de höll för helig. Onsdagsmiddagen. Varje första onsdag i månaden gick de ut på en finare restaurang och åt gemensamt. Eftersom de gjorde detta regelbundet hade en lokal restaurangägare gett dem ett fast pris, trerätters middag med vin, cognac och kaffe för 10 000 kronor tillsammans. Det var smidigt och bekvämt, alla visste vad det skulle kosta.

Men eftersom det ändå var ganska dyrt att äta hade vännerna beslutat sig för att dela upp notan utifrån vad de tjänade. De hade det svenska skattesystemet som modell för att fördela notan mellan dem. Således betalade Hasse som var hög chef på ett börsbolag 4 000 kronor per gång, Per och Nils som också tjänade bra betalade 2 500 kronor var, Sergej och Lasse betalade 500 kronor var och Greger och Nisse som var arbetslösa behövde inte betala alls.

Alla var nöjda med uppgörelsen eftersom de tyckte att det viktigaste var att hålla uppe traditionen och träffas. En kväll sa restaurangägaren att ”Eftersom ni är mina bästa kunder vill jag ge er en bra rabatt. Jag drar av 20 procent på er nota och hoppas att ni ska fortsätta att äta hos mig.” Alla blev så klart glada för erbjudandet.

När väl notan kom in uppstod dock problemet: hur skulle rabatten fördelas? Sergej som var statistiker kläckte snabbt ur sig, ”men det är ju enkelt, vi drar av 20 procent på allas andelar.” Det föreföll logiskt och rimligt.

Men när de skulle betala inser plötsligt Nisse att han fick 500 kronor i rabatt medan Hasse fick nästan dubbelt så mycket. Det var ju orättvist, varför skulle Hasse få mer rabatt? Ska du säga sa Lasse, jag fick bara en hundring! Men de som blev allra argast var Greger och Nisse. De tjänade ju ingenting alls. Unisont uttryckte de sitt klagande ”detta är ett system som suger ut de fattiga, varför ska vi som tjänar så lite inte få någonting?” Alla var sura på Hasse, som var den stora vinnaren på rabatten. Hasse kunde inte riktigt förstå varför folk som ändå fick maten gratis var sura. Han beslutade sig för att inte följa med dem ut någon mer gång.

Nästa gång gänget, minus Hasse, gick ut var stämningen trevlig igen. De tyckte att det var rätt åt Hasse att han inte följde med. De var glada ända fram tills de fick notan, där blev något fel. Det saknades 3200 kronor.

Hasse å sin sida upptäckte vilken otroligt trevlig middag han fick för 3200 kronor på sin nya lokala kvarterskrog. I Monaco.

———————————

Niklas Ekdahl skriver intressant krönika på affarsvarlden.se.