Vem ger sig om LAS?

När man frågar mindre företag om vad som skulle kunna få dem att anställa ytterligare personal brukar alltid förändringar i lagens om anställningsskydd (LAS) komma högt. Tillsammans med sänkta skatter och minskat regelkrångel är dessa nästan alltid tre-i-topp.

LAS reglerar många saker, med det som brukar avses när man pratar om lagen är de så kallade turordningsreglerna: ofta beskriva som sist in – först ut. Det är just denna del av lagen som gör företag osäkra på att anställa nya personer.

Alla partier i Alliansen vet om detta och det är egentligen ingen som förnekar problemet. En stelbent arbetsmarknad kostar i form av uteblivna jobb. Lagen gör det dessutom svårare för nya grupper (invandrare och ungdomar) att komma in på arbetsmarknaden.

LAS kom till under en tid då arbetsmarknaden såg helt annorlunda ut jämfört med i dag. Den är inte anpassad efter dagens ekonomi som i hög grad bygger tjänsteföretag, där de flesta anställningar sker.

Men att ändra i LAS skulle innebära en politisk strid med starka krafter, framför allt LO. Det handlar därför inte bara om effektivitet på arbetsmarknaden, utan också om taktik och prioriteringar. Visst finns det hundratals andra åtgärder som skulle underlätta för företag att anställa. På det sättet är LAS ingen joker. Men symboliskt är den ändå det. LAS representerar den gamla arbetsmarknaden. Den som bygger på strikta skiljelinjer mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den som omfattar allt färre människor. Industrisamhället.

Jag har svårt att se att förändringar i LAS skulle helt kunna falla bort från den borgerliga agendan. De flesta inser nog att lagen inte kan vara kvar i nuvarande form hur länge som helst. Frågan är egentligen inte om – utan när.