Politik och juridik går inte alltid ihop. Offentlig sektor upphandlar för flera hundratals miljarder kronor varje år. Trots dessa omfattande värden finns det grundläggande motsättningar kring hur offentlig upphandling ska skötas. Det finns politiker som sätter sig över lagen, men också politiker som inte förstår den och därmed gör fel.
Det finns egentligen ingen som längre tror på små självförsörjande samhällen. Att bara handla med sitt närområde. Sverige är ett land som sätter frihandel högt och de flesta är överens om att vi blir rikare om vi handlar med så många som möjligt.
Men ändå finns politiker som handlar stick i stäv med detta. När det kommer till att gynna den lokala företagaren i en upphandling slår det slint. Då går egenintresset före allmänintresset. I stället för att skattepengarna används till att köpa tjänster och varor så effektivt som möjligt går de delvis i stället till att köpa röster.
Men att slösa skattebetalarnas pengar genom att inte välja det bästa anbudet i en upphandling är att stjäla från folket. Även om det innebär att gynna lokala företag. Alla fattar att om alla kommunpolitiker skulle agera så skulle konkurrensen sättas helt ur spel. I stället för att producera bra varor och tjänster skulle företagen i stället behöva bli bra på att fjäska för – och kanske muta – politiker. De förlorar alla på.
Lagen om offentlig upphandling är till för att skydda oss skattebetalare mot politikers godtycke. Det är därför viktigt att den följs utan subjektiva tolkningar eller egenintressen.
Krohniskt 
Om man tänker ett steg längre kan det dock vara bättre för kommunens ekonomi att gynna ett lokalt företag i stället för ett mer avlägset. Till att börja med så kommer ju en del av pengarna som betalas lokalt tillbaka till kommunen i form av skatteintäkter på de anställdas löner. Dessutom kan det förhoppningsvis leda till att det lokala företaget kan anställa folk, eller i alla fall ha kvar folk, som annars hade gått arbetslösa och eventuellt fått leva på socialbidrag.
Du har även grejen att det är lättare att kommunicera med ett lokalt företags om man märker av mindre problem, än om man ska ta formella kontakter med någon chef i t ex Lettland.
Detta kan ju inte kompensera för hur mycket sämre villkor som helst, men jag skulle kunna tänka mig att det kan kompensera för kanske 10% i kostnadsskillnad.
Staffan: Det sista skulle vara i direkt strid med lagen. Lagen är just till för att hindra den typen av godtycke.
Att vända sig inåt gör inte länder rikare. Vi blev ett rikt land genom att handla med omvärlden. Det som driver utvecklingen framåt är att konkurrensen hela tiden tvingar företagen att leverera bättre produkter och tjänster. Om hela Sverige i stället delades upp i små lokala monopol försvinner den effekten.
Om kommunpolitikerna vill ha fler företag och nya jobb ska de se till att skapa bra förutsättningar för näringslivet. Inte subventionera företag som skulle gå under om man inte höll dem under armarna genom att mygla med upphandlingar.
Min poäng är att det i många fall kan vara billigare för kommunen att anlita en något dyrare entreprenör lokalt i stället för en ”utomstående,” p g a rundgång i systemet. Om vi tar ett tankeexempel: låt oss säga att man skulle anlita en lokal leverantör av t ex mat till ett äldreboende. Denna leverantör tar 1 miljon per år för detta. Om entreprenörens lönekostnader uppgår till hälften av den totala kostnaden och kommunalskatten ligger på 30% så får alltså kommunen tillbaka 150 000, så den egentliga kostnaden uppgår till 850 000. Det blir alltså billigare för kommunen att anlita den lokala entreprenören än en från grannkommunen som tar 900 000 för samma tjänst (nu är siffrorna tagna helt ur luften, men de fyller sitt syfte som räkneexempel).
Och angående att det blir lättare att ha kontakter med sina leverantörer om de är lokala, så är det något som många upptäcker även i den privata sektorn. Om man upptäcker att det t ex är problem med kvaliteten så är det mycket lättare att få det åtgärdat om man leverantörens fabrik ligger på andra sidan gatan än om den ligger i Portugal, och leverantören talar ett annat språk, och så vidare. Detta är något som många företag upptäcker efter att de varit väldigt ivriga att outsourca det ena och det andra, och principen gäller väl även inom det offentliga.
Det är egentligen samma sak som att många privatpersoner väljer att köpa hemelektronik och annat från en lokal handlare hellre än på postorder. Man får betala en liten slant mer, men om något krånglar så är det vansinnigt mycket lättare att åka ner med den krånglande prylen till city, och förhoppningsvis kunna få tillbaka den senare samma dag, än att behöva skicka den per post och kanske vänta en vecka eller två på postgång, reparation, och retur.
Dessa faktorer kan ju inte kompensera för vilka prisskillnader som helst, men de är helt klart inget man bör ignorera.
Staffan: det är inte alls så enkelt. Jag skulle önska att du hade rätt i kalkylen, men det kommunala skatteutjämningssystemet gör att kommuner i normalfallet bara får behålla 5-10 procent av en skatteinkomstökning. Resten äter systemet upp.
Det du beskriver i övrigt är ett annat problem i sammanhanget; även din fiktiva kommun tycks ha betydande brister i kompetensen i att sköta upphandlingar. Det gör många gånger att skattepengar slängs i sjön.
Jag tror fortfarande jag föredrag tydlig juridik före politiskt godtycke. Varför utgår du från att det bara finns kompetenta, inkorrupta och skickliga politiker? Vad ska vi göra med de andra?
Jag ser givetvis helst att det finns regler för hur upphandlingar går till. Vad jag vill ha är viss flexibilitet i hur reglerna tillämpas, samt möjligheter för kommunerna att lägga någon sorts pålitlighetsfaktor med i kalkylerna. Visst, det går att skriva in böter i kontrakten ifall de inte uppfylls, men det är en klen tröst för pensionärerna på äldreboendet som får undermålig mat.
Eventuellt skulle jag gärna se någon sorts undre gräns för när upphandlingsreglerna måste tillämpas – för mindre projekt kan det oftast vara mer effektivt att man helt enkelt ringer upp någon man känner för att fixa saken än att sätta någon på att skriva ihop formella underlag och liknande. Å andra sidan så påminner jag mig själv om anekdoten om ett dotterbolag som begärde tillstånd från sitt moderbolag för att bygga en skorsten – resten av fabriken hade de kunnat bygga på eget bevåg eftersom den hade gått att dela upp i delar som var små nog att de kunde ta besluten själva. På samma sätt skulle en lägre gräns kunna missbrukas (i stället för att kommunen handlar upp mat till alla äldreboenden så tar man informella beslut om varje boende för sig).
Du har dock en bra poäng om skatteutjämningen, det hade jag inte koll på.