SVT:s trovärdighet på spel?

”I vårt reportage är det de negativa bilderna som kommer fram, medan den andra bilden är totalt förhärskande i media. Vi tar upp den kritiska granskningen. Det blir betoning på det negativa för att ingen annan har pratat om det. Det kännetecknas av alla våra program, vad vi än granskar. ”

Citatet kommer från Janne Josefsson i SvD om Uppdrag Gransknings program om Glada Hudikteatern.

Det är intressant att Josefsson så tydligt erkänner att programmet Uppdrag Granskning inte är objektiva, utan medvetet betonar ”det negativa”. Hur går det ihop med SVT:s uppdrag att vara sakliga?

När SVT beskriver sig själva (SVT:s hemsida om Public Service) låter det såhär (fetningarna är mina):

Tanken bakom begreppet public service är att alla medborgare i ett demokratiskt land ska få tillgång till opartisk och mångsidig information inom en mängd olika områden.

Ett public service-företag spegla omvärlden ur många olika perspektiv. Som SVT-tittare ska man kunna ta reda på vad som tilldrar sig i landet och världen runtomkring så att man själv kan bilda sig en egen åsikt.

Man kan kanske försvara sig med att detta gäller hela SVT och inte enskilda program. Men man kan också fråga sig om det verkligen är statens (regim-TV:s) uppgift att producera och distribuera program som medvetet utelämnar viktiga fakta.

Har Juholt myglat eller är han korkad?

Är det verkligen troligt att anta att Håkan Juholt inte kände till reglerna för riksdagens ersättningen för bostad, trots att han skriftligen informerats om detta och trots att det varit offentlig debatt om det många gånger? Han får ny välja att framstå som en myglare eller en person som inte sätter sig in i gällande regler. Kortsiktigt är det en vinst i att framställa som det senare, men i längden? Detta kommer att förfölja honom och Socialdemokraterna så länge Juholt sitter kvar.

Om du inte tror mig – fråga Mona Sahlin.

Kaxigt Kd behövs

Dagens debattartikel från Göran Hägglund är ett av de spetsigare utspelen vi sett på ett bra tag. Det krävs nog om Kd ska finnas kvar.

För att göra sig relevanta i den politiska debatten måste Kd skapa konflikter och vara provocerande. Det är de när de skriver:

Vissa politiker tycks oavbrutet ägna sig åt att hitta fel på människors liv och med politiska medel försöka korrigera deras vardag. Särskilt sorgligt är det förstås när det är partier som kallar sig liberala som ägnar sig åt den typen av övningar. Det går en skiljelinje mellan de som vill peta och stöka runt i småbarnsföräldrarnas liv – och oss som vill öka föräldrarnas makt och möjlighet genom ökad flexibilitet i familjestödet. Dessvärre är vi kristdemokrater fortfarande relativt ensamma om vår hållning, också i alliansen.

Kd har länge haft problem med att de varit rädda för att framföra förslag som skapar debatt. Men logiken för ett parti som har stöd av 4-6 procent av väljarna kan inte vara att alla måste hålla med dem. Det räcker att en fjärdedel av väljarna håller med dem för att skapa en stor potential för nya väljare.

Familjepolitiken är Kd:s hemmaplan och ett krig mot att staten ska lägga sig i människors liv slår igenom i ett brett väljarspektrum, från borgerliga kärnväljare till mittenväljarna. Göran Hägglunds jobb är egentligen ganska enkelt, det är att hålla sig borta från fyraprocentsspärren. Det är Kd:s bidrag till att Alliansen ska sitta kvar. Resten av jobbet är andras.

Från den grekiska matteboken

Saxat från en tänkt grekisk matematikbok för mellanstadiet:

Dimitris och Klaus-Dieter är brevvänner från Aten respektive Berlin. Båda deras pappor jobbar som lokförare. Dimitris pappa tjänar 2000 euro i månaden, men har utgifter på 2200 euro. Svara på följande frågor för att få olika betyg:

För godkänt: Hur mycket måste Klaus-Dieters pappa betala till Dimitris pappa för att han ska ha nog med pengar?

För väl godkänt: Hur mycket extra pengar måste Klaus-Dieters pappa betala i skatt för att Dimitris pappa ska kunna gå i pension när han fyller 50?

För mycket väl godkänt: Hur stor är sannolikheten att Grekland går i konkurs ändå?

En sista not om Saab

Snart är nu Saabsagan slut. Under snart två års tid har vi sett allehanda turer där stackars Saabanställda har kastats mellan hopp och förtvivlan. Snart återstår nog bara det sista. Vi har sett politiker som velat köpa företaget och en rad läktarcoacher som kommit med lösningar. Men ändå har hela kärnfrågan varit enkel, jag skrev detta i november 2009:

[Det] som kommer att driva Saab i graven är betydligt enklare än alla de turer vi sett valsas i pressen. Raden av spekulationer, räddningsförsök, politiska dimridåer och annat har bara skymt det egentliga skälet.

Saab säljer för få bilar.

För att ha kvar ett företag måste det generera vinst, eller i alla fall ett nollresultat. Det har inte Saab gjort på 20 år (mer än något enstaka år). Det kommer nu att uppstå en diskussion om vems felet är att Saab dör. Svaret är mycket enkelt: i princip allas, utom de (allt för) få som valde att köpa en Saabbil.

Den som skyller på ovilliga politiker i Kina eller Sverige eller på något annat lägger dimridåer.

Men för fan Affe

Alf Svensson tycker till om valet av Annie Lööf som partiledare. Till Svenskan säger han:

För visdom krävs det ett antal år av erfarenhet.
[…]
Det finns en allmängiltig inställning att ungdom och fräschör är bra, medan erfarenhet och insikt som kommer med åren sällan lyfts fram. Man vill gärna ha det nya och fräscha.

I klartext tycker Alf att man inte ska bli partiledare när man är 28 år, eftersom man inte riktigt har åren av erfarenhet som ger visdom. Ok, Affe, detta kommer du att få äta upp. Jag kan tipsa dig om varför:

1: Politik behöver förvisso visdom, men det kräver också fräschör och nya idéer. Lite ”drag under galoscherna” som en gubbe i din ålder brukade säga. Alla behöver inte ha gråa hår.

2: Du kom in i Europaparlamentet genom att kryssa dig förbi en ung lovande tjej. Det var kanske inte riktigt vad Kristdemokraterna behövde, rent taktiskt.

3: Du säger i Svenskan: ”Jag var bättre som partiledare efter 20 år”. Hur tror du att partiledare ska kunna sitta i 20 år om de tillträder när de är 70?

4: Vad är över huvud taget poängen med att dissa (betyder ungefär ”racka ner på”) en tillträdande borgerlig partiledare?

Mindre pengar blir mer pengar?

Noterar att organisationen planka.nu kör samma argumentation som de strejkande i Grekland. Och samma logik. De vill bekämpa att SL behöver ökade intäkter med att försöka minska desamma. Om de istället såg till att folk INTE plankade kanske SL skulle ha pengar till sina satsningar med lägre prishöjningar.

Ungefär med samma logik som att Greklands brist på pengar försvinner av att folk INTE arbetar…

Om man gillar kollektivtrafik borde man väl vara beredd att betala för den?

Bygg monument vid Slussen

Att bygga om Slussen har varit på tapeten i decennier. Enorma belopp har lagts ut på att lappa och laga det befintliga bygget, som bokstavligen faller i bitar för var dag. Nu dömer sossarna i Stockholm ut det senaste förslaget till ny Slussen. Vilket förslag detta är i ordningen av förslag finns troligen ingen som ens kan hålla räkningen på.

”Sätt spaden i jorden och bygg!” borde vara det politiska direktivet. Inte taktiserande, gnällande, käbblande och beslutsvånda.

När (om?) vi väl får ett färdigt förslag tycker jag att det ska kompletteras med en sak: ett monument över politiskt käbbel.

Låt oss hoppas att Stockholm för all framtid slipper en process som Slussensåpan.

Slösurf ger lägre lön?

En grupp forskare har enligt Svenskan undersökt hur slösurfande påverkar arbetsförmågan. Nyheten sammanfattas:

Genom att jämföra tre gruppers arbetsprestationer efter att de tagit paus kunde forskarna mäta hur fokuserade de anställda var. Uppgiften gick ut på att ringa in så många bokstaven e som möjligt i en löpande text.

De olika grupperna fick markera ”e” i tjugo minuter. Efter det fick en grupp fortsätta med en annan enkel syssla, en andra grupp fick ta paus och göra vad de ville (förutom att slösurfa på internet) och en tredje grupp fick surfa på internet. Tio minuter senare fick samtliga grupper återgå till att markera bokstäver.

I forskarnas resultat syns tydligt att gruppen som fick surfa fritt på internet var den som presterade högst efter att de återupptagit sin syssla. ”Surfgruppen” visade också tecken på att vara mentalt piggare, mer engagerade och mindre uttråkade när de fortsatte att markera bokstäver.

Vad man möjligen kan invända är att det ju inte är säkert att alla människor har som arbetsuppgift att ringa in bokstaven e i en text, eller ens arbetsuppgifter som liknar textanalys. En telefonförsäljare skulle nog knappast höja sin lön med slösurfande, inte heller en läkare. Vad man möjligen bevisat är att den som sitter med monotona arbetsuppgifter behöver en paus ibland.Det visste vi väl redan?

Men den som litar på forskningen kan ju alltid släppa arbetet och surfa runt lite. Framhåll sedan i nästa löneförhandling att du slösurfar en timme om dagen, så kanske du får högre lön. Någon som testat?

Dags för nästa Khadaffi

Vänner av demokrati kan fira ytterligare en dag av seger, nu när Libyens diktator faller. Ytterligare ett land kommer nu att styras av sin egen befolknings vilja, även om det så klart kommer att ta tid att bygga upp Libyen igen.

Men det finns en ytterligare glädjefaktor i detta. Nu är det möjligt att leta efter nästa diktator att avsätta. Under det senaste året har vi sett många exempel på hur folket har rest sig mot sina tidigare tyranner och diktatorer. Men exemplet Libyen visar också hur svårt det kan vara att avsätta diktatorer, utan omvärldens stöd. Utan hjälp från Natotrupperna hade det funnits en överhängande risk rebellerna i Libyen hade krossats av Khadaffis armé och legosoldater.

Det kommer såklart fortsatt att krävas hjälp från omvärlden till libyerna, men nu kan mycket av det direkt militära stödet omfokuseras. Likaså det diplomatiska arbetet.

Det är dags för världssamfundet att leta efter nästa Khadaffi. Syriens president, Bashar al-Assad, borde till exempel ligga bra till. För varje diktator som faller ser förtryckta folk att de faktiskt kan lyckas med det som kan se omöjligt ut.